Rätt att döda?

Spiegel Online publicerar i dag en intressant intervju med Herfried Münkler, tysk statsvetare. I fokus står frågan om en demokrati har rätt att döda. Münkler besvarar den frågan med ett entydigt ”ja”, men kritiserar samtidigt Angela Merkels uttalande: ”Ich freue mich darüber, dass es gelungen ist, Bin Laden zu töten.”
(På svenska ungefär: ”Jag är glad att man lyckats döda Bin Laden.”)
Bilderna av jublande mänskomassor vid Ground Zero kommenterar Mürkler med orden: ”Für europäische Beobachter haben diese Kundgebungen in der Tat etwas Peinliches, denn sie zeigen eine Form unreflektierter Naivität, haben etwas Provokatives. ”
(Ungefär: ”För en europeisk betraktare ter sig dessa manifestationer som aningen pinsamma, eftersom de är uttryck för en form av oreflekterad naivitet och därigenom provocerande.”)

Intervjun i sin helhet här.
(Dock endast på tyska, förhoppningsvis dyker det upp en engelsk översättning inom kort.)

Detta inlägg publicerades i Tyskland, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Rätt att döda?

  1. Malou skriver:

    Ja, ska man verkligen glädja sig åt en människas död? Om hans död skulle resultera i en fredligare värld, kanske det funnes anledning till glädje.
    Jag minns ännu hur illa berörd jag blev när jag såg mina arbetskamrater fira stort vid Francos död.

  2. JC Brandt skriver:

    Jag länkade till intervjun med den här statsvetaren, eftersom jag tycker att det är ett fint exempel på en typ av journalistik som saknas i Sverige. En rad argument läggs fram, på en gång exakta och mycket subjektiva, och de sätter i gång någonting hos läsaren. Man tvingas analysera sin egen hållning. Håller jag med eller vill jag tvärtom säga emot?

    Själv tycker jag att Bin Ladin (liksom Saddam och Slobodan Milošević) inordnar sig i en lång rad av sentida dödsapostlar. De New York-bor som jublar åt hans död gör det säkert utifrån en känsla av lättnad och befrielse. Samtidigt accepterar man – genom att jubla – den värdering han själv (med viss framgång) sökt pådyvla världen, nämligen att Döden är det högsta goda. Döden som livets mening. Döden som surrogatreligion. Jublet vill man ju gärna spara till de tillfällen då livet segrar.

  3. JCB,
    Talade med min man om detta idag, för även jag har ställt mig frågan om jublet är okej eller inte och jag tycker att du svarar jättebra på den frågan ovan.
    Nå, makens infallsvinkel var: Jag fattar inte varför de kommunicerar saken på det här viset.
    Va, sa väl jag.
    Ja, han har fått Nobels fredspris, vill han att norrmännen ska kräva det tillbaka, eller?

    Alltså, varför framställer amerikanerna sig själva som rena bödlar, öga för öga och tand för tand? Enligt maken kunde de ju ha gjort det annorlunda, och det har han säkert helt rätt i.
    Ljuga? sa jag.
    Ja, hur vet vi att de inte gör det nu? sa han.

    Det här måste vara ett sätt att berätta en historia som vänder sig till amerikaner?

    • JC Brandt skriver:

      Karin, din man verkar tänka i samma banor som den intervjuade tyske statsvetaren. Varför kommunicera på just det här viset? Och jag tycker, som sagt, att jubel är en allvarlig sak. Om det används inflationärt (eller vid fel tillfälle) förlorar det sin betydelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s