Retro: Johannes Paulus i Israel

Med anledning av saligförklaringen lägger jag ut en drygt elva år gammal text här. Inget journalistiskt mästerverk, verkligen inte. Men ändå ett tidsdokument som i bästa fall säger något om hur Johannes Paulus II betraktades.

Allt är lugnt i Jeriko.
Sandstormen som blåste upp för en vecka sen, mitt under det påvliga besöket, har bedarrat. Linbanan upp till bergstoppen där Jesus i fyrtio dagar och nätter utsattes för frestelser står stilla: pilgrimerna har dragit vidare.
Det enda som rör sig i trakten är fläktbladen på arkeologen Rustom Mkijans kontor.
I drömska ögonblick, när fläktbladen förvandlas till ett par
helikoptervingar, blundar Mkijan och ser alltsammans framför sig igen.
Helikoptern som lyfte i ett dammoln och lämnade honom kvar på Jordanstranden med en känsla av triumf. Till slut hade han fått rätt. Påven, vilseledd av falska rådgivare, hade först bestämt att det var på den vänstra sidan av Jordan som Johannes Döparen öst en handfull vatten över Jesus.
Men sedan hade Mkijan lyckats övertala påven om att det tvärtom var en strandplätt på den högra sidan av floden som var den heliga orten.
Ett stort ögonblick, över på några sekunder visserligen, men viktigt med tanke på framtida turister.

Också i Jerusalem är allt lugnt.
35 000 poliser hade kallats in för att övervaka säkerheten under påvens besök. Nu kan de åter koncentrera sig på de lömska ficktjuvarna. Borta är tv-teamen och
alla de långhåriga amerikaner som ofredade ortsbefolkningen genom att påstridigt fråga:
”Känner du inte igen mig? Jag har återvänt, än en gång…”

Det är bara här hemma, i Västeuropa, som ingenting är sig likt.
När Vatikanens presschef Joaquin Navarro-Valls i början av veckan gick igenom tidningsklippen kände han ett slags svindel.
Med ens hade vinden vänt.
Lysande recensioner i vänsterpressen, idel superlativer i de konservativa tidningarna. Alla de gamla invändningarna,
allt det Vatikanfientliga gnället, var som bortsopat. Påvens Israelresa blev en kritikersuccé.

För exakt 60 år sedan, en marskväll 1943, klev den då 23-årige Karol Josef Wojtyła ut i strålkastarskenet på en teater i Kraków.
Det var under den tyska ockupationen och man spelade, i smyg, i ett privat hem. Pjäsen var 1800-talsromantikern Juliusz Słowackis ”Samuel Zborowski” och unge Wojtyla hade huvudrollen.
En våldsam pjäs: klanfejder, religionstvister, ond bråd död.
På Vatikanens hemsida heter det lakoniskt:
”Det var hans första och sista framträdande i teaterns värld.”

Men som påve har Wojtyla hela tiden stått i rampljuset.
Som om det fortfarande var 1943 och som om skenet från de underjordiska strålkastarna i Kraków aldrig slocknat har varje gest, varje utspel, kommenterats. Entusiastiskt till en början, med åren med alltmer distans, ibland illvilja.

Besöket i Israel hade lätt kunnat sluta med fiasko.
Politiska komplikationer hotade, diplomatiska hänsyn skulle tas. Förstämningen och de sårade känslorna tycktes nästan förprogrammerade. Och så var det teodicéproblemet.

För egentligen hade resan bara ett mål: Yad Vashem, minnesmärket över Förintelsen. Alla de andra platserna hade en positiv laddning: Betlehem, Kapernaum och gravkyrkan i Jerusalem. Det var den där andra, negativa orten som var utmaningen: Yad Vashem, där vittnes målen tycks förneka Guds existens.

Den polske författaren Andrzej Szczypiorski skrev en gång att Gud dog i Auschwitz.

När påven besökte minnesmärket stod han inför den svåraste
utmaningen i sin karriär.
Om Gud – varför Auschwitz?
Plötsligt var han själv tvungen att ta ställning och försöka förklara det ofattbara.

Han lyckades inte: det är ju omöjligt. Efter att i likhet med
filosofen Theodor Adorno ha förklarat att alla ord var otillräckliga citerade han i stället Psaltaren: ”Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll… Men jag förtröstar på dig, Herre, jag säger: Du är min Gud.” Som ett mantra upprepade han stroferna tre gånger. Det var allt, men det räckte för att all kritik skulle tystna.

(Publicerad i Dagens Nyheter, 30 mars 2000)

Detta inlägg publicerades i Vatikanen och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Retro: Johannes Paulus i Israel

  1. leonardo34 skriver:

    Om Gud – varför Auschwitz?
    Svaret kan inte vara några ord – det kan bara uttryckas genom tystnaden.

  2. JC Brandt skriver:

    Ja, orden som kategoriserar, förvränger, förminskar, skönmålar – de får gärna ersättas med tystnad. Sen finns det andra ord, värdefulla därför att de är knotiga, skrovliga, liksom trevande. I den här kontexten (Gud och Förintelsen): Hanna Kralls böcker.

  3. Malou skriver:

    Tack för att du uppmärksammat denna händelse och för de fina filmklippen.
    Jag missade det som eventuellt visades i SVT.

    • JC Brandt skriver:

      SVT sände faktiskt under hela förmiddagen. Symboliskt nog hade jag ett ärende till Klippgatan och missade det mesta; det lilla jag såg var seriöst. Vad gäller filmklippen letade jag egentligen efter en tysk dokumentation om Johannes Paulus första resa till Polen. Fantastiska bilder av möten med de dåvarande makthavarna, och med facit i hand är det inte svårt att där se fröet till revolutionshösten 1989. Men tyvärr har jag inte hittat något. Än så länge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s