Orchestre Miniature in the Park

I helgen var jag på fest i Berlin. Lokalen var en fabriksbyggnad från förra sekelskiftet, från taket hängde rostiga krokar och utmed väggarna stod enstaka maskiner kvar, som om 1901 års valsverksarbetare bara var ute på en kort rast och vilket ögonblick som helst kunde komma insläntrande till kvällspasset.

Klockan gick mot midnatt när den lilla scenen plötsligt stormades av den mest osannolika orkester jag någon sin upplevt.
De var arton bandmedlemmar och de trakterade uteslutande leksaksinstrument. Ukulele, miniatyrpianon, kastanjetter.
Alla låtar, insåg jag efter ett tag, hade det gemensamt att sångtexterna innehöll orden ”sommar” eller ”sol”.
Det var på en gång extremt minimalistiskt och bombastiskt: de rullade ut en gungande matta av hallelujakörer, skira ackord och höftvickande rytmer.
Utan överdrift det bästa jag dansat till since my long lost youth.

Bandet heter Orchestre Miniature in the Park.
Oförglömligt smakprov här.

Nu måste man jobba på att göra dem världsberömda. Min dröm är att hämta bandet till Stockholm i samband med något seminarium om Berlin. För mer Berlin än så här blir det nog inte. Fast det är inte säkert att de vill bli kända. Efter framträdandet frågade jag den fantastiske sångaren varför de aldrig släppt någon platta. Föga förvånande svarade han: Ich hasse den Kapitalismus.

Skåningar har en chans att se dem i Lund den 20 juni i år.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Orchestre Miniature in the Park

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Har lyssnat. Vilken charm. Vilken påminnelse om ungdomens lyckosång, den med sun, peace and love. Jag blev rörd och överväger allvarligt att ta mig till Lund.

    • JC Brandt skriver:

      Thomas, vad roligt att just du kommenterar! Tyvärr hittar jag inga bra rörliga bilder på nätet; den stora upplevelsen är ju att se dem. De bokstavligen strålar av lycka på scenen. Man skulle kunna tro att de tillhörde en fanatisk sekt. Men så är det ju inte, tvärtom. En tjej översätter från franska, andra jobbar som tecknare etc. Och plötsligt upptäckte de att när man alltid sitter ensam hemma och jobbar, är det fantastiskt att av och till lämna skrivbordet och göra något med andra.

      Har du någon aning om var de kan bo i Malmö, Lund med omgivningar? De är alltså minst 22 stycken och måste hitta någon camping eller dylikt som verkligen är billig. Jag tänkte föreslå Habo Ljung, men till och med det kostar en del…

      • Thomas Nydahl skriver:

        Ledsen, jag har inga sådana kontakter alls. Vet inte ens var olika vandrarhem och campingplatser finns i den södra regionen. Jag hade själv verkligen velat se dem på scen!

  2. Gunnar skriver:

    Det vore kanske bra om medlemmarna i orkestern också var i miniatyr. Då kunde dom sovit i var sin tändsticksask, med lite bomull som madrass och ett linneflarn som filt.

  3. Hjalmar Palmgren skriver:

    Kolla här vilken intressant blog man hittar om man googlar ”tysk orkester leksaksinstrument”

  4. Det låter som något jag kunde dansat till på en ”hippa” när jag var tolv. Och – ärligt – den tiden vill man ju inte ha tillbaka. Eller?

  5. JC Brandt skriver:

    Gunnar, om de var i tändstickestorlek skulle de komma billigt undan vad gäller övernattning men i gengäld få nya problem. De skulle behöva ta in en roadie för att transportera triangeln, en annan för notarken etc. I slutänden ett nollsummespel, förmodligen.

    Hjalmar, roligt att se dig här. Lyssnade du på my space-låtarna? ”Who loves the Sun” är också lysande.

    Gabrielle, så låter det kanske när man hör dem. Men om du hade sett dem, så hade du också kapitulerat! Man känner sig liksom försonad med allt och alla när man hittar riktigt unga människor som inte är ”duktiga” utan briljanta, oemotståndliga, medryckande. Och så tycker jag om den övermodiga gesten med leksaksinstrumenten. Den står för en vägran att rätta sig efter kulturindustrins regler. ”Min ukulele mot era svindyra studioproduktioner, min lilla triangel mot era klonade one-hit-wonders…”

  6. Du kan ha rätt Jens Christian, visst är det kul med den sortens antigrupperingar. Men idag är jag fortsatt den stygga flickan med andra favoriter. Jag är helt inne på Bach just nu, ovillig att byta spår. I övrigt har jag lätt att tycka om det du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s