Stora ambitioner

För eleverna i en viss förskoleklass på en skola i Stockholms innerstad börjar nu, exakt en månad före skolavslutningen, det stora allvaret. Ett helt läsår har de övat sig i sociala färdigheter, gå i trappor, utforska skolgården, sätta på sig gummistövlar när det regnar och skyla huvudet vid gassande solsken. Nu säger läraren att det är dags att gå vidare.
”Det verkar som om ni kan era namn nu. Då tänkte jag att vi skulle gå över till efternamnen. För ni vet väl att man har ett sånt också, ett efternamn?”
Flickorna himlar med ögonen, pojkarna ser ut genom fönstret.

Det här förskoleåret, som inte utan skäl även kallas nollan, kan få vilken expert som helst på ”positivt tänkande” att fullständigt förtvivla. Att de måste börja så tidigt. Med att bokstavligen banka in i skallen på fullt normala barn att kunskaper är meningslösa. Att den som till äventyrs tycker att det är roligt att lära sig saker alltid ska hindras från detta, återkallas till leda och väntan. ”Vi är inte riktigt där ännu, lilla du.”
På eftermiddagen är det simskola.
Så gott som alla barn kan redan simma, en av dem tog simborgarmärket i september, men pedagogerna är obönhörliga.
”Då börjar vi i den lilla bassängen. Och så går vi på botten och tar lugna fina simtag med armarna. Hallå, vänta! Glöm inte simpuffarna. Nu blev vi visst lite för ivriga…”

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s