Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig är död och Sverige en smula fattigare.
Jag minns hur jag en gång försökte intervjua henne. Det måste ha varit någon gång på senhösten 1999. Göran Persson flög till Sydafrika, i hopp om att sälja ett antal Jas-plan, och i trossen ingick inte bara det svenska fotbollslandslaget, utan också artister som Dr Alban, jazzmusiker, teaterfolk, dansare, fotografer och författare.
Devisen Alla ska med var ännu inte uppfunnen, och ändå var det just detta som omsattes i praktiken: alla skulle vara med och skänka någon sorts kulturell fernissa åt Perssons allt mer desperata vapenaffärer.
Som journalist satt jag med en stum telefonlur i handen och försökte få någon svensk intellektuell att problematisera resan. Får man som kulturskapare låna sig till sånt här? Ingen ville uttala sig, alla krävde betänketid. Vissa av våra mest uppburna intellektuella bad mig återkomma tio minuter senare: då var telefonen urdragen.

Till sist ringde jag Birgitta Trotzig.
Dels för att jag beundrade henne som författare, dels för att jag året innan läst en fantastiskt klarsynt intervju – om religion och svensk så kallad papistskräck – som Maciej Zaremba gjorde med henne i DN. Där framgick tydligt att hon inte skrädde orden och att de domar hon fällde över samtiden var lika bistra som exakta. Också av det skälet var jag uppriktigt nyfiken på vad hon skulle säga om Jas-exporten. Alltså ringde jag, och hon svarade. Till skillnad från kollegorna blev hon inte nervös eller mumlande. Hon sade inte ”det här är oerhört angeläget, kan du ringa om en kvart igen?” Hon sade någonting helt annat, något som jag inte var det minsta förberedd på.
Hon sade, nästan genast: ”Vem är Göran Persson?”
”Ja”, sade jag lite trevande, ”Göran Persson är ju Göran Persson.”
”Jo, men vem är det?”
”Landets statsminister.”
”Nämen, vad säger du? Är han statsminister? Vad sade du att han hette?”
Det fanns inte ett uns av ironi i rösten. Tvärtom, hon lät trevlig. Aningen förströdd, men på det hela taget förbindlig.
Ändå drev hon ju med mig.
Jag sade: vi bryr oss inte om Göran Persson. Men det här med att som kulturarbetare sälja vapen, är det moraliskt försvarbart?

Det var lönlöst. Allt jag sade förlöjligades med samma strategi. Vad är Jas? Vad är Sydafrika? Vad är en kulturarbetare?
Det pågick i kanske tio minuter, sen gav jag upp. Det är den enda intervju jag misslyckats med att genomföra, och fortfarande förstår jag inte riktigt vitsen med det hela. Man kan också säga: jag talar inte med pressen. Man kan säga: jag har fått nog av korkade journalister. Men hon: vem är Göran Persson?

Hade det varit någon annan skulle jag ha blivit förbannad.
Men Birgitta Trotzig var en av få svenska prosaförfattare jag läste in the formative years och jag är evigt tacksam för alla bilder som dröjt sig kvar.
Spetälskehospitalet i En berättelse från kusten, kakelugnen i Dykungens dotter och i samma roman dansbanebyggnaden upplyst ”som ett vansinnigt skepp inne i det gungande svarta våta våta höstkvällsmörkret”. Pilträdet som plötsligt och oförklarligt börjar brinna, nattetid, ”på färgaren Morten Kocks ödetomt, straxt bakom torget” i romanen De utsatta. Den vidunderliga prosadikten om Rilke. Essäerna om Malcolm Lowry och Nabokov. Dunkelt flammande tablåer man bär med sig och aldrig glömmer.
Senast jag påmindes om henne var när Johannes Paulus II saligförklarades.
Efterträdaren, den rationelle tysken, kom i sitt hyllningstal till den gamle påvens sjukdom och då drog plötsligt en skugga av mystik över orden. Benedikt framställde insjuknandet i parkinson som det sista, nödvändiga steget för att bli människa. Sjukdomen var inte en plåga utan en nåd, och jag tänkte: det här är inte han som en gång hette Ratzinger som talar, utan någon annan. En fullfjädrad mystiker, men vem? Jag slog upp Birgitta Trotzigs En berättelse från kusten på måfå och mycket riktigt, där fanns alltsammans:

Så ter sig för oss som om vi vandrade, som om det var vi som tillryggalade väg – väg i mörkret, full av sargande skärvor.
Men i verkligheten är det han som är på väg mot oss – han banar sig väg in i oss, han bryter sig väg tvärs genom vår ogenomtränglighet, han splittrar den i skärvor för oss. Och det ter sig som om vi sargades, medan vi stycke för stycke befrias.

Tillägg. Två mycket varma rekommendationer.
Zarembas intervju med Birgitta Trotzig var införd i DN den 20/12 1998. Finns på PressText men borde göras tillgänglig på nytt.
Och här skriver Gabrielle Björnstrand vackert och ur ett oväntat perspektiv om Trotzig som ”Babusjka”.

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Birgitta Trotzig

  1. Pingback: Birgitta Trotzig | Vi LÄSER

  2. Vitsen var väl samma som för de andra som inte ville svara men som gjorde det på ett mer konventionellt sätt, inte svarade alltså.
    Det handlar väl, fast det har du säkert också räknat ut, om kollegialitet. Man kritiserar inte andra författare i offentligheten, i synnerhet inte om man sitter i Akademien.
    Den enda jag kommer på som gör det är ju Ranelid, och den delen av hans verksamhet ger ju inte precis nån cred.

    Man kan kanske kalla det ett rätt typiskt svenskt agerande, vända ryggen till och mumla sådär. Mer befriande hade förstås varit en debatt om saken. Å andra sidan, alla vet väl att att om indirekt sälja JAS som svensk intellektuell är endast förkastligt, det finns liksom inget försvar. Så just därför.

    • JC Brandt skriver:

      Jorå, a wall of silence. Föga förvånande. Jag nämnde den här episoden bara för att den var så förbryllande: det är sånt man stuvar undan i förvissningen att en dag få en förklaring. Och sen går åren och då och då flyter minnet upp till ytan igen. Jag har inget behov av att en författare privat ska vara som sina böcker. Erfarenheten visar tvärtom att klyftan ofta är bråddjup. Den surrealistiske humoristen visar sig vara en surputte. Visionären vars boksidor lyser av ett slags gammaldags visdom har privat blott ett enda intresse: att tala om sig själv, sina framgångar, sina pengar. Etc, etc. Men vad gälller just Birgitta Trotzig tänkte jag nog: hon och böckerna, de är identiska. Nu spelar det ingen som helst roll. Det enda viktiga är att hennes verk lever.

  3. Sur ved blir inte bra förrän den torkat, och kan brinna. För många konstnärer/författare/komponister är deras skapelser att likna vid den torkningsprocessen. Sen brinner de fint för oss.

    Kan det ha varit så att hon gärna ville komma iväg på den där resan utan kommentarer? Det kanske fanns en diskussion hon gärna ville föra med kollegor i Sydafrika. Tror man på dialog, personliga relationer, måste man ju vara där. Även med JAS plan hängande över sig. Jag tror också att hon på den tiden övergivit tanken om att agera dagspolitiskt.

    Och för övrigt: Varför kollar vi inte finansvärldens moral lika noga som författarens?
    Det är inget försvar, för någon, bara en tanke.

    Tack, Jens Christian, för dina andra påminnelser.

    • JC Brandt skriver:

      Gabrielle, det var aldrig aktuellt (tror jag åtminstone) att Birgitta Trotzig själv skulle åka på Jas-resa till Sydafrika. Utan jag sökte henne för en kommentar kring jippot. Den ville hon alltså inte ge. Och det enda jag undrade över då, utan att moralisera, var varför det uppenbarligen var så viktigt att framställa en journalist som ringer i ett – när allt kommer omkring – ganska viktigt ärende å demokratins vägnar som en komplett idiot? Nu har det gått oändligt lång tid sedan dess och då kan man istället skratta åt alltsammans. Mitt inlägg var tänkt som en hyllning, inte som kritik.

  4. Okej, mitt missförstånd.
    Vi har alla våra sidor, som sagt.

  5. JC, jag fick nyss veta av två iranskor vad syrenen heter på persiska; det lät så här: Jaas. Hur det stavas vet jag förstås inte, men nu kommer jag för evigt att minnas namnet. På grund av JAS.

  6. bodil Z skriver:

    Jas – min.

  7. Bodil, du gåtfulla. Det var ju syren, inte jasmin. (?)

  8. bodil Z skriver:

    Både – jasminen och syrenen – verkar höra till familjen syrenväxter och på persiska kanske detta släktskap märks i själva orden: Vem vet om inte ”jasmin” heter något i stil med ”jaasmin”…

  9. bodil Z skriver:

    Ursäkta, Jens Christian, att jag fortfarande håller på med den här jasminen (till mitt försvar kan jag säga att jag har ett kortare persiskt förflutet begravt i ungdomen). Gabrielle, jag hittade detta hos Hellquist:

    ”jasmin, 1651; under 16- o. 1700-t. ofta ‘jesmin’ = ty., fr., span. ‘jasmin’, från persiskan. – Med sekundärt r även ‘schersmin’.”

    • Gräv upp ditt persiska ordförråd, du. Det är bra, men inte löser det gåtan för mig. Jaas. Ingen -min. Men låt oss anta att Jaas barra är förnamnet på vilken som helst doftrik, vår-sommar-blomma-påbuske.
      Schersmin är ju en jättekonstig stavning på en blomma som liknar den de tunisiska männen bar bakom örat. Hade den i min trädgård, och den doftar ju precis som kryddan i jasminte.

      (Det är bara att hoppas att JC är intresserad av vår botaniska stigföring :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s