Trans Europe Express

I en tidigare tråd diskuterades tågresor i 70-talets DDR. Bodil bidrog med en suverän minnesbild av ”späckiga säten (ett slags brun galon som verkade insmord med fett från korv)”. Och själv märkte jag då att minnet börjat svikta och blivit opålitligt. Från 80-talet tycker jag mig komma ihåg vinröda säten, men kanske var de i verkligheten alltid bara bruna?

Därför efterlyser jag ödmjukt fler konkreta detaljer. Inte bara ifrån de östtyska tågen, utan överhuvudtaget allt som har med europeiska järnvägsvagnar i det förflutna att göra. Färg och beskaffenhet på gardinerna, sätena, bagagehyllorna etc. Gärna interiörer även från sov- och liggkupéer. Vad serverades i restaurangvagnen? Och hur var hovmästaren klädd?

Allt sånt är enormt viktigt för mig, eftersom jag håller på att skriva om Västberlin på murens tid. Och dit kom man ju huvudsakligen med tåg.

Som sagt, alla minnes mottages med största tacksamhet. Stort som smått. Den som själv behöver friska upp minnet kan njuta av bilderna, med eller utan musik, i den här videon.

Detta inlägg publicerades i Resor och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Trans Europe Express

  1. bodil Z skriver:

    Jag önskar att mitt minne vore mera exakt och jag hoppas att de där späckiga sätena verkligen var bruna. Jag är bara ganska säker på färgen, men jag är helt säker på späckigheten. Det fanns en lukt också som förstärkte intrycket. Jag ska leta i minnet, fast dagböckerna ligger tyvärr i Vänersborg och i dem finns det kanske någon tillfällig tankspridd rad om vagnarnas inredning. Jag har rest så mycket med tåg i min dar.

    • JC Brandt skriver:

      Tack, Bodil. Som sagt, jag samlar verkligen på alla detaljer – hur marginella de än är. Även tågfärjorna är intressanta. Av en artikel som jag själv skrev våren 1989 framgår att de östtyska kyparna på linjen Trelleborg-Sassnitz bar vinfärgade smokingjackor och att den enda ölsorten var ”Nordlicht”. Och att det serverades ”Kraftbrühe”. Det är sånt man glömmer om det inte antecknas…

  2. Gunnar skriver:

    Mina intryck liknar Bodils. Mitt mest intensiva tågresande var väl c:a 1966-75. På (den icke-kommunistiska) kontinenten var det alltid bra att hålla ett öga på konduktörernas rutiner. Deras kupe låg ofta i vagnen efter 1:a klass, vilket betydde att de aldrig trodde nån 2:a klassens passagerare skulle våga ta sig in där. Jag tillbringade alltså många bekväma nätter i bäddade bäddar (lakan!), vilt snarkande genom alperna. Bara ett par gånger blev jag haffad.

    I Östeuropa förvånades jag ofta över att en del människor kunde ta upp en hel bänk, sovande raklång, medan alla andra fick klämma ihop sig på två halva rumpors utrymme. Det gällde att behärska sig och inte skyffla bort dem. De var (fick jag reda på) på ett eller annat sätt ”priviligierade”: idrottsmän, smärre politruker, gangstrar, vad vet jag…

    Lukt? Nylonsvett. Färg? Dovt grönt. Destination? Thessaloniki.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s