Retro: Vidundret från Karpaterna, 1993

Lägenheten låg i Östberlin, i stadsdelen Prenzlauer Berg.
Hyran var billig, rummen desto slitnare: det fanns knappast något som inte behövde repareras.
En morgon kom en man från gasverket. Halvvägs in i köket hejdade han sig och utbrast:
Der Karpatenschreck. Vidundret från Karpaterna.
Det var gasspisen han syftade på. En rumänsk modell som en gång hade stått i varje östtyskt kök, men efter murens fall konkurrerats ut av modeller från väst. Tankfullt, nästan drömmande gläntade han på ugnsluckan och spejade in i det mörka gapet.
– Jorå, en sån här hade man ju själv. På den tiden.
Han lät uppriktigt sorgsen. Återseenden är ofta vemodiga. Och antagligen, tänkte jag, frågade han sig om maten inte smakat bättre förr i tiden. Det var som om ugnen varit full av instängda lukter och som om de nu strömmade ut i köket: ångorna från rykande kastruller med den oxblodsfärgade och grumligt fettglänsande soljankan; surkålens fräna doft och oset från de vidbrända ungerska pannbiffarna. Alla dessa rätter, som kommit ur modet därför att västtyskarna skrattade åt dem och för att de brukade beskrivas som den kulinariska motsvarigheten till stalinismens betongarkitektur, återvände nu ur glömskans djup. Och då såg man att de inte alls var oaptitliga, tvärtom. Och att spisen, Vidundret från Karpaterna, inte heller var en anakronistisk relikt. Utan en gammal trotjänare som förtjänade uppskattning. Åtminstone var det så jag tolkade gasmannen där han knäböjde framför ugnsluckan. De båda, tänkte jag, hade varit följeslagare under en mörk tid och tillsammans delat hopp och fruktan.
För att bryta tystnaden, men också för att visa respekt, sade jag:
– Den fungerar perfekt. Jag är så nöjd man kan bli. Både med spisen och ugnen.
Gasmannen slog igen luckan med en smäll och muttrade:
– Nöjd? Med den här? Man borde verdammt nochmal förbjuda eländet.

Lätt bearbetad version av en artikel som publicerades i DN, 7 december 1993. När texten utspelas har det alltså bara gått fyra år sen muren föll. I dag finns de där spisarna nog bara på museum.

Detta inlägg publicerades i Berlin och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s