Enligt ett TT-telegram, som i dag är infört i de flesta svenska tidningar, är det problem med klädkoden på en skola i Middlesbrough.
Elevernas föräldrar anländer till skolan i pyjamas, ”och det är inte bara när ungarna levereras till skolan på morgonen som eländet kan observeras, utan också vid skoldagens slut.”
Det har till och med hänt, skriver TT, att de kommit släntrande till föräldramöten iförda nattens särkar.
För mig är det där en bild av Old Europe. Om jag minns rätt figurerar ett antal pyjamasklädda män i Fellinis första filmer: de går på kafé, briljerar vid biljardbordet eller läser tidning vid bardisken och under kavajen eller rocken kikar något randigt fram. Kanske passade det bäst i svartvita filmer, för jag tror att hela den här sömniga brigaden försvann när Fellini & co gick över till färg.
I verkligheten såg jag det första gången i Florens på 80-talet. Just på kaféerna. Små pyjamasgubbar som drack sitt morgonkaffe och diskuterade cykelsport med kyparen. De var liksom privatiers i en värld av tjänstemän.
Många höstar senare jobbade jag på Skeppsbron, i Stockholm. Min bild av Gamla stan som föraktlig turistfälla förändrades i samma ögonblick som jag upptäckte att det var där pyjamasfolket höll till. De låg lågt under högsäsongen, men nån gång i oktober – när de sista busslasterna med högvaktsfotograferande ryssar rullat vidare – kom de fram ur sina skrymslen. Särskilt regniga morgnar intog de tobaksaffärerna, apoteken, antikvariaten. Och det betydde alltid att vi andra fick vänta, för butikspersonalen tog sig tid. Ibland var de flera stycken som gemensamt skulle fylla i en tipskupong och för varje nytt kryss som skulle ritas dit ville de ha tobakshandlarens åsikt.
”Men du, Bertil. Är det rimligt att gardera med tvåa här? Är det rimligt?”
Själv stod man där otåligt stampande. Men jag gillade dem ändå, dessa vänliga vålnader i trenchcoat och randiga nattskjortor.
Aktuell översättning:
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- text5foto5 om Durs Grünbein: Åren på zoo
- Gabrielle Björnstrand om Marie-Hélène Lafon: Våra liv
- JC Brandt om Europa av i går
- gunnar491 om Europa av i går
- Ulf om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
- JC Brandt om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
- Ulf om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
Arkiv
- februari 2019
- januari 2019
- december 2018
- november 2018
- oktober 2018
- september 2018
- augusti 2018
- juli 2018
- juni 2018
- april 2018
- mars 2018
- februari 2018
- januari 2018
- december 2017
- november 2017
- oktober 2017
- september 2017
- augusti 2017
- juli 2017
- juni 2017
- maj 2017
- april 2017
- mars 2017
- februari 2017
- januari 2017
- december 2016
- november 2016
- oktober 2016
- september 2016
- augusti 2016
- juli 2016
- juni 2016
- maj 2016
- april 2016
- mars 2016
- februari 2016
- januari 2016
- november 2015
- oktober 2015
- september 2015
- augusti 2015
- juli 2015
- juni 2015
- maj 2015
- april 2015
- mars 2015
- februari 2015
- december 2014
- november 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- juni 2013
- maj 2013
- september 2012
- februari 2012
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- juli 2010
- juni 2010
- mars 2010
- december 2009
- november 2009
- juli 2009
- juni 2009
- mars 2009
- oktober 2008
- december 2006
- juni 2006
- oktober 2005
- april 2005
- december 2004
- november 2004
- oktober 2004
- mars 2004
- februari 2004
- juli 2003
- maj 2003
- mars 2003
- december 2002
- april 2002
- mars 2002
- februari 2002
- januari 2002
- november 2001
- juli 2001
- mars 2001
- november 2000
- oktober 2000
- augusti 2000
- juli 2000
- juni 2000
- april 2000
- februari 2000
- januari 2000
- april 1999
- mars 1999
- augusti 1998
- augusti 1997
- maj 1997
- mars 1997
- januari 1997
- oktober 1996
- juni 1996
- april 1996
- april 1993
- december 1992
Kategorier
Etiketter
- 90-tal
- 1945
- Andra världskriget
- Angela Merkel
- Antisemitism
- Arthur Schnitzler
- Bokmässan
- DDR
- Deckare
- Essaouira
- Exil
- Ferdinand von Schirach
- Frankrike
- Fransk litteratur
- Franz Kafka
- Första världskriget
- Gerhard Schröder
- Germanofobi
- Hans Fallada
- Herta Müller
- Johannes Paulus II
- Joseph Roth
- Judith Hermann
- Kalla kriget
- Katowice
- Kommunismus
- Leo Perutz
- Lilium bulbiferum
- Litteraturkritik
- Lund
- Marocko
- Marrakech
- Media
- Modiano
- Monarkin
- Murens fall
- Nationalism
- Nobelpris
- Nordamerikansk litteratur
- Olga Tokarczuk
- Paris
- Per Wästberg
- Polen
- Polsk litteratur
- Protestantism
- Roberto Bolaño
- Roslagen
- Rumänien
- skola
- Skåne
- Stalin
- Stockholm
- Svensk historia
- Svensk litteratur
- Svensk sommar
- Svensk syn på Tyskland
- Södermalm
- Thomas Mann
- Trädgårdar
- Tysk fotboll
- Tysk historia
- Tysk litteratur
- Tysk samtidspolitik
- Tyskspråkig litteratur
- Tågresor
- Ukraina
- Ungern
- Uppland
- Upproret i Arabvärlden
- USA
- War on Terror
- Weimar
- Wien
- Zbigniew Herbert
- Översättning
Meta
Kul! Tänk att jag aldrig sett dessa pyjamasmän. Själva plagget pyjamas hör för mig ihop med gamla filmer. Förvirrad man tittar ut genom dörr, iklädd pyjamas och glasögon. James Stewart till exempel.
Men det är väl typiskt för engelsmännen att fortfarande bära pyjamas, och dessutom till eftermiddagstet. Jag tror faktiskt Churchill gjorde detsamma, när han om åt.
Järntorget, en morgon i november – det är där de samlas. Och först nu, tack vare din kommentar, slår det mig att parallellerna till filmvärlden kanske är avsiktliga. Kanske har gubbarna bildat en klubb för cineaster och anglofiler? Och så turas de om, enligt ett intrikat system, att vara James Stewart. Eller Churchill. Eller Fellinistatist. ”Nämen gubbar, i dag är det ju min tur att vara Winston.” ”Försök inte, Kjell-Åke, du var Churchan hela förra veckan.”
Jaha ja. Då skulle jag vilja paxa för rollen som hemmafru i dressinggown, morgonrock eller natkjole, whatever. Shelley Winters ad nauseam. Pyjamaskillarna kommer att få underliga uppdrag: sluta röka, sluta kröka, klä på er och köp friska blommor och whiskymarmelad. Till mig.
Glöm inte soppåsen :)
De finns här med. Går ned och köper en bagett i tofflor och pyjamasben, samt hämtar upp posten. Fast de pratar inte så mycket, vad jag har märkt.
Jag tänker mig att man själv så småningom blir en.
Min näsa sniffar kategorifel. Dessa människor tillhör vad vi kallar velourproletariatet. De lever inte som vi gör. De har kläder som är samma dag och natt. De röstar aldrig. De har alldeles för många barn. De heter Wayne.
Karin, Paris är naturligtvis högkvarteret för den här sekten. Och deras fortlevnad gynnas kanske av att man måste hämta upp posten? När man ändå är nere i entrén är det lätt att fortsätta ut på gatan.
Gunnar, de här som heter Wayne och bor i Middlesbrough – de har jag också träffat. I Berlin. Fast där bar de träningsoveraller i ett skandalöst material som på tyska heter Ballonseide (ballongsiden). Otrevliga typer. De kontinentala gubbarna däremot är ju ett slags urbana ikoner. Hemma i klädskåpet hänger deras kostymer och i en ask i byrån ligger manschettknapparna. Ibland tar de på sig allt det där, men oftare räcker det med randigt.