Vänliga vålnader i nattskjorta

Enligt ett TT-telegram, som i dag är infört i de flesta svenska tidningar, är det problem med klädkoden på en skola i Middlesbrough.
Elevernas föräldrar anländer till skolan i pyjamas, ”och det är inte bara när ungarna levereras till skolan på morgonen som eländet kan observeras, utan också vid skoldagens slut.”
Det har till och med hänt, skriver TT, att de kommit släntrande till föräldramöten iförda nattens särkar.
För mig är det där en bild av Old Europe. Om jag minns rätt figurerar ett antal pyjamasklädda män i Fellinis första filmer: de går på kafé, briljerar vid biljardbordet eller läser tidning vid bardisken och under kavajen eller rocken kikar något randigt fram. Kanske passade det bäst i svartvita filmer, för jag tror att hela den här sömniga brigaden försvann när Fellini & co gick över till färg.
I verkligheten såg jag det första gången i Florens på 80-talet. Just på kaféerna. Små pyjamasgubbar som drack sitt morgonkaffe och diskuterade cykelsport med kyparen. De var liksom privatiers i en värld av tjänstemän.
Många höstar senare jobbade jag på Skeppsbron, i Stockholm. Min bild av Gamla stan som föraktlig turistfälla förändrades i samma ögonblick som jag upptäckte att det var där pyjamasfolket höll till. De låg lågt under högsäsongen, men nån gång i oktober – när de sista busslasterna med högvaktsfotograferande ryssar rullat vidare – kom de fram ur sina skrymslen. Särskilt regniga morgnar intog de tobaksaffärerna, apoteken, antikvariaten. Och det betydde alltid att vi andra fick vänta, för butikspersonalen tog sig tid. Ibland var de flera stycken som gemensamt skulle fylla i en tipskupong och för varje nytt kryss som skulle ritas dit ville de ha tobakshandlarens åsikt.
”Men du, Bertil. Är det rimligt att gardera med tvåa här? Är det rimligt?”
Själv stod man där otåligt stampande. Men jag gillade dem ändå, dessa vänliga vålnader i trenchcoat och randiga nattskjortor.