Monarkin i biblioteket

Monarkin gör sig kanske bäst i litteraturen? Eftersom det nu snart är långhelg kan man fundera över lämplig kungalektyr för hängmattan.

Några spontana favoriter:
Sven Delblanc, Kastrater
Joseph Roth, Radetzkymarschen
Alejo Carpentier, Riket av denna världen
Vladimir Nabokov, Blek låga
Michael Kleeberg, Der König von Korsika

Delblancs roman är ju en av dessa märkliga solitärer som bara blir bättre och bättre med åren. Gustaf III reser inkognito (”Greven av Haga”) till Italien och gästar en natt i december 1783 den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart. I skenet av ”många vaxljus” avhålls ockulta seanser, berömda kastratsångare återvänder från det hinsides, gunstligen Armfeldt genomför en spontan våldtäkt i avlägsen palatskorridor. Allt detta är berättartekniskt makalöst genomfört, men det intressanta – för oss i dag – är kanske att romanen också är en maskerad pamflett. Mellan raderna anar man författarens absoluta vantrivsel i det genompolitiserade sjuttiotalet (romanen utkom 1975). Det finns en oro här för vad som ska hända med konsten i framtiden. Kommer den att självdö om publiken uteblir? Hur hantera det växande glappet mellan ”vad folk vill ha” och vad konstnärerna själva eftersträvar?

Joseph Roth är en av mina absoluta favoriter. I likhet med många österrikare ur den generationen (han föddes 1894) blev han socialist under och omedelbart efter första världskriget. I takt med att fascismen växte sig allt starkare kom han – begripligt och fullständigt verklighetsfrämmande – att betrakta monarkin som den enda pålitliga motkraften till de marscherande brunskjortorna. (Och intressant nog: som det enda vaccinet mot samtidens antisemitism.) Men politiska övertygelser är en sak och de bokstäver pennan formar en annan. För i romanerna visar han, om och om igen, med lika delar brutal saklighet och bitterljuv nostalgi, varför den gamla Donaumonarkin var dömd att gå under – och hur den redan cirka 1910 överlevt sig själv. Radetzkymarschen är uppbyggd av otaliga stilistiskt lysande tablåer: slaget vid Solferino, vardagsbestyr i böhmiska kaserner och dueller i gryningstimmen, strejkande ukrainiska arbetare. Den kanske mest gripande scenen utspelar sig i duggregnet framför det slott där den gamle kejsaren Franz Josef ligger och dör 1916. Hela Wien är där, under svarta droppande paraplyer. Och alla vet att med den där vitskäggige gubben dör en bit av dem själva, av den egna historien.

Alejo Carpentier, kubansk författare, skrev bisarra hyllningar till Castro och har därför hamnat lite i skymundan i dag. Riket av denna världen (1949) är en fantastisk roman, dunkande av nattliga voodootrummor, om det stora slavupproret på Haiti (1791-1804) då kolonisatörerna fördrevs och ett kungadöme med en svart kung installerades.

Hos Nabokov handlar det om ett fiktivt kungarike, det mystiska, vagt om Ryssland påminnande Zembla där en revolution brutit ut och tvingat monarken i exil. Var fanns bröstvärnen på mitt solnedgångspalats? Var fanns Det Sköna Zembla? Var fanns de berg som var hennes ryggrad? Den långa ilningen genom hennes dimslöjor? Och mina ljuva blomstergossar, och de målade glasfönstrens spektrum, och Svarta Rosens paladiner och hela den sagolika berättelsen?

Michael Kleebergs roman finns dessvärre bara på tyska, men borde översättas. Snarast. Här berättas den sanna historien om hur den tyske baronen Theodor von Neuhoff lyckas bli utsedd till kung över Korsika. Stormakterna ser roat på for a while och krossar honom sen med samma likgiltighet som man slår ihjäl en mygga. Storslaget panorama över Europa tröskeln till upplysningen och de stora omvälvningarna.

Tillägg. Löftesrik utmanare till titlarna ovan är den här pärlan.

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Monarkin i biblioteket

  1. bodil Z skriver:

    Ja, Joseph Roth! Och särskilt ”Radetzkymarsch” är bland det bästa som finns att läsa. Jag var nästan säker på att den ingick i mitt zagrebska bibliotek, men nej, där har jag gjort en rejäl miss. Egentligen ville jag citera ett par ställen. Det där den gamle kejsaren vankar omkring i sitt rum en tidig morgon, liksom bakom ryggen på hela riket. Eller en glimt från den där vandringen längs en smal vägremsa genom en del av Pripjatträsket (eller heter det inte så?). Eller också den där morgonen i den mähriska småstaden (kanske inte så liten) när man här Radetzkymarsch tona fram.

    Nej, minnet kanske simmar till det här. Men ett vet jag: Det är dags för en ny omläsning av ”Radetzkymarsch”.

  2. JC Brandt skriver:

    @ alla förläggare

    Och dags för en nyöversättning. Bodil och jag kan köra vartannat kapitel. Arbetstitel: Radetzkytandem.

    Bodil, jag har romanen här (men bara på tyska). Vill du att jag ska slå upp de här ställena?

  3. bodil Z skriver:

    Radetzkytandem! Ja, gärna. Roligt förslag. Jag har inte sett hur den gamla översättningen eller de gamla översättningarna (ifall det möjligen finns fler) ser ut. Jag känner bara till originalet, men det har jag som sagt läst flera gånger.

    Nej, du behöver inte slå upp ställena, för då kommer jag bara på fler, till exempel det när de (vilka+) sitter där och dricker rakija i ett litet rum någonstans i Slovenien (jag tänker ibland på det, när jag nu bor så här nära Slovenien och när ordet – och företeelsen – rakija plötsligt förekommer så ofta).

  4. Karin S skriver:

    Oh ja, Delblanc. ALLT han skrev om samtiden andas vantrivsel, som jag minns det. Min stora favorit i övre tonåren var annars Primavera, en mindre otäck bok än Kastraterna, men med delvis samma tematik; vilken framtid har egentligen konsten och litteraturen. Och jag vill minnas att jag tolkade in svaret: ingen alls.

    Radetsky borde jag väl kunna hitta på franska.

  5. JC Brandt skriver:

    Jag vet inte hur den svenska översättningen är. Det är bara en gissning att den borde ses över. I romanen ”Likvidation” av Imre Kertész kämpar huvudpersonen med att övertyga olika förläggare om att det behövs en ungersk nyöversättning. (I verkligheten var det Kertész själv som stod för den.)

    Karin, Joseph Roth på franska är nog en bra idé. Åtminstone var han själv synnerligen frankofil och bemödade sig om att skriva som Flaubert. Så den franska översättningen är kanske mer litterär, medan den svenska mer fokuserar på innehållet.

  6. Gunnar skriver:

    Kastraterna håller jag helt med om! Läste den 18 gånger, minst. Och försökte mig på en pastisch-på-pastischen i första kapitlet av min egen kungabok (fast Sigrid Combuchen i DN fattade inte vitsen, för hon är inte göteborgare). Prosan i Kastraterna är så extremt manierad att den liksom kommer ut på andra sidan av sig själv – och låter sannare än någon annan roman från det decenniet…

    • JC Brandt skriver:

      Bra beskrivning. Extremt manierad, bitvis – sen är ju romanen så tajt i kompositionen (platsens och rummets enhet) att den drivs framåt av ett snabbare, mera effektivt tempo än många av Delblancs andra verk. Och, som sagt, din kungabok är också predestinerad för hängmattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s