Monarkin i biblioteket

Monarkin gör sig kanske bäst i litteraturen? Eftersom det nu snart är långhelg kan man fundera över lämplig kungalektyr för hängmattan.

Några spontana favoriter:
Sven Delblanc, Kastrater
Joseph Roth, Radetzkymarschen
Alejo Carpentier, Riket av denna världen
Vladimir Nabokov, Blek låga
Michael Kleeberg, Der König von Korsika

Delblancs roman är ju en av dessa märkliga solitärer som bara blir bättre och bättre med åren. Gustaf III reser inkognito (”Greven av Haga”) till Italien och gästar en natt i december 1783 den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart. I skenet av ”många vaxljus” avhålls ockulta seanser, berömda kastratsångare återvänder från det hinsides, gunstligen Armfeldt genomför en spontan våldtäkt i avlägsen palatskorridor. Allt detta är berättartekniskt makalöst genomfört, men det intressanta – för oss i dag – är kanske att romanen också är en maskerad pamflett. Mellan raderna anar man författarens absoluta vantrivsel i det genompolitiserade sjuttiotalet (romanen utkom 1975). Det finns en oro här för vad som ska hända med konsten i framtiden. Kommer den att självdö om publiken uteblir? Hur hantera det växande glappet mellan ”vad folk vill ha” och vad konstnärerna själva eftersträvar?

Joseph Roth är en av mina absoluta favoriter. I likhet med många österrikare ur den generationen (han föddes 1894) blev han socialist under och omedelbart efter första världskriget. I takt med att fascismen växte sig allt starkare kom han – begripligt och fullständigt verklighetsfrämmande – att betrakta monarkin som den enda pålitliga motkraften till de marscherande brunskjortorna. (Och intressant nog: som det enda vaccinet mot samtidens antisemitism.) Men politiska övertygelser är en sak och de bokstäver pennan formar en annan. För i romanerna visar han, om och om igen, med lika delar brutal saklighet och bitterljuv nostalgi, varför den gamla Donaumonarkin var dömd att gå under – och hur den redan cirka 1910 överlevt sig själv. Radetzkymarschen är uppbyggd av otaliga stilistiskt lysande tablåer: slaget vid Solferino, vardagsbestyr i böhmiska kaserner och dueller i gryningstimmen, strejkande ukrainiska arbetare. Den kanske mest gripande scenen utspelar sig i duggregnet framför det slott där den gamle kejsaren Franz Josef ligger och dör 1916. Hela Wien är där, under svarta droppande paraplyer. Och alla vet att med den där vitskäggige gubben dör en bit av dem själva, av den egna historien.

Alejo Carpentier, kubansk författare, skrev bisarra hyllningar till Castro och har därför hamnat lite i skymundan i dag. Riket av denna världen (1949) är en fantastisk roman, dunkande av nattliga voodootrummor, om det stora slavupproret på Haiti (1791-1804) då kolonisatörerna fördrevs och ett kungadöme med en svart kung installerades.

Hos Nabokov handlar det om ett fiktivt kungarike, det mystiska, vagt om Ryssland påminnande Zembla där en revolution brutit ut och tvingat monarken i exil. Var fanns bröstvärnen på mitt solnedgångspalats? Var fanns Det Sköna Zembla? Var fanns de berg som var hennes ryggrad? Den långa ilningen genom hennes dimslöjor? Och mina ljuva blomstergossar, och de målade glasfönstrens spektrum, och Svarta Rosens paladiner och hela den sagolika berättelsen?

Michael Kleebergs roman finns dessvärre bara på tyska, men borde översättas. Snarast. Här berättas den sanna historien om hur den tyske baronen Theodor von Neuhoff lyckas bli utsedd till kung över Korsika. Stormakterna ser roat på for a while och krossar honom sen med samma likgiltighet som man slår ihjäl en mygga. Storslaget panorama över Europa tröskeln till upplysningen och de stora omvälvningarna.

Tillägg. Löftesrik utmanare till titlarna ovan är den här pärlan.