Två dueller

1.
Tandhygienisten: Jag låter det blöda. Och det får gärna bli en inflammation. Du vet, med tänderna är det som med livet. Allt det jobbiga, det peakar liksom.
Jag: Och sen blir det bättre?
Tandhygenisten: Det beror enbart på dig själv. Hur du sköter dig. Och nu snackar jag ett perspektiv på tio, tjugo år.
(Egentligen var jag hos tandläkaren för att jag tappat en krona. På nationaldagen. Så går det för den som tvivlar på monarkins makt.)

TILLÄGG. Ur kommentarfältet lyfter vi upp länken till Einar J:s lysande exkurs om tandstensspettning: det är det bästa som sagts om ämnet.

2.
Allt handlar om hierarkier. Inte minst bland intellektuella.
Förra sommaren hittade jag Vargas Llosas Det gröna huset på en bakluckeloppis i östra Uppland. Kanske var det en föraning om att författaren skulle bli aktuell några månader senare, kanske var det en stilla sorg över att mitt gamla ex ligger begravt i någon flyttkartong. I alla fall mindes jag hur bra romanen var.
Men försäljaren ville inte sälja. Inte till mig.
Han förklarade, med häpnadsväckande saklighet, att den nog var för svår för mig.
”Det där är en bok för avancerade läsare”.
Jag invände att sommaren var lång och att jag visst trodde mig kunna öva upp en smula läsfärdighet.
Men ingenting hjälpte: han stod bak sina pappkartonger och spejade – genom ett par, som det föreföll, vagt bärnstensfärgade solglasögon – efter en lämpligare köpare.

I helgen möttes vi igen. Han stod på sin vanliga plats, posterad bland uppländska thailändskor som sålde vårrullar och det ena klappbordet efter det andra med plastleksaker, telefoner av trä, bordsgrillar, rostiga skruvmejslar. Solglasögonen var desamma och oberörd följde han käbblet mellan lokala handlare och sommargästerna:
– Femti spänn för den här? Men den är ju trasig?
– I Schtockholm koschtar den ändå det dübbla.
Medan jag letade igenom hans lådor tänkte jag att maktbalansen mellan oss rubbats en aning. För jag skrev om hans vägran att sälja Det gröna huset; kanske hade han till och med läst det själv. Åtminstone stod det i julnumret av en ganska folklig tidning med hög upplaga och viss spridning även utanför tullarna.
Men kanske var det bara fem dagars silvermatt skäggstubb som gjorde susen.
När jag fiskade upp en annan Nobelpristagare, Yasunari Kawabata, ur bokhögarna och samtidigt lade två tio på bordet, protesterade han hursomhelst inte. Tvärtom, han uppmanade mig att fortsätta leta. ”Det finns fler godbitar, ska du tro.” Och, tillade han, redan nästa helg skulle han vara tillbaka med en ännu större kartong ”blandat, bättre”.
– Ursäkta, vad hette det?
– Blandat, bättre. Jo, för det är väl den kategorin som tilltalar dig.
Stolt gick jag därifrån och tänkte att jag på bara ett år passerat en viktig bildningströskel.
Förra året: ospecifierad smörja. Nu: blandat, bättre.

Annonser
Det här inlägget postades i Sverige, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Två dueller

  1. När kvickheten kom till byn gjorde den susen!
    Men samtidigt vaknar mitt samvete. Blanda, bättre!

  2. Det är gula glasögon som är grejen. Jag har också undrat över dem, varför folk har såna. Mötte en gammal man, pensionerad arkitekt, han hade. Vågade inte fråga. Nu tänker jag googla på det.

  3. ”En del patienter med ‘begynnande gråstarr’ dvs. med linsgrumlingar trivs bättre med gula glasögon.”
    Enligt den här sidan http://www.lea-test.fi/sv/ogat/glasogon.html
    Så nu har vi svaret, skulle jag tro. Det var lite sorgligare än jag hade hoppats.

  4. Einar J skriver:

    Det här med tandhygienister tycker jag är intressant. Varifrån kommer de? Hur växte den yrkesgruppen fram? Med anledning av mitt tandläkarbesök nyligen reflekterade jag själv lite kring detta, som jag är fräck nog att länka till här:
    http://secondblogbyme.blogspot.com/2011/04/varia-en-varlig-fredag.html

    Underbar historia om bokinisten i solglasögon!

  5. JC Brandt skriver:

    Gabrielle,
    ”blanda bättre” är exakt vad min dotter brukar muttra de (ganska få) gånger hon förlorar i kortspel. Men det är en svår konst: lär man sig inte handlaget i tonåren blir det aldrig riktigt bra.

    Karin,
    jag tror att det är precis detta det handlar om. Någon form av starr eller annan ögonsjukdom. Men din formulering ”lite sorgligare än jag hoppats” är väldigt vacker. Man kan ta med sig den, och applicera på helt andra aspekter av tillvaron.

    Einar,
    din beskrivning är ju fantastisk litteratur. Både av det blodiga hantverket och den diffusa personalsituationen. Jag läste med största entusiasm! Författaren Daniel Kehlmann brukar i intervjuer gärna framhålla att han är en liberal natur som inte lägger sig i andras angelägenheter. Det är bara två yrkesval han finner obegripliga: att bli tandläkare och att bli litteraturkritiker. Eftersom jag tycker om min egen tandläkare (som aldrig röjer samma förtjusning över okontrollerat blodflöde som hygienisten) och själv tillhör den föraktliga kritikerskaran, låter jag det stå okommenterat.

  6. HJälp, tänker jag. Tandvård, nästa på listan. Går det att blanda bort till något bättre? Vargas Llosa? Fast inte med öppen mun förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s