Den blomstertid nu kommer

Skolavslutning. Uppklädda barn som med änglastämmor framför Den blomstertid nu kommer. Föräldrar som omväxlande stryker bort förstulna tårar och avfyrar kamerablixtar. Enda problemet: arrangemanget äger rum i kyrkan. Hur ska våra professionella ideologer förhålla sig? Bejaka eller förkasta?

Nedan två förslag på gångbara attityder.

Kulturkonservativ variant:

Det var med en känsla av att vara helt lost djup innre vördnad jag intredde i kyrko rummet. Shit vad vackert det var. Blom vaser lite varstans och doft av såpa. Det finns traditjoner som inte ens genus teoretikerna lyckas manngla. Alltså, det ska vi vara tacksamma för. Jag satte mig i bänk rad ett och tog fram mobilen radbandet. En gubbe i klänning präst stod med knäppta händer framför disken altaret. Och bakom honom hängde nån som dem typ spikat upp. Vem är det, undrade hustrun. Typ nån som vistats illegalt i Sverige, sa jag. Och hustrun: men barna kommer när som helst, ska han inte tas ner? Näpp, sa jag, det e vel bra att dem lär sig lite konsekvens analys. Att var och än tar ansvar för vad man ställer till med.
Sen då marscherade chefsämnena barna in.
Sjukt högtidlit.
Alla tjejer klädda i vita eller rosa kreasjoner, och killarna i husaruniformer manlit sobra färjer.
Dem sjöng nåt tjafs om blommor det finaste ur psalm boken.
Och sen en låt till ytterligare en högstämd koral och jag gillade att pin koderna till alla psalmer var uppskrivna med guld siffror på svarta tavlan, för då såg man att vår Kyrka förändras och inte sitter fast i lutheransk-marxistisk jante släntrian utan det finns en service tanke bakom hela värksamheten.
Sen höll klass föreståndaren tal.
Jag hade lite svårt att hänga med för jag satt och kolla börs kurserna på min iphone ljus strålen som föll in genom de målade fönstren var distraherande i all sin prackt fulla påminnelse om de eviga värdenas makt. Men jag tror han menade typ att nu när sommarn kommer då ska man besinna sig på vart vi kommer ifrån och vad Sverige är och vad vi vill med våra liv.

Kulturradikal variant:

Patetiskt blå himmel över det där gamla kannibalhuset där de dricker blod och knaprar lekamen. Är det nåt jag hatar så är det den här dagen. Hyckleriet som hänger likt feta syrenklasar från varje buske. Allt det vattenkammade, konformistiska.
Jag menar, kan det bli sunkigare?
Men barn är så jävla naiva och omedvetna barn och en gång om året får man väl böja sig för vad massan vill. Samtidigt känns det alltid skönt att kunna fjäska lite för chefen som har tvillingar i parallellklassen och som jag precis hann sätta mig bredvid innan vår nya AD gjorde det träffa de andra föräldrarna under avspända former.
Det stod blommor lite varstans och jag tänkte igen att det är så sympomatiskt, redan i den här åldern ska det hamras in i barnen att naturen är nåt som vi kan skövla och våldta lite hur vi vill.
Men det värsta var ändå den där stanken av desinfektionsmedel, typ Östtyskland 1979 som slog upp från den våta stenläggningen.
Chefen sa att det är deras au-pair en asylsökande som de hjälpt mycket och som heter Olga, som på fritiden när genderstudierna tillåter det står för det hushållsnära i kyrkan. Suck, tänkte jag, typiskt utlänningar snåla inköpschefer som dränker hela altargången med ultragiftiga rengöringsmedel. Det var ju för att slippa sånt vi flyttade till den här segregerade miljömedvetna kommunen.
Sen kom barnen.
Tjugo små perfekta konstverk änglar i Gucci sommarklänning och kavaj.
Man hade kunnat bryta där. Och gått hem med en känsla av att yes, nu hinner jag googla mig själv före lunch minnet av deras tindrande ögon.
Men nej, vi lever ju i en bakåtsträvande tid, så det var bara för barnen att inordna sig i värsta fascistledet och sjunga Den blomstertid.
Frågan är om det nånsin skrivits en vidrigare text.
Vad är det här med ”lust och fägring” om inte enda metafor för den manliga blicken på sommaren?
Till sist var det dags för fröken Erik att säga några ord.
Jag hade lite svårt att hänga med för jag följde börskurserna på min iphone ljusstrålen som föll in genom kyrkofönstrens målade romber påminde mig i all sin falliska storvulenhet om Albert Speer. Men jag uppfångade i alla fall orden kärlek, gemenskap, inre värme och att det är fint om vi alla utnyttjar sommaren till att begrunda nästa kliv på karriärsstegen vad vi vill med våra liv.

Annonser
Det här inlägget postades i Sverige, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Den blomstertid nu kommer

  1. Vet inte om jag är ensam om det här, men jag har aldrig varit med om någon skolavslutning i en kyrka. Aulor eller utomhus vill jag minnas att det handlade om. Det enda religiösa inslaget var väl psalmen Den blomstertid.
    Nå, detta kan ju bero på att jag bara gått i nya och/eller radikala skolor. Grundskolan i förorten Bollmora och gymnasiet i det progressiva Skanstulls gymnasium, fd Södra Flick, då mamma gick där. Inte en enda präst har jag sett heller. Vad jag minns.
    Så, hur vanligt är det där med kyrkor, egentligen?

    I övrigt tycker jag att du smiter lite från frågan, det var visserligen en jättekul text, men val mellan pest och kolera. Ska man vara konsekvent så ska ju avslutning inte hållas i någon kyrka, och någon präst ska inte heller vara med. Psalmer som sjungits av hävd kanske man kan försvara (tradition), men där går väl ungefär gränsen.
    Å andra sidan, om det nu finns ställen där man alltid varit i kyrkan?… så har jag ingen uppfattning. Som barn hade jag definitivt varit emot, jag delade mina föräldrars styvnackade ateism.
    Så nej. Jag tycker inte att det har i skolan att göra. Alltså, i den kommunala varianten. Om man ska tillåta religiösa friskolor är väl en annan fråga.

    En gång har jag varit på begravning i det helt kultfria ”kapellet” på Père Lachaise. Inga symboler, inga riter. Inget hopp om återfödelse – ingenting, liksom. Rätt konstig känsla. Fast det var ju en begravning.

    • JC Brandt skriver:

      Jo, avslutningarna är ofta i kyrkan. Åtminstone i morgon kommer de att vara det. På många håll. Inte bara i Stockholms innerstad.
      Ifrån min egen skoltid minns jag att arrangemanget alltid flyttade runt. Ibland aulan, ibland Folket park (!) och ibland hiskelig nybyggd kyrka som till formen vagt påminde om en bensinmack.

      Som jag uppfattar situationen nu är det en fråga – som så ofta – om att både vilja mumsa upp kakan och ha den kvar.
      Föräldrarna insisterar på högtidliga former och värdiga kulisser för barnen. Slottet är tyvärr inte tillgängligt, ej heller Stadshuset eller liknande – då får det bli kyrkan. Problemet är att det rummet inte är tomt. Det är inte ett vakuum utan där pågår, i vanliga fall, aktiviteter av ett slag som ansvarskännande medborgare skarpt förväntas ta avstånd ifrån. Och som inte – i sanningens namn – inkluderar alla.

      Om jag förstått saken rätt har man i år över hela landet enats om en kompromiss som går ut på att kyrkan får användas till skolavslutning. Men en eventuellt närvarande präst får inte tala om Gud.

      Själv tycker jag kanske att kyrkan kunde säga nej till alltsammans.
      Nu handlar diskussionen enbart om huruvida icke-kristna kan tänka sig att beträda dessa laddade byggnader.
      Om kyrkan istället, milt men bestämt, fastslog att kyrkorummet är en plats för bön och andakt – och inte nån aula där det är lite vackert i största allmänhet – skulle man slippa spektaklet.

      • JC Brandt skriver:

        Fast egentligen var det inte konflikten kyrka-stat jag ville tematisera.
        Utan ledan vid de låsta debattpositionerna.
        De kulturkonservativa med sina ”traditjoner”, kulturradikalerna med sina hushållsnära tjänster.
        Och så alla vi andra som ett slags gisslan. Hur vi andäktigt förväntas följa debatten, ”ta till oss” argumenten, välja sida, agera cheer leaders.
        Vilket vi aldrig kommer att göra.

  2. Ja, kanske borde kyrkan själv säga nej. Det kan du ha rätt i. Det var ju ”befogat” på den tiden allt satt ihop, kyrka, skola och stat. Men så är det inte längre. Men sv kyrkan är ju rätt pigg på att ”vara där det händer”. I Pride-tåg, i annonser på buss och tunnelbana, faktiskt i stort sett överallt. Konservativ som jag är åtminstone i den frågan, så tycker jag inte att det inger något vidare förtroende.
    Här är det liksom inte Skolavslutning på det där viset. Det är lite utspridda trevliga aktiviteter under juni månad, körsång en förmiddag, lekar (ungefär som på midsommar, säcklöpning, kasta ringar etc) en annan, betyget får man någon av de sista dagarna, och tja, sen rinner det liksom ut i sanden…
    Men jag håller med dig, i kyrkan och med präst ska man inte vara. Det är ju heller inte en rit eller ett sakrament, alltså som dop eller konfirmation, det är faktiskt snudd på obegripligt att det fortgår. Däremot tycker jag att man ska få sjunga vad man vill. Inklusive psalmer.

  3. ”Om kyrkan istället, milt men bestämt, fastslog att kyrkorummet är en plats för bön och andakt – och inte nån aula där det är lite vackert i största allmänhet – skulle man slippa spektaklet.”
    Håller fullständigt med. Det ska vara valfritt, men kyrkan ska inte stå och snällgosa med varenda politiskt kommando från andra.
    Där håller jag även med Karin, det blir för platt alltihop, den sociologiskt anpassliga svenska kyrkan.
    Men sen är ju kyrkokonserter bland det bästa som finns av gratismusik. Tankarna går osökt till de brittiska traditionerna. Skulle tro att de gör något mer engagerande för ungarna. Men det vet jag faktiskt inte, vi får fråga Gunnar, whenever he is available.

  4. JC Brandt skriver:

    Karin och Gabrielle,
    tack för väldigt bra kommentarer. Den franska modellen är nog förebildlig. Var sak på sin plats: det finns en tid för säcklöpning och en annan för nattvard. Med kyrkokonserterna blir det ju aldrig någon krock eller intressekonflikt. Musiken står i centrum och den som vill kan tolka tonerna religiöst. Eller bara blunda och koppla bort omgivningen.
    Sen är jag personligen för att barnen ska gå i kyrkan och tidigt lära sig begripa vad tron handlar om, men det måste ju vara en privatsak och något som sker bortom skolavslutningar etc.

  5. Gunnar skriver:

    I’m available. But I’m not cheap. Faktura följer.

    Situationen i UK vet jag nog inte så mycket om, tack och lov. Men skolavslutningar som involverar föräldrar existerar nog bara i vissa nicher av den privata internatskoleutbildningen. I privatskolor (internat eller ej) i övrigt ingår förstås mycket ofta gudstjänster på skolårets sista dag; mitt konkreta exempel är Highgate School (där TS Eliot undervisade år 1916) (i gymnastik).

    I vanliga kommunalskolor – och jag antar att vi pratar om lågstadiet? – så vet jag aningen lite mer. Sista skoldagen faller alltid i juli, det är ingen direkt undervisning, men ungarna klär upp sig lite grand, ”assembly” (morgonbönen?) är lite högtidligare än vanligt, och fröken får kanske en blombukett, och sedan utbyter man (detta nog ett senkommet påfund) en slags autografböcker där ens klasskamrater ritar in sina kuk-och-fitta-teckningar och säger ”hejdå ditt grymma boogaloo!” och sånt… hur kul som helst

    Men ”skolavslutning” som i den svenskparanoida meningen – herrejösses, nu kommer sommaren och jag som ser så överjävlig ut i badbyxor! – existerar inte. Engelsmännen ser överjävliga ut i badbyxor hur de än bär sig åt.

    Sånt som ”studenten” existerar inte heller. Jag tror de här svenska lövbeprydda tidiga-juni-arrangemangen är årstidsfenomen, snarare än skolfenomen.

    • JC Brandt skriver:

      Gunnar, det är alltså Gabrielle som expedierar fakturan. Situationen i UK verkar ganska lik den tyska. Inga föräldrar, ett kort farväl till kompisarna, sen ridå. Det här med löven och (lätt elegisk) försommarromantik är intressant. Allt tycks flyta samman på den svenska skolavslutningen: det ambivalenta förhållandet till den blomstertid som kommer (lyckan grumlas redan av vissheten att allt snart ska vissna ned), de obligatoriska flaggorna, psalmsången.

  6. Gunnar skriver:

    Jens, du vet likaväl som jag att svenskar är ett djupt sentimentalt folk, och som alla sentimentala har de alltid nära till eldvapen.

  7. Gunnar, vi fick oss ett skratt, som vanligt, med klassens humorist.
    Fakturan skickas till Himlen nu i Pingst. De har hur mycket råd som helst där uppe.

  8. Håkan skriver:

    Man kanske ska vara tacksam att svenska kulturkonservativa och -radikaler sällan är mer hardcore än så här. Då kan de inte ställa till med så mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s