Hölderlin kommenterar Grekland

(bryter den självpålagdaömkande tystnaden: när allt kommer omkring är Greklands finansiella kollaps något magnifikare än min egen)

I dag skriver den kände tyske ekonomireportern Friedrich Hölderlin gripande om den grekiska krisen.

På tyska:

Ich habe nichts, wovon ich sagen möchte, es sei mein eigen.
Fern und tot sind meine Geliebten, und ich vernehme durche keine Stimme von ihnen nichts mehr.
Mein Geschäft auf Erden ist aus. Ich bin voll Willens an die Arbeit gegangen, habe geblutet darüber, und die Welt um keinen Pfennig reicher gemacht.
Ruhmlos und einsam kehr ich zurück und wandre durch mein Vaterland, das, wie ein Totengarten, weit umher liegt, und mich erwartet vielleicht das Messer des Jägers, der uns Griechen, wie das Wild des Waldes, sich zur Lust hält.

Knagglig (men någorlunda ordagrann) översättning:

Jag har inget som jag kan kalla mitt eget.
Fjärran och döda är de jag älskade, och aldrig hör man längre talas om dem.
Mina affärer på denna jord är avslutade. Jag skred till verket full av vilja, blödde under arbetets gång, och berikade inte världen ens med ett ynka öre.
Ensam och utan framgång återvänder jag och vandrar genom mitt fosterland, som breder ut sig likt en vidsträckt ödekyrkogård, och någonstans väntar kanske jägarens kniv på mig, som betraktar oss greker som lämpligt jaktbyte.

Absolut samtida översättning:

Jag har inget som jag kan kalla mitt eget.
Fjärran och döda är de jag älskade, och aldrig skickar de minsta sms.
Det är typ slutdealat för min del. Full av energi och extremt motiverad kavlade jag upp ärmarna, tog på mig hur mycket övertid som helst, och i slutändan var BNP ändå körd i botten.
Utbränd och ensam parkerar jag stadsjeepen framför ett nedsläckt kontor i centrala Aten. Sen knallar jag runt bland öde espressobarer och det skulle fan inte förvåna mig om man får en stilett i ryggen eller om hela EU:s finanselit lurade bak nästa gathörn med ett basebollträ där de typ skrivit Greetings from Brussels med vårt blod.

Tyvärr har jag ingen scanner. Annars skulle jag läsa in omslaget till mitt exemplar av den här boken. Det är alltså Hölderlins Hyperion, och min utgåva (tryckt i Hamburg 1947) är intressant därför att förlaget smugglat in en brasklapp på baksidan. Där står det (knagglig översättning): ”Förlaget önskar påpeka att denna utgåva visuellt ingalunda motsvarar förväntningarna på hur en anspråksfull bok bör se ut. Så snart omständigheterna tillåter det kommer våra böcker att bli vackrare, hållbarare och mera solida.”

Själv tycker jag att omslaget, med nutida mått, är ganska stilfullt. Bakgrundsfärgen är en bleknad lindgrön nyans, författarnamn och titel är draperade i svart, förlagsnamnet i en diskret vaniljton. Helhetsintrycket är sakligt och sobert. Men detta var alltså 1947, samma år som västra Tyskland (de delar som två år senare skulle bli Förbundsrepubliken) hungrade sig igenom den valutareform som utmynnade i att D-Marken föddes. Och då såg böckerna alltså ut på ett sätt som förlagen hade ett behov av att distansera sig ifrån. Just den här exemplaret tillhörde min far, som den gången var tjugo och gjorde någon sorts praktik i en bokhandel i Hannover. Han köpte boken, tror jag, för sin första lön – vilket säkert var en fin affär för bokhandlaren. (Pengarna stannade i huset.)

Det måste ha varit speciellt att läsa Hölderlin i det sönderbombade Hannover*. Nazisterna hade under krigets slutskede försökt göra honom till en svartskjortad föregångare, en germansk skald som mönstergillt diktade om uppoffringar och tragisk heroism. Efter kriget såg man att han istället var en visionär som förutsett ödeläggelsen och ruinhögarna.

Och nu då, så många rekordår och finanskriser senare, är det kanske dags att plocka fram Hyperion igen. Hölderlin skrev den under 1790-talets sista år: hjälten och bifigurerna är greker som deltagit i befrielsekriget mot turkarna. Allt är dock fåfängligt: de stora orden om frihet och självständighet fläckas av krigets grymhet och till sist återstår bara ett liv som eremit.
En kuriositet är att Hyperion år 2006 togs med i katalogen över 1001 Books You Must Read Before You Die.

* Om det sönderbombade Hannover skrev Dagerman i Tysk höst: ”I Hannover sitter  kung Ernst August framför stationshuset på Tysklands enda feta häst och är praktiskt taget det enda som kommit undan utan en skråma i en stad som en gång hade hus för fyrahundrafemtiotusen människor.”

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Tyskland, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Hölderlin kommenterar Grekland

  1. Flott! Själv brukar jag tänka på Medea (invandrad, långt borta från hem och familj, sviken av den (ende) hon lämnade allt för). Och då brukar jag tänka att jag i alla fall inte mördat mina barn.
    Det finns alltid de (greker) som haft det värre!

    Skulle också kunna lägga in ett vad var det jag sa, men avstår. (Vad gäller skrivandet.) Låt oss gråta tillsammans!

    • JC Brandt skriver:

      Jo, nästan alla har det (alltid) värre. Och vad gäller skrivandet så tror jag som du. Man måste definiera det som en bisyssla, något att påta med när det finns lite ledig tid, och då blir det lättare. Kanske till och med roligare?

  2. Bengt O. skriver:

    Under flera år hade jag följande motto på min blogg:

    ”Ein Zeichen sind wir, deutungslos
    Schmerzlos sind wir und haben fast
    die Sprache in der Fremde verloren”

    Jag begrep väl inte riktigt vad det betydde men på något sätt tyckte jag citatet beskrev det dubbla främlingsskapet som man oundvikligen känner som ”utvandrare”, låt vara en välförsedd sådan.

  3. Med skrivandet är det så här: man måste slå till med flugsmällare just när det surrar, man måste fånga en räv i svansen innan den snor runt hörnet, man måste använda natten om musan så vill. Här är jag lika romantisk som Hölderlin.

    Det finns inga regler, men det finns tusen och åter tusen som haft ett arbete vid sidan av; forntidens lugna ämbeten framförallt, sittande vid något enormt skrivbord, med små papper av föga dignitet framför sig (Läs Gogols Kappan, om de på en gång tillbakalutade och beskäftiga ämbetsmännen.) Nu låtsas vi att dessa typer arbetar ihjäl sig, kanske vi själva också. Men det statistiska underlaget (som jag ogärna hänvisar till annars) visar hur mycket företagsam spilltid som går åt på porrsurf, spelsidor och annat pekuniärt eller sexuellt privatjoks.
    Vore faktiskt mycket roligt att skriva om Kappan till modern tid, med alla ämbetsmännen framför surrande datorer fyllda av halvillegalt material. Fast kanske – är det vad Houllebecq delvis har gjort?

    Men att du tog upp Hölderlin som en av oss, gläder mig. Glöder mig, höll jag på att skriva.
    Vad beträffar Greklandskrisen inväntar jag ännu ett epos från Bengt O som har största förtroende på det området.
    http://www.karlsson.at/Politik/politik0611.htm#expert

  4. Jo, jag hoppade visst över ett led; det om skrivande typer som innehaft ämbeten, av föga upphetsande slag: Strindberg – men naturligtvis tröttnade han. Wallace Stevens, Eliot, Joyce (banker, banker, banker).
    Men också detta – som vi talat om förr, på andra ställen – att det för trettio år sedan var otroligt mycket lättare att dra in deg på enkla jobb eller knäck, under halva året, och sedan göra musik, skriva, eller måla. Så som Göran Tunström och Lena Cronqvist gjorde när de var unga, och tusen andra.

    Det går inte längre; på grund av inflation i levnadsstandard, dyra basgrejer och det allmänt upptrissade prisläget; som kommer sig av att finans-getterna betar av halva världen och höjer priset på resten.
    Vi andra går liksom i efterbetet, och försöker hitta någon grästuva som blivit över. (Ursäkta metafor-röran, men här är vi inte rädda av oss).

  5. gunnarstrandberg skriver:

    Lyssnade på Studio 1 idag på väg hem från min savann (där det går vilt till), och det som fastnade var den grekiska ungdomens perspektiv. Ni förstår. Framtiden, vem tog den och var tog den vägen? Det är djupt tragiskt.

    Om skrivandet som bisyssla, så jo, ja, det beror ju lite på. Eller? Min, visserligen ringa, erfarenhet säger att poesi lämpar sig bättre som bisyssla än prosa, av naturliga skäl. Större romanprojekt är nästan omöjliga att slutföra utan sammanhängande skrivtid, har jag lärt mig. Men att arbete någon timme på kvällen/natten med en dikt är görbart.

    Jag kör själv en uppdaterad variant av Gabis korta-påhuggs-taktik, med drag av Wallace Stevens-modellen, men det är inte helt enkelt att få till. Hittills fungerar det, men vi får väl se om något år om det är hållbart i längden.

    Förresten, en liten korrektion, Wallace Stevens (som fick mig att tro att det gick att hitta fungerande lösningar på problemet försörjning versus att kunna skriva) var vice VD på ett försäkringsbolag, och arbetade inte på bank. Ja, listan över kanoniserade författare med andra sysslor är ju lång, till och med väldigt lång.

  6. Stevens, ja. Ett till faktafel, idag. Jeez.
    Men visst är det så att Banker och Försäkringsbolag har blivit väldigt hopblandade på senare tid, inte bara i mitt huvud, men också i Uncle Sams?

    De grekiska ungdomarna, de spanska, de portugisiska, irländarna, snart nog italienarna? Vem/vilka tog allt och lämnade räkningen till andra, i generationer framöver?
    Glupskhetens scenario, så på en gång barnsligt – omedelbar behovstillfredställelse – och föråldrat. Ingen på planeten har råd med det här glamkalaset längre…

    (Om någon frågar vad jag menar med ”glamkalas” osäkrar jag min revolver.)

  7. JC Brandt skriver:

    Bengt,
    det där citatet är alltid lika vackert. Och sen finns det alltid något aningen tafatt över Hölderlin som gör honom så genial. Satsbyggnaden kan plötsligt börja halta, oväntade fyllnadsord dyker upp. Vi har förlorat språket ”in der Fremde” – men bara nästan (”fast”). Och i Hyperion ovan väntar jägarens kniv ”kanske” på sitt byte. På en gång bombastiskt och helgarderat.

    Gabrielle och Gunnar,
    exakt så är det: man försöker, på en gång förstrött och desperat, ”hitta någon grästuva som blivit över”. Men att det är så svårt att leva lite som man själv tycker, hänger det verkligen ihop att med att allting blivit dyrare? Att man är slav under vissa omkostnader? Problemet i dag är, i mina ögon, också de unga generationernas extrema strävsamhet – den anger liksom tonen. På de stora tidningarna sitter tjugofemåringar som tycker att det är ”misstänkt” med folk som är lite äldre och som inte är ”anställda” någonstans. Det visar, i deras ögon, att man är misslyckad som människa. Och då går det inte att hänvisa till att de artiklar man önskar sälja inte är misslyckade. Och så uppfattar jag hela arbetslivet. Man kan inte komma med sina vita hårstrån och fråga om kortare påhugg. Antingen fast jobb – eller inget alls.

    Men nu ska jag sluta klaga. Vad gäller Grekland och Tyskland dök det upp en intressant hake (som jag själv hade missat). Dagens Industri skriver:

    I en uppgörelse som kommit att kallas the London Debt Agreement beslöt ett tjugotal länder 1953 att efterskänka ungefär hälften av de skulder som Tyskland dragit på sig under mellankrigstiden. Bland dessa fanns Grekland.
    ”Uppgörelsen ungefärligen halverade skulden och gav gäldenären en rejält förlängd återbetalningsperiod. En intressant klausul i uppgörelsen tillät Tyskland att skjuta upp vissa återbetalningar tills landet var återförenat”, skrev Timothy W. Guinnane, forskare vid Yale-universitetet i en forskningsrapport 2004.
    Denna klausul ledde till att Tyskland först söndagen den 3 oktober 2010 betalade av det sista av sin skuld från mellankrigstiden.

    http://di.se/Default.aspx?pid=238585__ArticlePageProvider&epslanguage=sv?RolexF5428=1

  8. Gunnar skriver:

    Litterärt framgångsrecept? Jeffrey Archers dotter sa till honom en gång: ”Pappa, kan du inte skriva Bibeln, den säljer ju så mycket…?”

    Vilket är det enda roliga Jeffrey Archer någonsin skrivit, sagt eller återgett.

  9. Jag tror att problemet kan spaltas upp i rätt mycket, en del är väl att det är dyrt med grejer, men en annan är att urvalet också är jämntjockt, VILL du bo billigt utan varmvatten så går inte det. Med mera.
    En annan är alltings professionalisering, även författare (inte bara journalist) blir man ju numera genom att gå på kurs och skola. Går man nu kurs och skola så tycker man väl sen att man är UTBILDAD, att man KAN något och att man då bör kunna försörja sig på det man kan? Sen är väl i stort sett alla västeuropeiska välfärdssystem uttänkta för löntagare. Inte frilansare eller egenföretagare.
    Det finns en miljon grejer som gör att man styrs in i, eller ut från, en arbetsmarknad med nio till fem-jobb.

    När jag var ung (säger jag till mina barn) så blev jag så gott som varje sommar tillfrågad av minst en person om jag inte ville sommarjobba på något ställe. Jag sökte inte jobb förrän ett missförstånd uppstod och det visade sig att jag inte hade något. Då ringde jag postgirot och började måndagen därpå.

    Men ska man skriva professionellt (kunna leva på det) så måste man nog skriva sånt som säljer. Som Guillou och gänget. Annars ÄR det, per definition, en hobby. Om man nu inte får pengar från staten för att kunna skriva. Och det är ju få förunnat.

    Fast jag borde inte heller klaga, men nu gjorde jag det i alla fall. Och det känns lite bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s