För exakt ett år sen, den 29 juni 2010, publicerade så gott som alla svenska dagstidningar (med undantag av DN och Expressen) ett melodramatiskt TT-telegram på sportsidorna. Det var mitt under fotbolls-VM och några dygn tidigare hade svenska journalisters favoritlag England besegrats av vedervärdiga tyskar. Nederlaget hängde delvis samman med att det tyska spelet regisserades av en intelligent strateg vid namn Mesut Özil.
Om honom skrev nu skenheliga TT:
Tyske Mesut Özil är en av VM:s största sensationer.
Men det spreds nyligen uppgifter om att mittfältaren har spelat för Tyskland på ett otillåtet sätt. I tyska Sport-Bild påstods Turkiets nye förbundskapten, holländaren Guus Hiddink, anklaga Özil spelar med ett falskt pass.
Mesut Özils tyska pass är falskt. Dokumenten förfalskades för att han skulle få spela för Tyskland, men han har inte rätt att göra det, sade Hiddink enligt Bild.
Özil har turkiska föräldrar med (sic!) föddes i tyska Gelsenkichen. Förra året erbjöds han att spela för Turkiet, men valde i stället att spela för Tyskland.
Det här kom naturligtvis mycket lägligt. Om Tyskland åkte dit för fusk, kanske England kunde räddas kvar i turneringen?
Problemet var bara att storyn sprack så fort man granskade uppgifterna.
Turkiets holländske tränare hade intervjuats på tyska. Aningen skadeglatt hade journalisterna frågat vad Hiddink tyckte om Özil, och Hiddink hade då ryckt på axlarna och sagt att det var synd att grabben hade ”fel” pass.
På tyska lät det så här:
Schade, dass Özil sich für den falschen Pass entschieden hat. Er ist ein moderner Fußballspieler, den ich in meinem Team gut gebrauchen könnte.
Här hade historien kunnat sluta. Ett missförstånd, oaktsamhet i umgänget med false friends, lite babylonisk språkförbistring i en globaliserad värld. Sånt händer, kanske. När folk är stressade och inte orkar köra den krångla utrikiskan genom lämpligt översättningsverktyg på nätet. Men det märkliga var att uppgifterna om Özils förfalskade pass aldrig dementerades. Varken TT eller de oräkneliga tidningar som gått i fällan och publicerat telegrammet återkom någonsin till saken.
Det är bara vi envetna samlare av gamla oförrätter som aldrig glömmer.
Jens Christian Brandt 
Ett tecken i tiden, då det enligt uppgift inte finns någon på TT:s utlandsredaktion som behärskar tyska. Förövrigt skrev jag kring denna tid ifjol en liten betraktelse om Özil och de begränsande behoven av att nagla fast honom nationellt: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article942313/For-turkisk-och-for-tysk.html
Hej Fredrik, faktum är att jag minns din artikel utmärkt väl. Jag hade till och med redan läst den i Sydsvenskan, med största nöje, när en vänlig (men intellektuellt synnerligen kräsen) själ i Berlin mejlade den till mig. För säkerhets skull som pdf, det minns jag fortfarande! Och nu är det väldigt roligt att länken ligger här. Tack!
Bäste Jens Christian, varmt tack för dina generösa och uppmuntrande rader. Vänliga själar, särskilt sådana som också äger kapaciteten att vara intellektuellt kräsna, är lika nyttiga som livsnödvändiga. Med stor behållning har jag på sistone ofta kommit att återvända hit till din hemsida. Jag dristar mig därför till att säga på återhörande.