Vykort från Diabat

1967 spelade Jimi Hendrix in en låt som hette Castles Made of Sand. Texten var en dunkel och vemodig historia som ögonblickligen gav upphov till en rad rivaliserande tolkningar. Den mest långlivade föddes något år efter att Hendrix dött 1970. Invånarna i byn Diabat, invid den marockanska Atlantkusten, hävdade att sången handlade om en ruin i deras grannskap. Resterna av ett fort som låg i vattenbrynet, till hälften begravt av sand.

Det spelade ingen roll att folk som känt rockikonen påpekade att det där var nonsens, eftersom låten tillkom två år innan Hendrix besökt Marocko. Och att han aldrig satt sin fot i Diabat. Folk började ändå resa dit. I byn öppnades ett kafé som hette Hendrix. Driftiga typer kom på att man för en hyfsad summa dollar kunde guida turisterna i fejkade fotspår. Först ned till ruinen och sen till det hus där sången skrivits.

Sen gick ännu mera tid och sakta men säkert skedde en generationsväxling bland turisterna. Woodstock var förbi. Hippiegängen försvann, haschpiporna ersattes av windsurfingbrädor. Deras ägare var inte alltid helt säkra på vem Hendrix var, men fortsatte ändå att beundra de påhittade sevärdheterna. Efter ett tag var Diabat stort på riktigt. Orten omnämndes på Wikipedia och i guideböckerna. Utbrända européer kunde rida dromedar på stranden eller i månskenet galoppera fram längs Atlantkusten på arabiska fullblod.

Då började ett nytt slags besökare dyka upp. De frågade inte efter Hendrix utan inspekterade terrängen. Tog markprover. Ritade i stora skissblock. En golfbana, en lyxig marina, turistanläggningar.

När allt är färdigt kommer byn att rivas. Den ser för påver ut, säger investerarna. Vi har ändrat oss, säger byborna, Hendrix bodde aldrig här. Men det hjälper inte: snart är de borta och det enda som minner om Diabat är en ruin i sanden.

(En kortare version av den här texten har publicerats i Tidningen Vi, nr 7 /2011. Och så vill jag påpeka, med viss stolthet, att bilden är ett självporträtt. Det vill säga, skuggan med den förebildliga Ture Sventon-hållningen (lägg märke till den perfekta vinkeln mellan armar och knän) är jag. Ej den långbenta besten.)

Annonser
Det här inlägget postades i Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vykort från Diabat

  1. gunnarstrandberg skriver:

    Får mig att minnas Vem älskar Yngve Frej? Och jag minns att den var riktigt bra och säkert skulle hålla för en omläsning. Det hela är såklart ett vanligt, universellt, knep för småorter att synas på kartan eller vad det nu är man säger. Sättas på kartan, nej, usch det låter ju nästan snuskigt. Och det är väl det också. Att hitta på någon fornlämning eller knyta orten till någon celebritet. Ute på vår ö i skärgården (alltså vi äger inte hela ön, den är ganska stor) fann en arkeolog ett svärd från Vasatiden. Bara det. Ett svärd. Inget annat. Inga krukskärvor, inga benrester, inga metallspännen. Bara ett ganska snyggt svärd. Och det svärdet drogs det stora växlar på. Nu ska det dras historiska slingor etc. etc. Själv tänkte jag: Yngve Frej!

    • JC Brandt skriver:

      Haha, Yngve Frej! Honom tänkte inte jag på, men du har så klart rätt. Och sommarn är nog en bra årstid att läsa om Slas. Vi får återkomma om det.

  2. Hakan Lindgren skriver:

    Jag hoppades på en fortsättning, och är glad att se att den här bloggen inte är död än!

    • JC Brandt skriver:

      Hej Håkan, tack för uppbackning! Jodå, det ska nog bli en fortsättning. Här och nu har jag problem med (t)rådlösa bredband och dysfunktionella uppkopplingar. Tillbaka på allvar när det är åtgärdat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s