I Berlin, på blixtvisit. Av nostalgiska skäl har jag tagit in på hotell i den kanske enda del av staden där jag aldrig bott. Det burgna Charlottenburg – oåtkomligt medan muren ännu fanns. Här bodde de rika. Murgrönan inramade de blankpolerade mässingsskyltarna på jugendhusens fasader. Alla, eller så föreföll det åtminstone, var advokater, privatpraktiserande läkare, revisorer. När man ville ha några ögonblicks vila från hetsen och larmet i resten av Västberlin, denna trånga och inmurade stad, då var det hit man sökte sig. Man gick på de breda trottoarerna, under åldriga lindar, och allt var tyst och högtidligt.
I dag får man leta länge efter den forna glansen. Hotellet jag bor på har en hiss med knappar av pärlemo och alla originaldetaljer från 1905 bevarade. Men rummen har förstörts av någon nitisk inredningsarkitekt: det är heltäckningsmattor överallt, lukten av damm och ansenliga kvalsteransamlingar förföljer en ända in i sömnen.
Och genom fönstren ser jag hur den gamla lyxboulevarden Kurfürstendamm förfaller. Alla gatlyktorna från förra sekelskiftet har dekorerats med gigantiska förgyllda rosetter. Detta simpla reklamtrick imponerar dock inte på marknaden. Kontorsfastigheterna står tomma, fönstren övertejpade med lager av alltmer desperata lockbud från mäklarna. Blonderade damer rastar sina kamphundar i förvissnade parker, alkisar sover under bankomaterna – kanske för att de räknat ut att man aldrig blir störd just där.
Jens Christian Brandt 
Oj, är det sant att Ku-damm är så på fallrepet? Jag minns denna gata som själva ”Inbegriff” för det västliga och fria och o-DDR:iga. När jag bodde i Greifswald åkte jag ibland till Västberlin bara för att gå längs Ku-damm och sitta på något kafé och vara i Västeuropa på det där oerhörda sättet, som jag tror ingen kan förstå som inte har bott på andra sidan.
I natt åkte jag taxi längs Kudamm. Trottoarerna låg tomma, kaféerna var nedsläckta. Inte en själ i sikte.
”Var är alla?” frågade jag chauffören.
”Ich weiss auch nicht”, svarade han. ”Vielleicht vom Regen weggespült…”
Jo, jag tycker att fallrepet är en adekvat positionsbestämning. Så länge muren stod glittrade Kudamm, men kanske var det bara en Potemkinkuliss hela tiden. Här finns inga restauranger värda namnet, ingen kultur (förutom Schaubühne). Däremot lever de små bakgatorna. Jag promenerar varje dag till Savignyplatz och uppskattar allt jag ser – vilket inte är detsamma som att jag själv skulle vilja bo i det här området.
Kudamm har varit på fallrepet sedan alla förkrigscentrala platser blev åtkomliga för stadsutveckling igen. Potsdamer Platz och Friedrichstrasse lockade väl den nya generationen fastighetsspekulanter och arkitekter mer än det 70-talsförstörda Europacenter. Där var jag för övrigt och åt på den lite luxuösa japanska restaurangen för ett par år sedan. Bord runt ett tepanyakifält och en kock som kastar runt lite kött och fisk framför den ätande publikens ögon. Men miljön…. För övrigt igen (jag måste göra momsredovisning och försöker just komma undan), den ukrainske författaren Andruchovitj är väldigt förtjust i Stuttgarter Platz – ligger inte det i Charlottenburg? Hade inte du en annan hotellhistoria från det kvarteret JC?
Liebste Jelena, ich bin auf dem Lande. Eher off-line als umjedreht. Lass uns am Mittwoch weiterreden. Der Kudamm ist ein grosses Thema.
Den 2011-08-01 skrev
Schön! Machen wir.