Muren fyller femtio

… och själv missade jag förstås alltsammans. De eventuella festligheterna, högtidstalen, allt. Till och med datumet hade jag glömt bort. Jag låg på stranden i Hargshamn och betraktade regattan av ulliga, bländvita moln på väg bort över Ålands hav när grannen på landet plötsligt muttrade: ”Tänk att det är femtio år sen?”. Vad då, frågade jag tankspritt och sneglade för säkerhets skull mot den övergivna glasskiosken. ”Ja, berlinmuren. De pratade om den på radio.” Jag lade mig ned på gräset igen. Ingen annan sommar har jag varit så bortkopplad från allt som i år. Ingen radio, inga tidningar, ingenting. Bara himlen över Östersjön, och det bronsfärgade ljuset, framåt kvällen, över Upplands karga åkrar. Men ändå: berlinmuren. Man borde ha kommit ihåg själva datumet. Den uppfördes alltså natten mellan den 12 och 13 augusti 1961. Själv skrev jag, för exakt tio år sen, denna fragmentariska återblick som Sydsvenskan hade vänligheten att publicera; om jag minns rätt löd rubriken Betongens lexikon.

ARKITEKTUR

I begynnelsen var taggtråden. Natten mellan den 12 och 13 augusti
1961 började den östtyska armén riva upp gatläggningen och dra staket
av taggtråd där gränsen gick mellan den sovjetiska sektorn av den
delade staden och de amerikanska, brittiska och franska sektorerna i
väst. När befolkningen vaknade, det var en söndag, var inhägnaden
redan fullbordad.
Taggtråden var bara början: två dagar senare anlände de första
betongblocken. Tidigare hade man kunnat vinka till varandra: nu
förvandlades den andra hälften av staden till ett sakta bortbleknande
synminne, en sägen för vinterkvällar vid kaminen.
Systemet förfinades 1965 när betongblocken, som tidigare aningen
valhänt lutat sig mot varandra, länkades samman genom sidolister av
stål. Vidare tillkom det karaktäristiska krönet, ett halvrundat
betongrör. En sista förbättring genomfördes 1975, då muren höjdes
till 3,6 meter. Det var i ekologins barndom och man hade konsulterat
experter på miljöföroreningar för att försäkra sig om att denna sista
betonggeneration aldrig skulle vittra bort eller falla sönder, varken
på grund av yttre eller inre gifter.

AVSIKT

Sommaren 1961 var orolig. Dagligen föddes nya rykten om kommande
repressalier. Medan västvärlden väntade på kommunisternas nästa drag,
flydde tusentals östtyskar över gränsen. För att lugna omvärlden
kallade Walter Ulbricht, DDR:s dåvarande statschef, till en
internationell presskonferens den 15 juni 1961.
En reporter harklade sig och undrade om det var sant att Östberlin
funderade på att bygga en mur. Det var exakt den fråga Ulbricht
väntat och kanske hoppats på. När han svarade kunde den triumferande
tonen inte riktigt dölja att han lärt sig meningarna utantill,
stavelse för stavelse, tills de satt som betong: ”Om jag förstår
frågan rätt, så finns det människor i Västtyskland som vill att vi
ska mobilisera våra byggarbetare för att uppföra en mur. Mig
veterligen föreligger ingen sådan avsikt. Våra byggarbetare är
framförallt sysselsatta med att bygga bostadshus. Ingen har för
avsikt att bygga en mur.”

BAGAGELUCKOR

När kalla kriget var som kallast fanns det ingen varmare ort än
bagageluckan i Hartmut Richters Ford Escort. Född 1948 tillhörde han
den första kullen DDR-ungdomar; när andra spelade fotboll lekte han
att det var krig, de samvetslösa imperialisterna från Bonn rullade
genom Brandenburger Tor med sina stridsvagnar, men en välriktad salva
från hans kalasjnikov tvingade klassfienden till reträtt.
Entusiasmen fick en första reva när muren byggdes. Några år senare
hejdades han en tidig morgon av två män som knuffade in honom i en
bil. Medan den ene förklarade att ledstjärnorna i den socialistiska
världen fortfarande hette Marx och Engels (”och under inga
omständigheter Lennon och McCartney”) tog den andre fram en sax och
trimmade Hartmut Richters Beatleslugg till den korrekta
marinkårslängden.
Han simmade över Teltowkanalen och befann sig i Västberlin. Tanken på
alla dem han lämnat kvar värkte i samvetet: med sin Ford Escort och
en bunt falska papper åkte han över till Östberlin och erbjöd
släktingar, vänner och klasskamrater en plats i bagageluckan.
Efter 33 sådana rutter gick han i en fälla. Det blev 15 års fängelse
för ”människohandel”.
Då hade också vinden vänt. I början, när muren fortfarande var ”die
Schandmauer”, skammens monument, firades varje framgångsrik flykt som
demokratins seger över diktaturen. Bagageluckornas ägare var
Västtysklands motsvarighet till ”arbetets hjältar”: omvärldens
tacksamhet porlade som champagne i ådrorna.
När kriget inte längre var fullt så kallt lät man dem falla. 70-talet
var en tid av trevande diplomatiska kontakter, Willy Brandt föll på
knä i Warszawas ghetto, och i detta oändligt sköra bygge var
”flykthjälparna”, som de dittills kallats, inte bara anakronistiska,
utan direkt störande. Också i väst antyddes det att många haft
ekonomiska motiv. En grov osanning, men den banade vägen för senare
epokers kategoriska fördömande av flyktingsmuggling.

CHECKPOINT CHARLIE

I filmen bar Richard Burton en skrynklig trenchcoat, midnattsdimman
var hans följeslagare och kommunismen ett slags kurhotell där åldrade
politstrateger spelade schack med en butelj vodka som insats.
I svallvågen efter framgångarna med ”Spionen som kom in från kylan”
föddes spionromantiken. I alla de otaliga filmepos på temat som
Hollywood producerade skulle det alltid finnas minst en laddad scen
från Checkpoint Charlie, agenternas Mecka.
Verkligheten var hårdare, kanske också mera farlig. I skymningen den
25 oktober 1961 stod sju sovjetiska stridsvagnar på den östra sidan
av gränslinjen och siktade på femton amerikanska tanks på den västra.
Det var som ouvertyren till det världskrig som aldrig bröt ut: timme
efter timme stod de där, en ömsesidig styrkedemonstration, tills en
brittisk intervention förmådde de tunga fordonen att rulla hemåt
genom midnattsdimman.

FRIHETSHJÄLTAR

”Vid närmare eftertanke behöver vi kanske inte betrakta varje östtysk
som kommer utraglande från porrbutikerna i Västberlin som en
frihetshjälte”. Benjamin Henrichs, västtysk teaterkritiker, två
veckor efter murens fall.

KLOCKSLAG

Muren föll den 9 november 1989. När det gäller det exakta klockslaget
tvekar historikerna. Klockan 18.53 eller 22.30?
Vid den förra tidpunkten hölls den presskonferens då Günter
Schabowski, medlem av Politbyrån, läste upp en kommuniké enligt
vilken ”begränsningar” i resefriheten för DDR-medborgare skulle
upphävas. När Schabowski fick dokumentet i sin hand hade bläcket ännu
inte hunnit torka. Partikamraterna knuffade ut honom till de väntande
mikrofonerna: han hade knappt haft tid att ögna igenom texten och
ännu mindre fundera över eventuella konsekvenser.
Någon ville veta när ”begränsningarna” skulle upphävas. Alltmer
rådvill bläddrade Schabowski i sina papper och muttrade sedan
”genast, om jag förstått saken rätt”. Det hade han inte, alltsammans
var ett misstag – men den underbara skadan var redan skedd.
När de häpna östtyskarna insett vad allt detta betydde började de köa
framför gränsövergångarna. Klockan 22.30 vevades den första bommen
upp, det var vid Bornholmer Strasse, och den kortlivade
novemberkarnevalen rullade i gång.

LOKOMOTIV

Efter murens fall, när Honeckers rike krympt till en cell i
rannsakningshäktet Moabit, sysselsatte sig Tysklands förenade
psykoanalytiker med att skärskåda den fallne härskarens barndom. För
de enträgnaste berättade han till sist om sin stora dröm: han hade
gett allt för att bli lokförare. Också under puberteten, då hans
jämnåriga anfäktades av helt andra lockelser, hade han hållit fast
vid ursprungsfantasin: att ombord på ett bortrullande nattåg ”korsa
gränser”. Uttrycket var hans eget, men han vägrade envist att se
något som helst samband mellan den aldrig förverkligade drömmen och
det som sedan blev hans livsprojekt – att hindra andra unga människor från
att korsa gränser.

REGISSÖREN

I juni 1989 reste en viss Michail Gorbatjov genom Västtyskland. Det
var ett statsbesök, men redan i Bonn, den första anhalten, stod det
klart att lokalbefolkningen tolkade turnén som en eriksgata. Kanske
var det en länge tyglad monarkistisk längtan bland västtyskarna,
kanske såg man i mannen från Kreml verkligen en reformernas man – han
möttes hur som helst med en entusiasm som dittills bara kommit
Kennedy till del.
Massorna skanderade hans namn, folk lyfte upp sina spädbarn för att
få dem välsignade och i Ruhrområdet gav kolgruvornas direktörer sina
arbetare ledigt, så att alla mangrant skulle kunna lyssna på ”Gorbis”
föreläsning om socialismens framtid.
Hänförelsen förbryllade honom några sekunder. Sedan tändes ett slags
irrationell kärlek till tyskarna inom honom. När han klev ombord på
planet hem anade man två saker: dels att han redan längtade tillbaka
till öltältens värme och trängseln bland autografjägarna, dels att
han fattat ett (kanske omedvetet) beslut att aldrig någonsin göra
detta folk besviket.
Den 7 oktober 1989 firade DDR sitt 40-års jubileum. Gorbatjov var
hedersgäst men vägrade demonstrativt att stå vid värdens sida. Från
en trygg position i andra ledet dirigerade han istället fram
Ceausescu, den andre syndabocken, så att det blev dessa två, den
rumänske diktatorn och den senile Honecker, som fick ta emot folkets
iskalla hyllningar. Innan han reste hem dikterade han för västpressen
en mening som snart skulle bli klassisk: ”Den som kommer för sent
bestraffas av livet.”
När muren fallit sände tysk tv direkt från Kurfürstendamm. Klockan
gick mot halv ett, när ett kamerateam fångade in två östtyska
specialister på improviserad folkdans. Marken under dem svajade
betänkligt, men de klamrade sig tappert fast vid sina buteljer och
när reportern andäktigt stammade fram frågan ”Vem öppnade muren? Vem
har vi allt detta att tacka för?” pekade de samfällt på en nattbuss
som sökte bana sig en väg genom vimlet. Bussen, ett kapitalistiskt
fordon, var täckt med reklam. Utmed långsidan löpte en banderoll där
det stod ”Wodka Gorbatschow”.

REPSTEGE

Rättegångarna mot de soldater som från sina vakttorn skjutit flyende
östtyskar började hösten 1991. Champagnen var urdrucken, smekmånaden
över: i forna DDR såg man rättvisans gång, orden skulle helst uttalas
med ett bittert tonfall, som ett tecken på att partipamparna delvis
talat sanning då de varnade befolkningen för västtyskarnas
imperialism. Muren var visserligen fel, men ändå en realitet. Skulle
soldaterna ha vägrat tjänstgöra där? Och de som sköt, om de nu
verkligen sköt, lydde de inte bara order? Det var ju förbjudet att
överträda statsgränsen och de som försökte fick kanske ändå skylla
sig själva.
Det var som om en ny mur sköt upp mellan väst och öst. I väst hade
man med åren anlagt en alltmer radikal syn på Tredje rikets
medlöpare, så att nu också en stins som stod på någon provinsperrong
och vinkade igenom ett tåg till Auschwitz var att betrakta som en
krigsförbrytare.
I debatten som följde blev offren snart osynliga. De omvandlades till
siffror och statistik innan de slutgiltigt tynade bort och försvann.
Den siste hette Chris Gueffroy. Natten till den 6 februari 1989
försökte han med hjälp av en repstege ta sig över muren. Den första
kulan borrade sig in genom ryggen och fastnade i hjärtat. Ungefär 40
ytterligare skott följde. Han var bara 20 och efter en vecka
överräckte Stasi, utan några förklaringar, urnan till hans mamma. Hon
förstod ändå. Hans mördare fick två års fängelse, villkorlig dom.

SOUVENIRER

Idén med muren var enkel och lättfattlig: i augusti 1961 hade det
kapitalistiska systemet utvecklat så aggressiva mekanismer att den
del av världen där människans värde inte mättes i pengar var tvungen
att förskansa sig. Den östtyska partiledningen talade gärna om muren
som ”skyddsvall”, ett bålverk mot girigheten och dekadensen.
Redan något dygn efter murens fall hämnades den orättvist förtalade
kapitalismen. Hackspettarna gjorde sin entré på historiens scen:
driftiga unga entreprenörer som med hammare mejslade ut tallriksstora
bitar av betongen, helst de som pryddes av färgsprakande graffiti. De
första veckorna bestod kunderna mest av tillresta turister, efter ett
tag kom lukrativa beställningar från gallerister i Paris och New
York. Skyddsvallen hade blivit en vara, säsongens hetaste.
När Kofi Annan i år besökte Berlin skänkte borgmästaren honom tre
intakta murpartier, alla två gånger två meter. Viss förvirring
uppstod när en berlinare lade in sitt veto mot presenten: han hade
dokument som visade att han köpt just den här mursträckan av en
DDR-officer i augusti 1990. Det hade inte varit gratis och
äganderätten var ju viktig, nästan helig, i den fria världen. Efter
segslitna förhandlingar enades man om att FN kunde få låna
betongskivorna.

(Publicerad i Sydsvenskan, 12 augusti 2001)

 

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Muren fyller femtio

  1. Vilka bra texter, roliga/sorgliga iakttagelser!
    Jag funderade på att ”fira” murfallet med min bästa text om Vaclav Havel, men kunde inte hitta den. Så är det när ens ord ligger på gammalt tidningspapper – och rostar, höll jag på att säga.
    Men var och en kan ju lösa ”En dåre i Prag” i stället.

  2. kanske framförallt LÄSA den…

  3. JC Brandt skriver:

    Gabrielle,
    Roligt att höra av dig! Hoppas sommaren varit trivsam. Det där med rostade gamla artiklar känner jag igen. Hur motbjudande det än låter lönar det sig att då och då googla sånt man absolut vill ha fatt i. Rätt var det är ligger det ute på nätet. Har du tillgång till Retriever eller andra betalarkiv?

  4. Nej, ingen Retriever, utom en Golden, längesen död. Jag tror i det här fallet att det lönar sig bättre att leta i mina egna textarkiv. Om jag alls orkar. Men tack för tipset.

    Om sommaren: Trivsam, nej, kämpig och vacker, ja. Och kul, ibland.
    Fast nu gör jag det där fultricket och länkar till mitt senaste bloginlägg: http://boxgabi.blogspot.com/2011/08/aterstoden-av-traden.html

    Märklig vacker hemresa genom Roslagen i Söndags. Såg du också det förtätade ljuset?
    Måste snart ut igen, känner jag.

  5. JC Brandt skriver:

    Jag försökte kommentera hos dig – upprepade gånger. Men det verkar inte gå fram? Jag läste i alla fall med njutning. Och stort igenkännande. Tystnaden och träden, som sagt.

    Jo, ljuset i söndags. Fantastiskt. Och natten dessförinnan – månskenet var så starkt att allt kastade tydliga skuggor. Träden, grindarna, mänskorna. Och någon gång kring midnatt kom en serie stjärnfall, vita bloss som dalade mot horisonten. Typiskt fenomen i augusti, sade grannarna. Såg du det också?

  6. JAA, ropar hon då som ett barn. Jag såg ett av de största stjärnfallen på flera år, och mindes samma tid i Augusti med min man i Smålands skärgård. Det ÄR den 14 till 17 – tror jag – varje år, som man ska spana. Sen ligger det ett annat asteroidinfall nån gång i februari. Eyes open. Not wide shut.
    Och månen ja, lite spooky, med just som den ska vara, i Augusti.

    Ska kolla kommentarsfunktionen. Kanske jag blockerat den, av misstag. Tack för din i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s