Kracauer och den litterära prostitutionen

Hemkommen från östra Uppland bläddrar jag i sommarens olästa tidningar.
Die Zeit skriver om den pågående utgivningen av Siegfried Kracauers samlade verk.
Som redaktör på Frankfurter Zeitung uppfann han under 20-talet en ny typ av kulturjournalistik. Hans texter var samtidigt litterärt gestaltade och analyserande, höggradigt subjektiva och nästan fotografiskt exakta, och särskilt tog han sig an samtiden, inte minst den under dessa år triumfatoriskt insvepande populärkulturen.

Ett fenomen som han ogillade starkt var generationsromanen.
Den blev ju mode i Tyskland och resten av västvärlden under åren efter första världskriget.
Alla unga män som sett sina illusioner duka under i skyttegravarna och på Flanderns fält av vallmo skulle göra litteratur av sina erfarenheter. Ibland blev det fantastiskt (Hemingway, Isak Babel), men ofta nöjde sig de här böckerna med att halvt kokett, halvt förtvivlat, fastslå att den egna generationen var förlorad.

I sina artiklar försökte Kracauer gång på gång varna unga författare för att gå i den här fällan.
Han skrev: ”De nöter sönder sig själva; de tullar på upplevelser som de ännu inte hunnit smälta; de samlar på sig erfarenheter med det enda syftet att omedelbart använda sig av dem, vilket leder till att de egentligen inte upplever någonting alls”. Ständig prostititution, kallar han den här typen av litteratur. ”Unga författare pressas ur innan de ens hunnit mogna.”

Pressas ur av vem? Förlagen förstås, marknaden.
Och som sentida läsare kan man fundera över om det förmenta suget efter autenticitet (författare som skriver om det självupplevda) alltid uppstår – de facto: artificiellt skapas – i tider av ekonomisk oro.
För förlagen är den här typen av litteratur alltid den billigaste.
”Skriv om dig själv”, säger förlaget till författaren. Det kostar ingenting, ingen research måste göras. Ingen onödig tid spills på sökandet efter vackra formuleringar.
Efteråt, när konjunkturen vänder uppåt, är det författarna som står där med lång näsa.
Nu säger marknaden att den vill ha böcker med större siktdjup, mångbottnade, komplexa saker.
Vad bra, säger författaren, då kan jag skriva om… Men allt stoff är redan uttömt. Alla de stora berättelserna om liv och död har hon eller han redan sålt.
Till lägsta möjliga pris och alldeles för tidigt.

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Kracauer och den litterära prostitutionen

  1. Håkan skriver:

    ”Pressas ur av vem? Förlagen förstås, marknaden.”

    Men också av sina egna förväntningar. De känner: det här är vad jag kan, vad jag vill, vad jag vill bli! Och jag tror nog inte att alla sådana författare går ett olyckligt öde till mötes. Har man en gång fått ordentligt fotfäste i offentligheten genom att tala om sig själv sitter man säkert och kan fortsätta att prata om sig själv i 30-40 år. Det går inte att straffa ut sig genom att plötsligt inte ha något att säga. Den sortens person blir inte uttömd, får de en mikrofon framför munnen kommer de aldrig att svara ”jag har inget att säga” oavsett om frågan gäller stringtrosor eller strängfysik.

    Om inte annat kan de skriva nästa bok om hur de debuterade för tidigt, hetsades av media, tog några linor kokain för att stå ut … Och så vidare.

    • JC Brandt skriver:

      Haha, en radikal tolkning av fenomenet…! Det sorgliga är att du förmodligen har rätt, åtminstone tycks mediedramaturgin här och nu fungera på just det sättet (stringtrosor och kokain). Men egentligen syftade jag inte på obotliga narcissister – såna kommer det väl alltid att finnas – utan på de författare som ”luras” att berätta sina historier för tidigt och på fel sätt.

      Jag tror visst att marknaden skapar ett slags ”one hit wonders”. Författare som är enormt – inflationärt – uppburna under en säsong och sen långsamt får retirera tillbaka in i skuggorna igen. Samtidigt, och här har du återigen rätt, ser förlagen väl till att tystnaden kring de här typerna aldrig blir för djup. Man kan alltid ge ut ett slags ”Vad-hände-sen”-uppföljare.

      Min favorit av Kracauer är en samlingsvolym, ”Strassen in Berlin und anderswo”, som gavs ut på 60-talet och sen dess ständigt kommit i nya upplagor. Väldigt fina, ”flanerande” essäer om tjugotalets matinébiografer, nybyggda tunnelbanelinjer och de stora varuhusen i Berlin (Karstadt på Hermannplatz).

      ”Fotografiskt exakt” låter kanske en smula pompöst. Men hur ska man annars uttrycka det?! Jag tycker att det går en linje från just Kracauer och kollegan Walter Benjamin fram till en författare som Sebald. Ibland kan man tänka att de tävlar med (eller inspireras av) fotografiet. Målet är att åstadkomma en så skarp bild som möjligt, men för att nå dit måste man först hitta ett så subjektivt uttryckssätt att allt vaneseende liksom smulas sönder…

  2. Håkan skriver:

    PS. Någon som samtidigt kan vara höggradigt subjektiv och fotografiskt exakt skulle jag gärna vilja läsa! Ska lägga Kracauer på minnet. Tipsa gärna om lämplig bok (tyska är inget hinder).

  3. Håkan skriver:

    Tack för tips. Som du beskriver Kracauer kan man inte motstå honom, en sådan skribent behövs nu – och i varje tid.

    Så många den sortens flanerande observatörer tycks ha varit, ett slags Barthes före Barthes, kanske måste man börja med Montaigne. De bitande iakttagelserna i Adornos ”Minima moralia” hör också hit.

    • JC Brandt skriver:

      Ja, ”Barthes före Barthes” är nog vad det handlar om. När hans ”Mytologier” publicerades var föregångare som Kracauer och Benjamin ganska bortglömda. Kracauer levde visserligen men satt i USA och vägrade (på grund av tredje riket) att skriva så mycket som ett ord på tyska. Det var först på 60-talet, när Barthes alltså redan var världsberömd, som Kracauer återupptäcktes. Om vänskapen med Adorna skriver (på ett försåtligt, aningen sensationslystet sätt) die Zeit här:
      http://www.zeit.de/2011/30/L-Kracauer

  4. gunnarstrandberg skriver:

    En fråga: när ni skriver om det fotografiskt exakta och det höggradigt subjektiva, tänker ni er då att den skönlitterära hybridformen som kombinerar fiktion och essäistik ingår i detta begrepp? Den som Kundera strävade efter (och bland annat beskriver i Romankonsten) och som Melville kan sägas ha bemästrat?

  5. JC Brandt skriver:

    Hej Gunnar,
    hoppas allt är väl med dig! Jo, exakt så tänker jag. Kundera var, tänker jag, rätt influerad av den tyskspråkiga litteraturen när han pläderade för de här hybriderna. De föregångare han lyfte fram var ju bland annat österrikiskare som Hermann Broch och Robert Musil – båda samtida med Kracauer och med liknande intressen. Visst är det en intressant tradition?

  6. gunnarstrandberg skriver:

    Jo, tack, jag stretar på och har det bra på det stora hela. Du själv? Har du hittat ngn. födokrok än?

    Ja, Broch har jag ju inte läst, men Musil, visst. Det är en intressant och svår tradition. Mycket svår. Jag har inte läst Sebald, men jag tänker mig att han verkar i den också. har du läst Moby-Dick; eller, valen? Den förvånade mig mycket när jag läste den för kanske sju åtta år sedan. Hur han lyckades smälta samman nästan uppsatslika avsnitt med fiktiva.

  7. JC Brandt skriver:

    Tja, födokrokarna är liksom utkastade i ett nyckfullt hav. Nu får man se vem som nappar. Det fina med långa somrar är ju man blir mildare till sinnet. Allt kommer att ordna sig, tänker man. Och med lite tur så…

    Melville läste jag alldeles för snabbt och slarvigt som student. En lucka, inser jag nu. Och det du skriver låter lockande. Man borde definitivt läsa om.

  8. Jelena skriver:

    Men Kracauer var väl också sociolog? Alla våra böcker är fortfarande nedpackade, så jag kan just nu inte få fram den enda boken jag läst av honom och tyckt mycket om: Die Angestellten.

    Jag skrev om den på min insomnade blogg för ett par år sedan, medan jag fortarande själv var en sådan.

    http://salongen.de/notiser/?p=445

    Vad gäller den unge utmjölkade författaren: skarpsynt analys då, vardagsmat nu. Det är ju en maskin som föder sig själv och som sedar äter sina egna exkrementer i ett ständigt kretslopp. Se även tv-program som tematiserar andra tv-program etc och ”reality shows”. Det är nu mycket sjukare än det Kracauer behövde uppleva. Skiljelinjen gick, jag tycker det återvänder hela tiden, vid tiden emellan första och andra världskriget.

  9. Jelena skriver:

    Medan jag fortfarande var anställd alltså. En blogg har jag aldrig varit. Lömska syftningsfel!

  10. JC Brandt skriver:

    Hehe, jag tänkte att det var en medveten stilfigur, ”mitt liv som blogg”. Jo, Kracauer var sociolog. Också. Och filmteoretiker, mycket uppmärksammad i USA med boken ”Von Caligari zu Hitler”. Nu är det som att man i Tyskland vill fokusera på andra sidor av hans verk. Die Zeit skriver: ”Siegfried Kracauer, der Theoretiker und Intellektuelle, war auch, womöglich vor allem, der bedeutendste deutsche Feuilletonist des 20. Jahrhunderts. ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s