In Sweden we have something called näthat

Jag kan för lite om den senaste utvecklingen inom medier för att på allvar kommentera de bortplockade kommentarerna. Men jag var med när alltsammans började…

För att förstå den långa process som lett fram till att de stora tidningarna nu stänger av möjligheten att kommentera artiklar på nätet, tror jag att man får gå tillbaka till 90-talet.
Närmare bestämt till de år då gratistidningarna introducerades.
Jag minns att jag någon gång på våren 1996 åt lunch med en mellanchef på DN.
Lunchen intogs på fientligt territorium, i Svenska Dagbladets personalmatsal. Det var alltid dit man gick när viktiga saker skulle avhandlas, för i DN-restaurangen serverades ingen alkohol.
Mellanchefen lutade sig fram över tallriken med pytt-i-panna och viskade: Metro.
Han var bekymrad. Alla var djupt bekymrade. Metros uppdykande betydde att de stora tidningarna var dömda att gå under. Eller åtminstone förlora sitt inflytande. Annonsintäkterna skulle gå tillbaka och drastiska nedskärningar följa.
Jag begrep det inte, hur kunde en futtig gratistidning som folk bläddrade i på tunnelbanan på allvar hota Sveriges största dagstidning? Vad kunde Metro konkurrera med?
Det fanns inga övertygande svar på den frågan. Bara en enorm fatalism. Goliath hade i övervakningskameran fått syn på en pytteliten stackare som beväpnad med slangbella strök omkring utanför palatset. Allt var förlorat.

DN:s reaktion på Metrohotet var att rekrytera en specialist på så kallad managementfilosofi. Inom kort var han chefredaktör. Han hade ju visioner. Ur hans mun hörde de häpna medarbetarna för första gången ord som outsourcing och, viktigare än allt annat: varumärke.
För det var det tidningen var, ett varumärke. Detta var hotat (bland annat genom den alltigenom ”mossiga” kulturredaktionen där jag själv arbetade), men skulle nu stärkas.
Den första åtgärden bestod i att alla artiklar hädanefter undertecknades inte bara med artikelförfattarens namn – utan också med telefonnummer och mailadress.
Detta kallades läsarkontakt och skulle, enligt Visionären, revolutionera svensk media.

Han fick naturligtvis rätt. Min första läsarkontakt bestod i att en kontaktsökande herre ringde och förklarade att jag stod på listan. Jag skulle dö. När jag lade på ringde han samtliga andra telefonnummer som fanns i tidningen den dagen och upprepade budskapet, nu med det kanske onödiga, inte helt stringenta tillägget att liket skulle stympas till oigenkännlighet så ni kan glömma all sån där j*vla identifiering efteråt.
En stund senare hämtades jag av två livvakter. De hade aldrig varit på en tidningsredaktion förut. Särskilt gillade de teveskärmarna där man kunde följa hockeylaget Färjestads framfart på en skärm och samtidigt bevaka utgången av andra matcher på en annan skärm. Motvilligt slet de sig till sist från hockeyn och så gick vi genom långa källarvalv till den skottsäkra bilen. Sen var oskiljaktiga under några dygn. Den ene körde och den andra kollade i backspegeln om vi var skuggade. Den ene antecknade registreringsnumret på mötande bilar och den andre efterforskade bilarnas ägare. Den ene gick före in genom alla portar och trappuppgångar, den andre säkrade bakåt.
Vad denna läsarkontakt kostade tidningen, per dygn eller bara i timmen, vågar jag inte tänka på.

Allt var självfallet inte mordhot.
Ändlösa förmiddagar gick åt till att blidka koleriker som hängt upp sig på någon bagatell.
I ett reportage från Hälsingland begick jag misstaget att använda ordet ”ladugård”. Detta fångades upp i en bildtext, tillagd under en sen kvällstimme av en så kallad nattredigerare, nu med stavningen ”lagdgård”. Jag vet inte hur många timmar jag sen fick lägga ned på att besvara näsvisa, outsägligt enfaldiga mail från läsare som i en rättshaveristisk ton krävde att få veta vad en ”lagdgård” var. Jag svarade att det möjligen är mer givande att läsa artiklarna än att med lupp leta ortografiska anomalier i bildtexterna. Aggressiviteten hos läsarna var hursomhelst enorm. Varför förstod jag inte. Vad var det för slags frustrationer som tvingade intelligenta människor att sänka sig till sandlådenivå? Vad var det för märkligt hat?

Bara som en påminnelse: allt detta utspelade sig alltså före den elfte september.
För mig som kom från Berlin var klimatet i Sverige under de här åren inte helt lätt att vänja sig vid.
I Tyskland var allting politik. Och journalistens viktigaste redskap en enorm skepsis. Trender skulle synas, dagsländor avslöjas. Man skulle ha distans till den politiska makten, till näringslivets toppar, till kulturens politruker.
I Sverige däremot var allt så apolitiskt. Media handlade framförallt om att ”vi” var världsbäst på bredband. De kulturartiklar jag förväntades skriva skulle glorifiera svenska kulturarbetares framgångar utomlands. Eller applådera tekniska innovationer: hur den tryckta boken snart, kanske – förhoppningsvis!!! – redan nästa säsong, skulle slås ut av elektroniska konkurrenter.
Det som störde mig var att ingenting i samtiden någonsin fick granskas, än mindre kritiseras. Allt skulle omfamnas. Läsarna ville ha glada nyheter, hette det alltid.
Men läsarna var inte glada. De brydde sig inte om bredbanden. Att Mankell blev film i Europa gav de tusan i. De bar på någonting. De ville ha utlopp för detta. De satte sig framför datorn och skickade tre dussin invektiv till första bästa namn de hittade i tidningen.

Så småningom började jag vid lunchen svika mina kollegor och istället slå mig ned vid bordet där Expressens ledarredaktion satt. Det hade den fördelen att jag, som inte tittar på tv, kunde hänga med i samtalen. Jag slapp bli kallad ”kulturkonservativ” när jag inte visste vem som blivit utslagen i senaste ”Robinson”. Efter en sån lunch ringde ledarchefen och erbjöd mig att börja på Expressen istället. Jag var tveksam. Då sade han de förlösande orden:
”Vi ska göra politik av deras rucola”.

Vad gäller läsarkontakten var det som att nedstiga i helvetet.
Redan första dagen på Expressen blev jag kallad ”alkoholist”. Jag skrev tillbaka och dementerade, vänligt men bestämt, att så var fallet. Efter en kvart kom ett ångerfullt svar: ”Okej jag förväxlade dej med XX.”
Mönstret var ändå entydigt: man skrev en harmlös artikel och läsarna röt tillbaka att man inget kunde om ämnet, att man var en lögnare, en usel skribent, en mes och att man skulle dö. Allmän särskrivning hade ännu inte införts, istället var det brukligt att avrunda läsarbreven med standardformuleringen: Jag blir bara så tröööött…
När jag gick hem på kvällarna brukade jag tänka på den formuleringen.
Sverige som ett land där alla gäspande talade om för varandra att de blev så trötta.
Men varför läste de då en tidning som Expressen? Om allt som skrevs var så motbjudande, varför fortsatte de att plåga sig själva?

Sen flög de där planen in i World Trade Center och universum exploderade.
Eller annorlunda uttryckt: näthatet blev plötsligt rumsrent och flyttade från mailkorgarna in i skribenternas egna texter.
Från en dag till en annan var Sverige inte längre apolitiskt, utan en av världens ledande producenter av svartvita världsbilder.
Journalister som några månader tidigare varit specialiserade på att uttolka ”sommarens hetaste trender” på området trädgårdshandskar, avancerade till professionella opinionsbildare. Alla var plötsligt experter på islamismen, USA:s utrikes- och inrikespolitik, EU, Tyskland, Israel…
Debatten blev nästan genast oförsonlig. Höger och vänster låtsades bekämpa varandra, men slogs i själva verket mot en gemensam fiende: nyanserna.
Läsarna såg under några häpna ögonblick hur herraväldet över invektiven gled dem ur händerna. De tänkte inte stillatigande låta det ske.

Att media nu besinnar sig, att man äntligen – efter ett årtionde av hatorgier och giftkarnevaler – tar ansvar för det klimat man varit med om att skapa, är ett första steg i rätt riktning. Kanske kommer vi om tio år kunna konstatera att vissa regler för hur debatten förs automatiskt leder till bättre debatt. Kanske vinner argumenten på att stå nakna, för sig själva, utan att ständigt åtföljas av ett osäkrat basebollträ.

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till In Sweden we have something called näthat

  1. e askestad skriver:

    Ingen kommentar, sålunda.

  2. Vilken på många sätt sorglig berättelse. Denna falska ”folklighet”, som i mina ögon är motsatsen till ”folkbildning” eller det som finns kvar av det i kulturen, och det av kultur som finns kvar i allmän rapportering. Det är som att säga att om vi ska bjuda in folk att till en konsert med musik av Beethoven eller ett drama av Botho Strauss, så måste vi ha levande banditer i foyén, annars blir ”folk” uttråkade.
    Kommentarerna var ju i mer än en bemärkelse som levande banditer, och ett sabla extrajobb för er journalister. Men det allra sorgligaste och en sorts oskuldsförlust, i varje fall för mig, är det där hatet som visat sig ligga och pyra i buskarna.
    ”Kanske kommer vi om tio år kunna konstatera att vissa regler för hur debatten förs automatiskt leder till bättre debatt”,
    Ja, hoppas kan man ju alltid. Men jag säger som diagnostikern; det kommer att bli värre innan det blir bättre. Även om man nu slipper se sk-en.

  3. JC Brandt skriver:

    Gabrielle, tack för att du sätter fingret på det som verkligen är viktigt. Kommentarer hit eller dit, egentligen är det just ”folkligheten” versus ”folkbildning” det handlar om. Hur det ena – först långsamt, sen i allt snabbare tempo – kom att ersätta det andra. Och som en tröst då, ett slags kompensation för allt som inte längre fanns i media – möjligheten till interaktiva lekar på nätet.

    Hur det ser ut om tio år kan ingen veta. Men den här pausen som nu inträtt, veckorna då tidningarna ”ser över sina rutiner”, kan användas till mycket. Självkritik, exempelvis. Det bästa vore om man från medias sida valde att inte ensidigt skuldbelägga nätvandalerna, utan också erkände att man själv spelat bort väldigt mycket förtroende. ”Vi har inte varit tilräckligt bra, men vi hoppas kunna ändra på det…”

  4. levande banditer/enarmade banditer—
    men det förstod alla ;)?

  5. Ja visst, hela tjotafräset…

  6. Håkan skriver:

    För en frilansare är det alltid kul att läsa om hur det går (gick) till på redaktionerna.

    Men var kommer den utbredda ilskan i läsarkommentarerna från? En ilska som inte har någonting att göra med det som står i artikeln, man hör att ilskan är äldre än så, härsknad och surnad, artikeln är bara en förevändning, och ingenting har lättat när läsaren har hävt ur sig några skällsord i kommentarsrutan. Vi kan kalla den okunnig, irrationell, rasistisk eller något annat, men när den här utbredda ilskan är ett faktum räcker det inte att fördöma den, vi borde undersöka dess orsaker. Kanske är roten något helt annat än ett missnöje med journalistiken. Att bara ignorera den här ilskan tror jag är lika oklokt som att ignorera en smärtsignal.

  7. JC Brandt skriver:

    Håkan, mycket klokt. Så ser jag det egentligen också. Ilskan är uttryck för ett slags vanmakt, åtminstone ett kompakt missnöje med tillvaron som den ter sig här och nu, och den borde fångas upp. Men hur?

    Och det sorgliga är att denna djupa frustration återfinns även hos journalisterna. De valde det här yrket i ett annat årtusende. Nu är de oroliga. Världen omkring dem förändras, cheferna talar ständigt om för dem att de är utbytbara och den ”fasta” anställningen utgör inte längre något skydd. Inte i ett klimat där allt ska ”slimmas”. De kan vara arbetslösa i morgon och då är det de som sitter bakom tangenterna och skriver hatinlägg på valfritt forum.

  8. En sak jag inte lyckas fatta i anslutning till detta är heller antalet näthatare. Är de representativa? Kan man ”få bort” dem genom att på något sätt försöka gå dem till mötes/lyssna på dem? Eller är det en liten, liten klick som inte har så mycket annat att göra än att sitta och näthata?

    Jag har ju skrivit otroligt lite i svensk press, men den lilla respons jag fått har inte varit av hatande karaktär. Oftast har det varit lite äldre snubbar som velat diskuterat något som de tyckt att jag haft lite fel om, men inte helt fel, liksom. Eller också har de hängt upp sig på någon ordvändning eller ett ordval. Inte mycket att säga om det. Och anonyma har de inte heller varit.
    Lite mer anonymt på bloggen men där har jag sedan länge bestämt att det jag inte gillar tar jag bort. Skriver jag något jag misstänker kan vara kontroversiellt (ovanligt) så slår jag på förhandsgranskning. Och det funkar. Att tidningar inte riktigt har tid och ork att förhandsgranska allt kan man förstå. Och egentligen ser jag ingen som helst poäng med kommentarerna. De som vill kommentera kan ju faktiskt sätta upp en egen blogg och kommentera på, anonymt eller ej.

    Anonymiteten är jag i och för sig ingen fan av, och det där anonyma skrivandet ser jag mest som klotter. Så vadå. Stäng av funktionen, inte mig emot.

    Att sen journalistiken OCKSÅ genomgått förändringar är ju ett faktum. Men hänger allt det här ihop? Klottras det mer i aftonpressens kommentarsfält? Och mindre på seriösare sidor? Jag vet inte.

    Och Jens Chrstian – sådär som du beskriver den där kulturredaktionen – exakt så minns jag de (få) svenska arbetsplatser jag varit på. Teveserier, Sovalla, maträtter, motorcykelsammankomster, i stort sett allt utom arkitektur diskuterades.
    Det var en kalldusch.

    • JC Brandt skriver:

      Karin, jag skrattade högt när jag läste det sista stycket i din kommentar. ”… motorcykelsammankomster”. Jojo, så kan man sammanfatta stämningen på många arbetsplatser. Själv tycker jag att det är en form koketteri – man jobbar som arkitekt, men får inte låtsas om att man är intresserad av arkitektur. Man jobbar som litteraturkritiker, men pratar bara om tv-såpor. Vi får återvända till det en annan gång.

      Vad gäller antalet näthatare har jag försökt luska i saken. En mycket initierad person bekräftar att det verkligen, som du är inne på, rör sig om en synnerligen liten klick. Exakt hur många går inte riktigt att uppskatta. Mellan femhundra och femtusen. I gengäld är de i gång dygnet runt. Skriverierna i olika kommentarsf’ält är deras arbete och deras fritid. De unnar sig sällan några pauser, utan flyttar runt mellan olika sajter där de dagligen säger ungefär samma sak. Det kan säkert klassas som en form av beroende.

      På Axess pågår förresten just nu intressanta och ganska fräna diskussioner om anonymiteten. Tydligen vill Johan Lundberg genomföra vissa förändringar. Kommentatorerna värjer sig med näbbar och klor.

      • Ja, jag läste just om saken på Axess-bloggen, och tror att de är på rätt väg. Anonymiteten är inte önskvärd, men möjlig att tolerera om kommentaren är välskriven och på något vis intressant för helheten, verkar vara slutsatsen. Och det är nog riktigt.
        Det ska bli intressant att se vad det blir av det, för den bloggen tycker jag nog har sjangserat rejält den senaste tiden. Kanske sen ett år tillbaka eller så? Det blev till slut bara en massa pseudon som gafflade med varann på mer eller mindre undermålig svenska och det hela kändes oftast internt.
        Saken är väl den att vill man ha ett bra kommentarsfält så kräver det att någon med rätt gott omdöme sitter och läser eländet och det tar ju tid och kostar alltså pengar. Det är liksom lite det sura gräset som gror här nu (på fältet), i den totalt felaktiga sammansättningen Som man sår får man skörda. Och då får man bita i det. Gräset.;)

      • JC Brandt skriver:

        Problemet med Axesskommentarerna är ju att man som vanlig läsare inte vet vilka manipulationer som ligger bakom. Jag kan tänka mig att just de inlägg som vi uppfattar som språkligt mest undermåliga inte är autentiska, utan tillkommit under en fikapaus på Aftonbladets kulturredaktion. Och även om det inte skulle vara så – till sist blir det ju bara fiktion. Tomma ord utbasunerade av ett slags spökkör… Kanske är det en generationsfråga, men jag tror att intresset för argumenten växer om det är en riktig människa som framför dem. För som det är nu får man ju knappast en känsla av att de olika signaturerna lyssnar på varandra.

  9. Daniel Wiklander skriver:

    Fantastisk text, jag skrattade högt. Dock, för exempelvis en grävande lokalreporter är läsarkontakten guld värd. Naturligtvis får man ta emot ett och annat idiotsamtal, och en del som bara vill beklaga sig i ärendet man nyss skrivit om. Men rätt vad det är så kommer ett tips som är värt att följa upp.
    Säkert är detta mindre relevant för till exempel en litteraturkritiker, men det känns lite märkligt att bara hänvisa till olika marknadsföringsstrategier.
    Mest handfasta läsarkontakten jag varit med om hade vi på Sydsvenskans gratistidning som delades ut i Rosengård. Där mer eller mindre uppmuntrades läsarna att komma in på redaktionen i Rosengårds centrum och prata. Det kunde innebära allt från att lämna en hälsning som trycktes i tidningen (detta var innan så många hade varken mobil eller e-post, särskilt inte just i den delen av Malmö) till längre diskussioner om innehållet.

    En sak bara:

    ”Jag kan tänka mig att just de inlägg som vi uppfattar som språkligt mest undermåliga inte är autentiska, utan tillkommit under en fikapaus på Aftonbladets kulturredaktion.”

    Menar du att du tror att folk på AB kultur sitter och fejkar halvfascistiska rättshaveristinlägg på Lundbergs blogg? Du tror inte hans fanclub fixar det på egen hand?

  10. JC Brandt skriver:

    Daniel, tack för viktiga invändningar. På tyska säger man: ”ditt ord i Guds öra”, vilket ungefär betyder: jag hoppas verkligen att du har rätt. Såsom du beskriver det, var det säkert tänkt att funka. Journalisten och läsaren ser samma verklighet, och sen hjälps man tillsammans åt att också få syn på allt som pågår bakom kulisserna.
    Och vilket tillskott det betyder för redaktionen, det fattar jag också.
    Men då krävs ju att båda sidor är konstruktiva. Och att man begraver all ömsesidig misstro.
    Journalisterna får inte se läsarna som en vild och farlig pöbel – och omvänt får läsarna inte se journalisterna som ett gäng korrumperade dagdrömmare med huvudet i molnen och handen framsträckt för att ta emot dusörer från makten…
    Kanske handlar det bara om att ha tålamod? Nätet är fortfarande ganska nytt och då får man finna sig i vissa barnsjukdomar, vänta ut dem och tänka att det så småningom blir bättre.

    Och nej, egentligen tror jag inte att AB kultur ligger bakom vissa signaturer på Axessbloggen.
    Men jag tror inte heller att de är autentiska. Utan att det är kreativt troll som fejkar tonfallet, ordvalet, de labyrintiska tankefigurerna och driver alltsammans ett varv för långt.
    Fast jag kan ha fel…

  11. Pingback: Baby I’m about to have me some fun | Rebecka Åhlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s