Tystnaden den 25 november 1973

I samband med det så kallade näthatet tänker jag på den djupa tystnaden söndagen den 25 november 1973.

Ett problem med diskussionen kring nätkommentarerna är ju att det är mediaföretagen själva som lockat sina läsare att överge papperstidningarna och istället hänga på nätet.
Jag skissade på den utvecklingen i förra inlägget. Hur det kring millennieskiftet, i samband med IT-yran, skapades en kult kring nätet.
Internt hette det alltid på tidningarna att det var där, i den svindlande cyberrymden, morgondagens läsare (och det var bara dem man skulle bry sig om) stod att finna.
Alla reportrar fick order att först skriva för nätet och sedan, i mån av tid, för papperstidningen.
Den senare var redan reducerad till ett trist och innehållslöst bihang till nätet.
Det var på nätet bonusmaterialet fanns. Fördjupningarna. De udda vinklarna. Bara ett musklick bort.
Och för att säkerställa att de flyktiga läsarna inte trolöst svärmade vidare ställde man ut så många lockbeten som möjligt på nätet.
Bloggar. Topplistor. ”Gör vårt test och se om du är nätberoende.” Valkompasser där man kunde klicka sig fram till vilket parti man borde rösta på.
Men framförallt: möjligheten att diskutera.
”Har du en åsikt om Zimbawes statsskuld? Skriv!”
Och nu drygt tio år senare, nu när folk verkligen är beroende och de interaktiva lekarna blivit en livsstil… nu stängs hela det glittrande tivolit ned.

Jag tycker att man kan jämföra med bilismen.
Bilen var också en uppfinning som skulle frälsa oss alla, krympa avstånden, ge oss tid i överflöd och effektivisera våra liv.
En symbol för friheten, för en värld utan gränser.

Romantiken syns, ironiskt överdriven, på detta skivomslag av den tyska popensemblen Kraftwerk:

En svart mercedes, en vit volkswagen. I fonden bergen, solen och strecket efter ett bortsusande flygplan.

Men bilarna slukade bränsle och hösten 1973 gick ett spöke genom Europa: oljekrisen.
Den 17 oktober 1973 steg oljepriset med cirka 70 procent.
Några veckor senare, söndagen den 25 november 1973, vaknade tyskarna till en värld de flesta inte längre kände igen.
Folk drog upp sina rullgardiner och fann ett månlandskap. Gatorna var tomma och övergivna, tystnaden kompakt. Regeringen hade infört körförbud.
Häpna strömmade folk ut i novemberdiset. Utrustade med picknickkorgar, barnvagnar, lådbilar, rullskridskor, gamla rostiga tandemcyklar började gå folk gå; det var ingen som gav någon signal utan var och en gick liksom självmant och längs vägen anslöt allt större skaror – och alla hade samma mål: Autobahn.
Där slog de sig sedan ner. Öppnade pickkorgarna. Tog fram kortlekarna. Skruvade på radioapparaterna.
Det var som en karneval.
Man beträdde mark där ingen tidigare gått, man tog något i besittning, man profanerade det som tidigare varit förbjudet, nästan heligt.

Ritualen med picknick på den svartglänsande asfalten upprepades de tre följande söndagarna. Sen hävdes körförbudet och tystnaden försvann.
Bilismen fick sig ändå en törn. Eller rättare: den reducerades till rimliga proportioner. Bilen blev ett fortskaffningsmedel bland andra, men förlorade sin messianska aura.

Med nätet kan man tänka att några få såna här tysta söndagar kanske skulle räcka?
Dagar då ingen är uppkopplad och ingenting uppdateras.
Hösten har alltid varit en bra tid för promenader.

Apropå kommentarer. Den som har egna minnen av oljekrisen får gärna fylla i min ganska fragmentariska skiss…

Detta inlägg publicerades i Tyskland, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tystnaden den 25 november 1973

  1. Men bilismen har ju inte alls (tillräckligt) förlorat sin ballhetsaura. I Vasastan i Stockholm kånkar de runt med sina militanta stadsjeepar, eller fortkör med små Armanis, höll jag på att säga. Pointen är skryt, och klassfaktorn är hög, i mina kvarter. Själv har jag förstås en ljuvlig framtidsvänlig cykel. Crescent. Rostfri. Anno cirka 1993.

    Och idag ska vi också tänka på de stackars Skattebetalarnas (förening) och med djupaste empati besinna hur många avdragna tjänstebilar som far riket runt med fruar och älskarinnor och en annan papperslös gosse. Framtiden är bakåtsträvande!
    Och nätet – ja – antingen självsanerande, eller bortdomnande som en sån där rockrulle alla ville ha ett tag, eller tjoget nitar i ansiktet, eller stureplansfrilla, whatever. Det går över.

  2. JC Brandt skriver:

    Stadsjeeparna tog jag inte med i beräkningen. Där har du nog rätt, den ömhet varmed de rattas har inte förlorat sin fetischistiska karaktär. Annars tycker jag att trenden är ganska pragmatisk: folk går med i bilpooler. Eller ställer av bilen under vintern. Parkerar den i en lada på Värmdö. Säljer den på Blocket…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s