Tysk höst: Berlinskildringar

Jag undrar, säger Bill, hur de här tyskarna såg ut under kriget, i vapenrock menar jag. Han gäspar. Såna grymheter de kunde göra. Såna massmord. Och här sitter man tillsammans med dem och är deras bundsförvant.

Citatet är hämtat från Jörn Donners reportagesamling Rapport från Berlin, utgiven 1958. Det är en bok som är typisk för många svenska Berlinskildringar.
Reportern fascineras av ”den hotfyllda, manande ensamhet som är Berlin” och fantiserar, nästan erotiskt, om ”doften av små björkar” på utbrända ruintomter.

Berlin är mindre en stad, där verkliga människor lever, arbetar och har tandvärk, än en storslagen kuliss.

För att ingen ska få för sig att boken handlar om något så futtigt som en tysk mångmiljonstad inskärps redan i förordet att Berlin bara är en spegel i vilken vår världs öde, dess delning och fruktan reflekteras.
Därför får lokalbefolkningen nöja sig med en undanskymd biroll.
Fnoskiga portvakter dyker upp, en grånad herre försöker sälja sin dotter för en middag och några öl, på en krog kräver ett högljutt fyllo att orkestern ska stämma upp ”Lili Marlene”.
Men mestadels tjänstgör berlinarna som ansiktslös, dovt revanschistisk massa. Mötet kan ändå bli kittlande, eftersom den skicklige iakttagaren anar ”det demoniska som kan dölja sig bakom detta tyska ansikte, denna feta, kanske lite slöa blick som jag ofta mött”.

Det mest stötande för en nordisk besökare är dock ordningssinnet. Byråkraterna sitter bakom välstädade skrivbord, ”med mapparna i god rättning”. Efter ett möte med en stackars socialsekreterare, som inte fattat att hon förväntas dryfta ”vår världs öde” utan istället erbjudit reportern statistik, anförtror en skakad Donner sina läsare:

Jag tvivlar inte på att hennes känslor är äkta och sanna. Men hon är ett exempel på tyskarnas olyckliga benägenhet att förvandla mänskliga och moraliska problem till tekniska, organisatoriska.

Med tiden blev det rätt många Berlinskildringar.
En återkommande tanke hos Donner är att det samtida Berlin bara är en skugga av det gamla, egentliga Berlin.
I hans efterföljd blev det populärt, främst bland kultur- och resereportar, att vemodigt förebrå lokalbefolkningen att staden inte tillräckligt mycket liknade Christopher Isherwoods romaner.
Hur unga skribenterna än var bar de alltid på mycket distinkta hågkomster av 20-talets kabaréer, stumfilmsbiograferna och kaféerna där den glittrande bohemen hade samlats. Det var underförstått att det enbart var tack vare en handfull icke-tyskar (framförallt svenskar) som dessa dyrbara minnen kunde räddas undan glömskan; berlinarna själva, antyddes det, ville gärna förvandla de historiska platserna till köpcentra, parkeringsplatser eller asfaltöknar.
När muren så småningom föll gick det inflation i denna moraliserande nostalgi. Här några tårar på Dagens Nyheters kind:

I själva namnet ”Berlin” har det övervintrat en mängd stämningar, dofter, vaga minnen från det hektiska 20-talet. Det är erinringar om ett
myller, kanske från Potsdamer Platz, Europas trafiktätaste korsning där tunnelbanelinjer och tåg svalde och spydde upp miljoner mänskor morgon
och kväll, och om Alexanderplatz, sådan den såg ut då, och som Alfred Döblin beskrev den.
Det är ånga och stenkolsrök från de stora stationerna, dit man gled in med tåget från Sassnitz. Det är läseminnen om nöjestempel som Haus
Vaterland, den jättelika restaurangen med plats för 2 000 gäster, från kabareer, kneiper och kupletter.
Det är dimmiga bilder av Marlene Dietrich och hennes koffert i Berlin, överlagrade på Unter den Linden, Brandenburger Tor och gröna vikar med
värdshus vid Havel.
Det är, kort sagt, nostalgiska minnen om den centraleuropeiska metropolen, alldeles på tröskeln till Sydsverige, en kontinental huvudstad som för Malmöbon är närmare än Stockholm.
Men den stad besökaren famlar, spanar efter i en tid som flytt, den finns inte, kommer tyvärr aldrig att finnas mer…

Kort därefter inleddes ett besläktat reportage i samma tidning med de halvt skadeglada, halvt melankoliska orden: Sally Bowles bor inte längre här.

UPPDATERING. Berlinskildringar diskuteras mera ingående på bokmässan.

 

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Tysk höst: Berlinskildringar

  1. Gunnar skriver:

    Utmärkt text! Som egentligen skulle kunna bli en essä, och när jag blir rik ska jag beställa den essän av dig för en jävla massa honorarpengar… Du kommer att svimma!
    Under tiden… Jag undrar om den här kategorin av besökare höll sig till en viss geografisk del av Berlin, när de kokade upp sina slentrianrecept på det berlinska. Jag tänker på londonska motsvarigheter, där skribenter sällan sökte sig utanför West End i stort sett (Ehrenmark var undantaget) och snokade upp ack så lätthittade belägg för sina förutfattade meningar.
    Berlin var ju inte delat när Donner var där. Gör han några försök att titta bakom fasaderna, eller stannar han kvar i bekanta räjonger som – tja, vad/var…?

  2. JC Brandt skriver:

    Gunnar, huvudet på spiken… När jag letade efter ett annat dokument på hårddisken så dök de här notiserna upp. Och idén var nog just att skriva en längre essä. Eftersom ingen viftade med honorarpengar blev den blott fragment.
    Jo, behållningen med Donners bok är att han kan röra sig fritt över ”zongränserna”. I Östberlin går han bland annat på teaterrepetitioner och då sitter Brecht i salongen. Och så är det interiörer från domstolar och dansrestauranger i öst. Allt det där uppskattar jag. Detaljerna, tidsfärgen. Miljöerna.
    Vad jag inte gillar är idén att staden ska vara en ”spegel” – för något annat, något större – och den nonchalant föraktfulla blicken på lokalbefolkningen. De som inte fattar vad Berlin ”handlar om”. Att de bara är statister i ett pseudometafysiskt drama.
    Fast jag kan tänka mig att London råkat sjufalt värre ut…

  3. Jelena skriver:

    Ursäkta, men jag kan inte låta bli att kontra med helt subjektiva och inte alls speglande detaljer från ett nyligt möte med den ”berlinska byråkratin” som för övrigt, som du ju vet, inte är särskilt städad eller kylig. Vi anmälde vår flytt på Einwohnermeldeamt i Pankows rådhus. På väggen hänger en kalender med zoologiska djur – stora färglada foton på en flodhäst och en giraff, om jag minns rätt – och i fönstren en liten botanisk trädgård med grönbladade krukväxter som ser ut att trivas hos de kvinnliga ”sakbearbetarna”. Som är helt normala. Vad skulle de annars vara? Dessutom har de lyckats införa ett effektivt datoriserat system av nästan svensk typ, där man kan betala med kort och skriva under på en Wacom-tab. Inget köande vid luckor för att betala avgifter längre!! Men stämplar hade de förstås… Det är priset för att inte att något personnummersystem av svensk typ.

  4. JC Brandt skriver:

    Giraffkalender och krukväxt, det är åtminstone obligatoriskt. Har du läst Ferdinand von Schirach? Han excellerar (halvt sorgset, halvt sadistiskt) i interiörer från alla dessa offentliga kontorslandskap. Just djurbilderna är ju fatala. Man ser alla dessa kattungar på jakt efter bortrullande garnnystan eller kolonner av unga sköldpaddor i marsch längs karibisk strand – och man känner inte en gnutta förtroende för den myndighet som hängt upp såna bilder. Inte en gnutta.

  5. Jelena skriver:

    Och vykorten från semestrande kollegor. Men jag vet inte, jag tycker det har något rörande över sig.

  6. Har just läst din artikel om nidbilden i DN. Alldeles utmärkt och jag hoppas att en svensk publik tar den till sig. Inte lika slående dock -hoppas att du ursäktar- som den artikel du skrev för några år sedan (och som gjorde mig uppmärksam på dig som skribent) där sterotypen av Tyskland speglades i bilden av tysk fotboll: mekanisk, järnhårt organiserad, en allt besegrande lagmaskin etc . (”Man spelar i 90 minuter och till slut vinner Tyskland”). Du berättade om hur unga spelare som Özil och andra spelade lekfullt, tekniskt och oförmodat och hur tyska landslaget i själva verket under många år kritiserats för att vara oorganiserat och slarvigt.speciellt vad gäller målvakterna. (om jag minns rätt).

    Jag måste erkänna att jag var mycket tveksam till en tysk återförening. Inte för att jag trodde på någon revanschism men hur skulle Europa klara sig med denna jätte i mitten? Och med Berlin som huvudstad! Jag hade nog helst velat ha två demokratiska tyska stater sida vid sida. Vad som fick mig att ändra åsikt var Willy Brandts attityd. Brandt var en av de få statsmän som jag kände obegränsat förtroende för. Han ville ha återförening och han ville ha Berlin. Jag litade på det .(En ”jag mötte Lassie”-anmärkning: jag träffade Willy Brandt en gång i Wien efter hans avgång: alla mina positiva intryck förstärktes. Starstruck!)

    Tysklands roll i uppbyggandet av Europa var föredömlig. ”En ekonomisk jätte men en utrikespolitisk dvärg” som det hette. De tyska ledarna efter Brandt,oavsett kulör, har enligt min mening i stort sett levat upp till de förväntningar och förhoppningar man haft.

    Till allra senaste tid. Utan helhjärtat engagemang från Tyskland (och Frankrike) dör den europeiska tanken. Merkels Europapolitik gör mig mycket orolig. Att folkmeningen i det hårt arbetande och ”Harz”-drabbade Tyskland är negativ till europeiskt samarbete må vara förståeligt men det är ledarnas ansvar att länka detta in i positiva fåror och även att ta impopulära, men riktiga, beslut. Tyskland har ett stort ansvar för den europeiska framtiden: på inget sätt beroende på dess förflutna men beroende på dess ekonomiska och politiska vikt och som en av grundpelarna (tillsammans med Frankrike) för det europeiska samarbetet. Om Merkel och company börjar att slira på detta blir jag riktigt nervös.

    • JC Brandt skriver:

      Bengt O,

      tack för din långa och välformulerade kommentar. Dessvärre är mitt spontana svar: jag vet inte.

      Du känner säkert igen detta: så länge man bor i ett land ”vet” man saker som inte står i tidningarna. Man rör sig ute bland folk och kan, åtminstone på ett ungefär, die Stimmung einschätzen. Sen flyttar man och då går ett slags kunskap om det aktuella läget förlorad. Man följer visserligen politiken via medier, men ibland speglar artiklarna andra artiklar snarare än verkligheten.

      Jag ska erkänna att jag – på ett sätt som förmodligen är naivt och som alltså bestäms av att jag nu sitter i Stockholm – litar på att Merkel personligen fortfarande har kontroll över situationen. Mina släktingar som bor i Tyskland delar inte alls den uppfattningen. Fatalt för hennes stöd i befolkningen var väl omsvängningen kring kärnkraften. Oberoende av vad man anser om själva sakfrågan (”Atomausstieg”) så ledde det plötsliga lappkastet bara till ytterligare politikerförakt. ”De i Berlin gör vad som helst för att vinna röster…”

      Du nämner ”Harz 4”, och jag tror att det är detta som är den tickande bomben. Det senaste decenniets socialpolitik har varit katastrofal och skapat ett slags bottenlös ”Existenzangst” också hos helt vanliga tyskar. De vill – även i fortsättningen – vara goda européer, men här och nu upplevs Europa förmodligen som en abstraktion och den egna finansiella oron som den enda verkligheten.

      Jag kan tycka att både Sverige och Tyskland handskats ansvarslöst med alla avregleringar som skett från tidigt 90-tal och framåt – men följderna har varit mycket värre i Tyskland. Det finns ett drag av fiktion över den tyska (finans-)politiken här och nu. De sociala klyftorna växer dagligen – och ändå är det som om allting, både rikedomen och misären, inte var något annat än ingredienser i en förnedringssåpa på tv. ”Jaha, där såg vi hur Klaus-Dieter, 52 år och fyrabarnsfar, slogs ut. Efter reklamen får vi träffa Miss X, hårt knarkande deltidsprostituerad. Ska hon överleva det närmaste kvartalet…?”

      Vad gäller Willy Brandt, så tror jag att hans öde (så få segrar och så många nederlag) bestämdes av att han var emigrant. Även om han gjorde en lysande karriär – också som borgmästare i Berlin – så förblev han ändå alltid någon som i viss mån betraktade Tyskland utifrån. Och han var en idealist, i en värld där pragmatikerna sitter med alla trumfkorten.

      För framtiden tror jag på en så kallad svartgrön koalition. De nyliberala modeidéerna måste bort. Och de är ju redan på fallrepet. På sikt tänker jag att Tyskland kommer att klara krisen.

      Ps. Med ditt godkännade flyttar jag din kommentar till DN-artikeln, så fort den lagts ut här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s