Bäst i klassen

Recension av Birgitta Almgrens bok om Stasi i Sverige, Inte bara spioner, kommer på tisdag. Tills dess några anekdotiska fynd:

Den 4 augusti 1975 värvade Stasi en ny agent. Han hette Hans Rohloff och opererade i fortsättningen under täcknamnet ”André”. Målet för hans verksamhet var Sverige; framförallt förväntades han bidra med information kring ASEA, Ericsson och Johnsonkoncernen.
Innan han avreste till Stockholm fick han noggranna instruktioner hur han skulle känna igen den lokala Stasikontakten.
”André” skulle ställa sig utanför en skola. Då skulle en man närma sig och diskret mumla:
”Hur går det för er dotter?”
André skulle svara:
”Utmärkt, hon är bäst i klassen.”
Om främlingen då genmälde: Inte så konstigt med de föräldrarna, så var kontakten etablerad.

Dock framgår av arkiven att samarbetet inte förlöpte friktionsfritt.
Rohloffs ”Führungsoffizier” var en viss Dieter Gladitz, anställd på DDR:s ambassad i Stockholm. Nästan omgående tvingas Gladitz rapportera till Östberlin att den nye medarbetaren är ”humorlos”, saknar humor och kanske är för fyrkantig för att riktigt funka i Sverige.
Upprepade gånger, klagar Gladitz, har han inskärpt i ”André” att Stasi inte jobbar nio till fem, utan att en skicklig spion tvärtom kvicknar till i skymningstimmen och gärna tillbringar kvällarna med att etablera privata kontakter.
Och för att lyckas i Sverige krävs också, skriver Gladitz, ett flexibelt förhållande till alkoholrelaterade utgifter.
Man måste vara beredd att då och då betala en flaska vin ur egen ficka.

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bäst i klassen

  1. Gunnar skriver:

    My kind of security service… In vino veritas.

    • JC Brandt skriver:

      Stasi spionerade ju inte bara i Sverige, utan även på svenskar i DDR. Och de var, under några år på 70- och 80-talet, ganska talrika.
      För ibland hände det att den östtyska partiledningen lämnade Volvolimousinen och gick några steg till fots genom städerna de härskade över. De gillade inte alls vad de då såg. Det var för mycket korsvirke och för lite betong. Alltså fick man kalla in svenska arkitekter och byggnadsfirmor för att få till det rätta stalinistiska stuket…

      Den här uppsatsen är rolig och detaljrik på ett sätt som Almgrens bok inte är. In vino veritas, som sagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s