Doktor Wichmanns stafettpinne

Den här artikeln var införd i gårdagens DN. Tyvärr hade alla citationstecken fallit bort där, både i papperstidningen och på nätet. Men de är viktiga: när storheter som Stockholms-Tidningen, Jörn Donner eller tidskiften Mama åberopas, är det ordagranna citat och inte subjektivt tendentiösa referat…

När jag bläddrar i almanackan ser jag att den 3 april i år var en söndag.
Jag minns att det regnade och att jag på kvällen satt i en hotellbar på Strandvägen. Jag var där med ett äldre par från Schweiz. En bit bort satt några unga stockholmare. De var omkring tjugofem år och såg trevliga ut. Kanske var de studenter, kanske hade de redan påbörjat en karriär inom ett kreativt yrke (männens sätt att då och då stillsamt slänga med kastluggarna tydde på det).
Mitt i konversationen tystnade de plötsligt. Hade de hört rätt? Talades det tyska i lokalen?
De stelnade till och såg på varandra. Sen gjorde de vad plikten och ansvarskänslan bjöd: de började härma oss. Först vårt sätt att säga ”ja” – med kortare vokal än på svenska och med visst eftertryck, bekräftande. Därpå gick de över till honnörer. Imiterade stöveltramp. Knäppte händerna kring imaginära ölmagar. Ropade kommandon och låtsades traktera monoklar.
Resultatet var inte så värst lyckat.
I likhet med de flesta amatörskådisar spelade de över och precisionen var heller inte den bästa.
Jag blev ändå nervös. Jag ville inte att mina schweiziska vänner, som inte ägnat livet åt att kasta med luggen utan tvärtom forskat, skrivit böcker, kämpat mot rasism och nu var nästan sjuttio år, skulle behöva se det där.
Jag funderade på att gå fram till den moraliska insatsstyrkan, eller höra med kyparen om manifestationerna möjligen kunde ske på ett diskretare vis. Kanske i ett annat och mindre exponerat hörn av lokalen?
Men erfarenheten sade att det var bäst att låta bli. Det var så tydligt att de hade rätten på sin sida. Istället flyttade jag mig omärkligt så att jag hamnade mellan schweizarna och den pågående parodin.
Wichmann, tänkte jag.

Han var en celebritet på sent 20-tal. Som stafettlöpare tangerade han världsrekordet på 4 x 100 meter och sprang hem otaliga mästerskap. Doktor Friedrich Wichmann. Medicinare och firad på idrottsarenor över hela Europa för den revolutionerande, mycket precisa teknik med vilken han hanterade stafettpinnen.
I april 1945 skapade han på nytt rubriker när han tillfångatogs av de allierade. Det framkom att han på ett sjukhus i Magdeburg lett steriliseringar på ”icke önskvärda personer”.
Den svenska telegrambyrån TT hade mött honom eller gav i alla fall sken av att ha gjort det: ”Wichmann verkar trött och utsliten, och hans likbleka, av dueller sönderhackade ansikte visar, att hans arbete icke skänkt honom mycket sömn.”
När man under sommaren 1945 i Sverige började utvärdera naziåren fick Wichmann personifiera allt man tog avstånd ifrån. Det ”sönderhackade” ansiktet gjorde honom till en vålnad från ett värjklirrande och fördemokratiskt 1800-tal; doktorstiteln ledde tankarna till Jekyll & Hyde. Men framförallt: han hade utgett sig för att vara a good sport. Och man hade låtit sig duperas. Det skulle aldrig få ske igen.

Under de följande åren kan man i svensk debatt urskilja två läger. De som vill ge det anti-nazistiska Tyskland en chans och de som förordar ett totalt avståndstagande. Till en början väger det lika. Thomas Mann blir hedersdoktor i Lund och hyllas som motsatsen till allt vad Wichmann stod för. Så småningom utkristalliserar sig ändå ett mönster.
1947 beskriver liberala Stockholms-Tidningen Tyskland som en ”världsdel som sjunker, en kultur som multnar sönder” och med en ”samhällsstruktur vars borgerliga drag det aldrig mer skall gå att återställa.”
Logiken är allt annat än glasklar. Kultur hade funnits under Hitler, kanske ända fram till 1945, men nu när diktaturen är krossad kommer allt att multna sönder?
Ändå är det den synen på Tyskland som segrar. Genom att en gång för alla dödförklara det tyska ger sig svenska intellektuella ett slags carte blanche för de decennier av likgiltighet som sen följer.
Med situationen i landet, med uppbyggnaden av demokratin och uppgörelsen med det förflutna, befattade man sig inte. Många som är födda på 30-talet berättar gärna om den första bilen, resorna ned genom Alperna och anblicken av Lago Maggiore i disigt skymningsljus. Vägen dit gick via Autobahn, men man stannade aldrig. Tyskland var något man lagt bakom sig. Först var det en hederssak, sen blev det rutin.

För att förstå incidenten i hotellbaren – varför en svensk tjugofemåring reagerar med honnörer på skärvor av samtal från ett annat bord – måste ytterligare en faktor vägas in.
Svensk trendkänslighet kontra tyska hockeyfrillor.
När en yngre generation svenskar så småningom skulle skapa sin bild av Tyskland uppstod ett problem. Till skillnad från de äldre kunde den som var född på 50-talet eller senare knappast på allvar hävda att Tyskland fortfarande utgjorde ett hot. För att legitimera blandningen av förakt och liknöjdhet krävdes det nu andra argument än Wichmanns laboratorierock.
Man fann dem snabbt: inom mode, populärkultur, nya medier och alla andra områden där svenskar berömde sig av att ligga ”i framkanten”, medan tyskarna helt klart var fast i något grådaskigt bakdanteri.
Redan i Jörn Donners hyllade Berlinbok från 1958 fastslogs det att tyskarna – alla tyskar – har en olycklig ”benägenhet att förvandla mänskliga och moraliska problem till tekniska, organisatoriska”. Många år senare skrev den välinformerade tidskriften Mama att läsarna inte fick hoppas för mycket på fotbolls-VM 2006, eftersom allt pekade på att detta skulle bli ”en mycket tysk tillställning” – på så vis att matcherna skulle börja ”i tid”.

Den som vuxit upp i efterkrigstidens Sverige har aldrig konfronterats med någon annan Tysklandsbild än dessa blankslitna klyschor. Det punktliga, stela, överdrivet korrekta och – i svenska ögon – nästan obscent humorbefriade Tyskland. Den dåliga smakens hemland: otillbörliga frisyrer i kombination med oaptitliga maträtter. Viner med krångliga namn. Avsaknaden av popband som slagit världen med häpnad.
I Tysklands övriga grannländer, särskilt de östra, är bilden en annan.
En av dem som kommer till bokmässan heter Térezia Mora.
Född och uppvuxen i Ungern flyttade hon i vuxen ålder till Tyskland där hon snart slog igenom som författare. Och hon är inte ensam: på den tyska parnassen vimlar det idag av litterära löften som alla har det gemensamt att de österifrån sökt sig till ett Tyskland som i deras ögon är lika glittrande som USA och England för svenskar. För dem är Tyskland inte hockeyfrillor utan en magnet, ett kulturellt eldorado där alla tider och stilar möts och korsbefruktas, ett land dit man kommer för att förverkliga sina drömmar.

Och vad det äldre paret i hotellbaren beträffar. De var, som sagt, inte ens tyskar. Utan medborgare i en nation som inte fört krig på 164 år. Hög tid, tänker jag, att så småningom sluta slänga med kastluggen och istället se verkligheten som den är.

TILLÄGG (1). Gone to Gothenburg. Vet inte om eller när jag själv har möjlighet att kommentera. Men fyll gärna på med egna exempel på germanofobi.

TILLÄGG (2). Bengt O och jag påbörjade en diskussion om den här artikeln redan innan den var utlagd. Våra kommentarer ligger här. De hade jag tänkt flytta hit, men nu är jag för stressad för att fatta hur man gör. Eller så går det inte.

Det här inlägget postades i Sverige, Tyskland, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Doktor Wichmanns stafettpinne

  1. Uwe Mock skriver:

    Jag tackar för artikeln. När jag läste den kom jag ihåg en artikel i DN som handlade om fotbolls-VM 2010. Det fanns ord som ”Blitzkrieg” o.s.v. i artikeln, och Tysklands förbundskaptenen betecknades som ”fältherre”. Ditt artikel är ett bra svar. Tusen tack för det!

    • JC Brandt skriver:

      Uwe,
      Danke für den Zuspruch. Nu får vi se hur länge den aktuella entusiasmen inför Tyskland håller i sig. Erfahrungsgemäss kommer nog en och annan journalist att skriva om ”Blitzkrieg” när EM 2012 närmar sig.

  2. Håkan skriver:

    Eller varför inte fylla på med några exempel på motsatsen till germanofobi? Ett sådant exempel är Thomas Theodor Heine, som grundade den (under en kort tid före första världskriget) lysande satirtidskriften Simplicissimus. Heine var jude; efter nazisternas maktövertagande bestämde sig hans före detta kollegor och vänner att driva Simplicissimus vidare i nazistisk anda (tidningen hade fram till 1933 angripit nazismen) och sparkade ut honom från redaktionen. Han flydde från land till land innan han slutligen hamnade i Sverige. Här fick han stöd av bland andra Albert Engström (som vi vill minnas som antisemit), han hyllades med en stor retrospektiv utställning på Nationalmuseum och dog som svensk medborgare.

    Jag skrev om Simplicissimus i Axess för något år sedan:

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=48

  3. Filippa skriver:

    kulturskribent under 18 år bosatt i Berlin. – götttttttt. grattis till att ha uppnått något under dina ännu inte arton år på jorden. jag vill också bo i berlin och bli publicerad. intressant artikel. håller med om att människors naziassociationer är orättvisa, men tror du inte att det ligger något i det som sägs om den tyska ordningen? ordnung muss sein, liksom. tyskland är ett av de länder utanför sverige jag spenderat mest tid i, och jag tycker ändå jag har känt av den stämningen, när jag arbetat där exempelvis. du bor ju dessutom i berlin, vilket ändå måste räknas som tysklands/europas/världens mest openminded, galna, frisläppta stad. går väl inte riktigt att jämföra med de mer konservativa delarna?

  4. Läs gärna Ebba Witt-Brattström i DN i dag: ”Tyskland är som Sverige – fast bättre.” (Troligen har väl inte hon satt rubriken själv men jag har sett värre.
    http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/tyskland-ar-som-sverige–fast-battre

    I Österrike -och med stor sanolikhet också i Tyskland- förekommer ofta en helt idealiserad och förlegad bild av Sverige. Man känner sig som en Nestbeschmutzer när man försöker förklara hur det är.

  5. JC Brandt skriver:

    Samma version kom tidigare i kväll på P1. Han ska ha infunnit sig till jobbintervju, men då kuggats. Av nämnda skäl. Jojo, wer´s glaubt… Jag tror ju att man i Wien söker någon som kan ta hand om och utveckla de aktuella rådiamanterna (David Alaba et consortes) och då var herrn från Medelpad inte rätt person. Slutet gott, allting gott. Vilken lättnad!

  6. Just. Det blir som jag sagt tidigare om Lagerbäck: Han blir hedersdoktor!

    • JC Brandt skriver:

      Ja, det tror jag med. I teoretisk filosofi. I negativt konjunktivtänkande: ”Om inte ett visst grässtrå lutat 0,10 mm mot höger istället för till vänster, och om inte domaren vid frukosten råkat tänka på sin döda svärmor, och om inte… så hade vi kanske lyckats vinna mot Trinidad/Tobago och då…” Hedersdoktor och världsmästare i bortförklaringar.

      • Fast nu vet jag ju just ingenting om den här sporten ni grabbar talar om. Däremot är jag en ganska god människokännare. Lagerbäck har hatten nästan på; han kan föreläsa om delmålsstrategier för ordblinda, och långsiktiga strategier för sportklubbsmiljardärer. De är två ämnen som går jättebra ihop numera…

        Kanske därför Anja Persson vill starta ett skidåkarfack…?

  7. Jag tror att Lagerbäcks bristande kunskaper i tyska beror på ett missförstånd. Juryn trodde att han försökte räkna till 10 men i själva verket skissade han upp det nya spelsystemet: ”Eins, zehn, null”.

  8. JC Brandt skriver:

    Fantastiskt! Det är den bästa förklaringen. Och nu går han hemma på tunet och mumlar om världens otack…

  9. JC Brandt skriver:

    Gabrielle, ”delsmålsstrategier för ordblinda” – det låter som en föreläsning man inte vill missa. Särskilt inte om den levereras av en herre i bylsig träningsoverall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s