Bokmässan i backspegeln

Onsdagen

För mig började bokmässan redan på tåget från Stockholm, i samma stund nämligen som en ljuvt skorrande konduktör gick igenom vagnarna och bad om biljetterrzchna. I sätet på andra sidan gången for en nioårig pojke upp från sitt tv-spel och frågade: ”Pappa, varför pratar han så konstigt”. Varpå fadern ömsint mumlade: ”Det är inget farligt… det är bara skånska. Eller göteborgska.” Men det var det alltså inte, konduktörens brytning var entydigt tysk och jag tänkte: det är ett tecken. Någonstans väster om Flen upphörde regnet och jag slumrade in med en känsla av tillförsikt.

Optimismen höll i sig tills taxin bromsade in framför hotellet. ”Är du säker på att det här är rätt?” frågade jag chauffören. ”Jajamen”, svarade han hurtigt. Utvändigt påminde byggnaden om ett motell i Las Vegas förorter, barackliknande och ändå bombastiskt, ett slags kåkslottsgotik som blandade stilinfluenser från Villa Villerkulla, Hollywood och sjuttiotalets svenska vandrarhem, och jag gick genom ändlösa korridorer där dörrarna automatiskt öppnade sig, här och där stod strategiskt utplacerade skoputsmaskiner, de håriga hjulen spann mjukt i tystnaden, i övrigt föreföll hotellet tomt, inte en enda gäst. Och inne på rummet försökte jag förgäves via sms etablera kontakt med kollegorna. ”Har du redan ätit?” frågade jag en vän. ”Ska precis hugga in”, svarade han och så det fatala tillägget: ”Vem är det förresten som frågar?”. Jamen det är ju jag, försökte jag och han: sorry, det fattade jag inte, du är inte inknappad på den här telefonen. En annan svarade överhuvudtaget inte, medan en tredje meddelade att hon dinerade med sina båda agenter. ”Får det lov att vara en dessert?” frågade kyparen. Danke, heute nicht.

Torsdagen

Herta Müller invigningstalade och jag kom några minuter för sent, hon läste just en passage som handlade om hur Kolja följer med sin pappa till vallokalen och pappa lägger sin tunga varma hand på Koljas axel och kamerorna blixtrar, och kanske, menade Herta Müller, kanske är det då bättre att inte vara född alls än att ha en sån pappa. I publiken var det knäpptyst, andäktigt, Herta Müllers aningen monotona sätt att läsa sin egen text, utan någon som helst betoning, utan tillstymmelse till teatraliska effekter, var kongenialt med orden. Hon såg knappt upp från manuskriptet och ändå hade man kunnat lyssna i timmar.

Förra gången den tyskspråkiga litteraturen stod i fokus var i ett annat och blogglöst sekel. Det tog några seminarier innan jag fattade skillnaden. Anno 1999 kunde man fortfarande fråga paneldeltagarna saker som: ”Håller du med om att utgivningen av tysk litteratur i Sverige gått från torftig till ännu torftigare?” och det fick inga konsekvenser, frågan avhandlades bakom lykta dörrar. I dag är det annorlunda, man ställer just den frågan och i samma ögonblick studsar den, via jourhavande bloggares tangentbord, ut i eterrymden – nu förrädiskt omvandlad till ett påstående att det är den tyska litteraturen i sig som gått från torftig till ännu torftigare. När jag insåg det tänkte jag att man behöver en retorik med hängslen och livrem, man kan bara använda sig av meningar som inte går att referera fel och om det verkligen är en seger för yttrandefriheten, ich weiss es nicht.

På kvällen var det middag i gentrifierad lokal i det gentrifierade Haga och när jag i sällskap med en agent från Berlin (ständigt dessa agenter) försökte borda en taxi skakade chauffören bara huvudet, nåt sånt ställe hade han aldrig hört talas om. Konfunderad ringde han upp taxibolagets växel och de var lika rådvilla. Nu hade mässhallarna börjat stänga, men i foajén fick vi tag på en äldre vakt som menade att det visst fanns en restaurang med just det namnet, ”men den är för dyr för mej” och därpå förhandlade vi med ännu fler säkerhetsvakter: de konsulterade sina iphones och meddelade att lokalen fanns men att den låg i Växjö. Under tiden hade det dykt upp en kanske inte helt nykter herre från Trollhättan som inte heller kunde hjälpa oss men ändå gärna ville hänga på (agenten från Berlin var mycket vacker). Medan jag försökte avstyra honom seglade en förläggare förbi och ropade att det var fest på ”parkeringsplatsen” och att vi istället borde gå dit, hon själv var precis på väg och Felicitas Hoppe skulle också vara där och överhuvudtaget: det var (som man säger på tyska) där musiken spelade. På parkeringsplatsen. Detta förvirrade Trollhättans utsände, som nu inte visste vem han skulle stalka, den mörklockiga agenten från Berlin eller den blonda förläggaren från Stockholm. Han ville gärna gå på båda arrangemangen, och när han såg mitt bekymrade minspel, klappade han mig på axeln, ”det är lugnt, kvällen är ung, vi börjar på ena stället och sen går vi till nästa”.

Fredagen

Vid frukosten skulle jag just sträcka mig efter äpplejuicen när en atletisk yngling i tajt rosa t-shirt trängde sig emellan: klockan var ju över åtta och han hade förmodligen bråttom till gymmet. När han sen stod framför mig hade jag tillfälle att studera loggan som sträckte sig över de anabola skuldrorna. ”Norstedts” stod det. På den rosa tröjan.

I Goethe-Institutets monter diskuterade litteraturforskaren Alexander Bareis och översättaren Aimée Delblanc två östtyska romaner. Uwe Tellkamps ”Tornet” och Christa Wolfs ”Änglarnas stad”. Vi var bara en handfull åhörare, men det var storartat: ett samtal om DDR utan försköningar eller förenklade slutsatser, de var inte överens om kvaliteten på Christa Wolfs bok och just detta gick som en röd tråd genom alla de tyska arrangemangen på mässan: man sökte inte uppnå nåt slags trivsam konsens, utan de oförenliga ståndpunkterna fick brytas mot varandra. Mario Vargas Llosa promenerade förbi och föreföll på ett sympatiskt sätt en smula vilsen. I den beskäftiga mässhalen där alla andra flåsande sprang runt mellan olika ofattbart viktiga möten föreföll han vara den ende utan något pockande ärende. Kanske misstar jag mig, men jag tyckte att han sneglade aningen för länge på vip-tilltugget i ett av de stora förlagens montrar – varpå jourhavande reklamutdelare genast hoppade fram och erbjöd honom (på svenska) en ”gratis e-bok med höstens typ hetaste författare”. Såvitt jag kunde se nappade MVL inte på erbjudandet.

Hos den tyska delegationen gick eftermiddagen i nervositetens tecken. Det tyska författarlandslaget i fotboll skulle när som helst landa på Landvetter och de var, viskades det, mycket taggade inför de prestigeladdade duellerna med Sverige och Norge. De behövde en fotbollsplan där de kunde träna inför morgondagens drabbningar. Och en lokal dit de kunde dra sig tillbaka för intensiva strategiska överläggningar. Baren på Park funkade inte, utan det måste vara ett ställe där de i lugn och ro kunde fila på taktiken. Då hade jag redan träffat den svenske författaren XY som var missnöjd med att – än en gång – inte ha blivit uttagen i det svenska laget. Han hade en gång skrivit en opassande recension och nu var dörren till fotbollslandslaget stängd för alltid. För att muntra upp honom påminde jag om Bernd Schusters öde. Han kallades ”den blonde ängeln” och betraktades som Franz Beckenbauers ende legitime arvtagare, och fick inte heller vara med. ”Jag är väl snarare Pär Zetterberg”, suckade den svenske författaren.

Kvällen tillbringade jag med min favoritredaktör och en översättare från tyska på en kinesisk restaurang i Brunnsparken. De hade tjuvstartat utan mig, beställt in drinkar och tre rätters middag, och när alltsammans sen var avdukat och vi ville runda av kvällen med en kopp te och två öl, såg servitrisen förbryllad ut. Muttrande drog hon sig tillbaka till kassaapparaten och kom tillbaka med ett kvitto som hon halvt sorgset, halvt förebrående, överlämnade. Av kvittot framgick att vi påstod oss ha förtärt just detta, en kopp te och två öl; av hennes blick framgick att detta försök till raffinerad springnota inte skulle godkännas. Nejnej, sade vi, det var en beställning, inte vad vi vill betala för, vi står för allt vi slafsat i oss, bara vi får beställa den sista rundan också. Den fantastiska redaktören, van att lirka med krånglande frilansare, lyckades till sist reda ut missförståndet. (Om du läser detta: jag är din vän, i evigheters evigheter.)

Lördagen

På schemat hade jag ett samtal med Ferdinand von Schirach på internationella torget. Jag hade fattat det så att samtalet skulle äga rum på tyska och simultantolkas till svenska. Det lugnade mig, för annars är det vanskligt att bedöma hur mycket tid som går åt till tolkningen. (Om det exempelvis är en rysk-svensk historia består 60 minuter av 35 minuters ryska och 25 minuters svenska, men vad är motsvarande siffra på tyska?) En halvtimme innan vi skulle börja fick jag veta att simultantolkning var uteslutet, det fanns inga head-sets, utan det fick liksom bli manuellt: jag ställer en fråga på tyska, den tolkas till svenska, Schirach svarar på tyska och det tolkas till svenska… En minut innan vi skulle börja stod Bonniers förläggare bredvid scenen och ringde till tolken. Han svarade inte. Det var oroande. Jag kan hålla låda på båda språken, men inte tolka från någondera: då tappar jag bort mig och hittar inte de enklaste ord. ”Vi kan absolut inte vänta på tolken”, sade arrangören. ”Du får tolka”, sade förläggaren. Det gick som det gick. Jag började med att citera ett stycke ur Schirachs senaste roman ”Der Fall Collini”: ”Er wollte eine Robe anziehen und seine Mandanten anziehen”. Redan där tog det liksom stopp. Vad är eine Robe på svenska, frågade jag publiken. Heter det kåpa? ”Mantel”, sufflerade publiken, advokatmantel.” ”Genau”, mumlade Schirach, ”Advokatmantel”. När tolken sen dök upp återstod kanske tre minuter och då hade jag svårt att koppla in honom, Schirach svarade på en fråga och jag skulle precis komma med en följdfråga, jag sade någonting och samtidigt sade tolken någonting, och då tog Schirach mikrofonen och förmanade mig: Sie müssen auch warten. Wir müssen alle warten.

I det så kallade VIP-rummet vimlade det nu av svenska författare som inte skulle delta i fotbollsmatchen. Alla hänvisade till olika krämpor och till det faktum att de här drabbningarna i det förflutna visat sig synnerligen hälsovådliga, någon hade blivit skallad av engelsman och fått sys, en annan hade brutit benet och dessutom gick det inte att spela för Sverige eftersom risken då var uppenbar att man, när det var bortamatch, tvingades dela rum med beryktade storsnarkare.

De tyskar som inte var upptagna med fotbollsmatchen pratade bara om tv-programmet Babel. Det spreds ett rykte att programledaren frågat Felicitas Hoppe om hon var säker på att hon verkligen var en tysk författare och när hon då hade svarat: ”???” så skulle han – otroligt slagfärdigt – ha sagt: ”Men du har ju humor?” Så småningom visade det sig att just så hade orden kanske inte fallit, men man ville gärna tro det – alla ville vi tro det, även jag – för nu betydde det liksom ingenting längre. Nu hade den där bilden av stela tyskar och nästan ofattbart skojfriska svenskar fått sig så många törnar att man nu, när den förpassats till historiens soptipp, nästan kunde känna ett slags masochistisk längtan tillbaka till stereotypierna. Jag hade ett sista framträdande med Clemens Meyer, det förlöpte utan tekniska missöden, sen var det dags att ta farväl. Jag gick till de montrar där vännerna fanns. Vi skakade hand, utmattade och utan större patos. ”Vi ses nästa gång det är tyskt tema”. ”Ja, det är bra, då kommer vi alla med varsin rullator. Mach´s gut…”

Men varför inte suga på karamellen in i det sista? När jag kom till tågstationen var perrongen redan som en filial till mässsan. De flesta hade fortfarande sina namnskyltar på sig, folk släpade på enorma boktravar och i bistron var det fullt slagsmål om de få sittplatserna. Är det ledigt här, frågade kollegan P en silverhårig dam som då kastade sig fram över det inte helt rena bordet. ”NEEEJ!” skrek hon så att det small i de redan hårt ansträngda trumhinnorna. Så vi stod hela vägen. Vagnen krängde, utanför fönstren övergick kvällen långsamt i natt, och i taxin hem sade jag till chauffören när vi var i jämnhöjd med Slussen: ”Nu kör vi alltså inte, som det först var sagt, till Mariatorget. Utan istället uppför Puckeln…” Han blängde misslynt på mig i backspegeln. ”Du har redan sagt det.”

Söndagen

Sömn. Tystnad. Ännu mer sömn, ännu mer tystnad.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Sverige, Tyskland, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bokmässan i backspegeln

  1. Gunnar skriver:

    Det låter sju resor och åtta glas värre än när jag var där för första och sista gången, för elva år sen. Vilken jävla mardröm. Har alltid ogillat författare.

    Och om det fanns agenter på den tiden så hade de i alla fall vett på att förbli hemliga.

  2. Ping: Tankespån om tyskspråkig litteratur i Sverige idag | Bodil Zalesky

  3. JC Brandt skriver:

    Gunnar, den enda agent jag träffade var väldigt sympatisk och rolig. Och den person som dinerade flankerad av två agenter är en av mina få favoriter i svenskt kulturliv. Så där faller ingen skugga…

    Faktum är att det var en bra mässa. Det glättiga, kommersiella var mer nedtonat än för några år sen och i gengäld stod böckerna och författarna mer i centrum. Om jag sen ändå föll för frestelsen i inlägget ovan att raljera lite… så beror det på att jag fortfarande är utmattad. Man står hela dagarna i någon monter eller på någon scen och pratar entusiastiskt om hur lysande den ena eller den andra boken är, och man menar det verkligen, men till sist sinar superlativerna och då trevar man förstulet efter sin insmugglade pava ättika.

  4. Ping: Till frågan om det tyska | Pressyltaredux

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s