Tranströmer: Nittonhundraåttio

Nittonhundraåttio

Hans blick flyttar sig ryckvis över tidningssidan.
Då kommer känslor så frusna att de tas för tankar.
Bara i djup hypnos kunde han bli sitt andra jag,
sin dolda syster, kvinnan som går med de hundratusen
skriande ”Död åt Shahen!” – fast han redan är död
– ett marscherande svart tält, from och full av hat.
Jihad! Två som aldrig ska mötas tar hand om världen.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (1983)

Är det inte exakt den situationen vi alla levt med efter 11 september? Som gisslan mellan dessa fronter av fanatiker, fromma och fulla av hat? Jag grät en skvätt när priset förkunnades. Även av lättnad, misstänker jag. För att priset till Tranströmer också är ett pris till alla som trotsat de svartvita världsbilderna och – i svår motvind – insisterat på nyansernas betydelse, på att det ensamma och välfunna ordet är viktigare än parollerna i maktens megafoner.

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Tranströmer: Nittonhundraåttio

  1. Jelena skriver:

    Verkligen mycket glädjande. Modigt också att våga utmärka en poet som Marcel Reich-Ranitzki inte känner till….

    http://www.spiegel.de/kultur/literatur/0,1518,790323,00.html

    • JC Brandt skriver:

      Der olle MRR! Som gjort så mycket för så många författare (och som man därför måste tycka så mycket om)… men hans poetiska ådra är kanske inte så utvecklad? Han kanske aldrig riktigt upptäckt tjusningen med ojämn högermarginal?

  2. Fredrik Persson skriver:

    Asch, det där med MRR:s kommentar behöver man inte göra en sån stor sak av. Om jag inte missminner skedde ett liknande replikskifte mellan MRR och en journalist angående Le Clezio. Karln är är över 80 och har sin bästa tid bakom sig. Likväl rings han upp av någon slapp redaktion på jakt efter pratminus. I den bästa av världar borde trötta gubbar veta när det är dags att tiga, men i väntan på den dagen får vi, antagligen förgäves, sätta vårt hopp till redaktionerna.

  3. Malou skriver:

    Hahaha.. du är för dråplig, Jens! Men precis så är det nog. Tror att … (i min blogg) har karaktäriserat MRR ganska bra.

  4. Tranströmer är också över åttio och har ”sin bästa tid bakom sig”, det är liksom inte där problemet sitter….
    En av mina yngsta vänner var 85, hon dog nu tyvärr för några år sen; annars skulle jag hälsa på henne och föryngra mig. Däremot finns det sorter som gubbar till sig vid 35. Ålder är bra en siffra som de lösgående pånkarna säger ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s