När Berlinmuren föll trodde vi alla att det betydde uppbrott, all denna betong som försvann, det kunde ju bara betyda att en epok var över och att något nytt skulle ta sin början. Att det nya var ett tidevarv av väntan anade vi inte, men så blev det: stora delar av Europa hamnade i ett slags vakuum där man var på väg och samtidigt evigt väntande.
Runt om på hela kontinenten, och särskilt i periferin: arméer av väntande män.
Stående på blåa bussar, förortsperronger, färjeterminaler. Med eller utan bagage. Med ciggen precis tänd eller nedrökt nästan ända intill filtret.
Here today and gone tomorrow, hette det på nittonhundratalet. Men i vårt sekel: tid som stannat, kängor fastcementerade i marken.
Krönika om en av mina absoluta favoritbilder:
http://www.sfoto.se/f/kronikor/graviton-drar-allt-och-alla-till-sig
Jens Christian Brandt 