Champions League – Duell mellan två livsstilar

I veckan erövrade Münchens filharmoniker, till vardags specialiserade på Brahmssymfonier i e-moll, en ny jättepublik på youtube.
Klippet, som fått härskaror av unga män att i kommentarsfälten utbrista ”jag gråter”, börjar med att maestron zoomas in.
Chefsdirigenten Lorin Maazel, åttiotre år gammal och silverhårigt vördnadsbjudande, höjer taktpinnen. Man anar: snart kommer stor, tidlös skönhet att sväva genom konserthallen.
Fast någonting stämmer inte. Maestron har glömt hämta ut fracken från kemtvätten och är istället iklädd fotbollströja. Och vad är det egentligen den sobra kören sjunger? ”Schweini, Müller, Lahm, Ribéry”. Och några takter senare: ”Holt den Henkelpokal nach München”, ta hem bucklan till München.

Att en världsberömd orkester på det sättet tar hissen ned från elfenbenstornets översta våning för att beblanda sig med halsduksviftande fotbollsfans säger, liksom reaktionerna på klippet, någonting om hur mycket som står på spel i morgondagens final i Champions League.
För resten av världen är det bara två lag som under 90 minuter kommer att jaga boll på Wembleys gräs. Men för tyskarna är matchen Bayern München mot Borussia Dortmund en duell mellan två livsstilar – kanske rentav två sätt att förhålla sig till tysk efterkrigshistoria.

För exakt femtio år sen blev Borussia Dortmund tyska mästare i fotboll.
Spelarna hette den gången: Kwiatkowski, Cyliax, Wosab, Konietzka, Kelbassa.
Alltsammans namn som berättade en historia – om invandring från Polen och sotiga ansikten i det bleka skenet av pannlampor.
För detta var de märkliga år i centraleuropeisk fotboll då det bara fanns två typer av spelare: de som var gruvarbetare och de som inte var det.
Europas klarast lysande stjärna hette Raymond Kopa.
Men det svängiga efternamnet, som lät som en drink i skymningstimmen, var bara följden av att franska myndigheter inte fixade polska konsonanter.
För han hette Kopaszewski och var (i likhet med halva franska landslaget) son till en polsk gruvarbetare. Han hade börjat jobba i gruvan när han var fjorton och efter en olycka fått amputera två fingrar.
Enda sättet för män som Kopa att komma upp i dagsljus var fotbollen.
I Tyskland dominerades den under de här åren av klubbarna från Ruhrområdets gruvbälte. Dortmund, Schalke, Duisburg, Essen. Matcher mellan dem och andra lag handlade egentligen bara om en sak: hur många mål gruvlagen skulle hinna göra innan det faktum att nästan alla deras spelare var kedjerökare skulle ge motståndarna en liten chans att bättra på resultatet.

Ett hack ned i ligasystemet fanns ett lag som ingen riktigt räknade med.
Bayern München hade, med ett slags sorglig symbolik, vunnit sitt enda mästerskap sommaren 1932. Ett halvår senare kom Hitler till makten och Bayern brännmärktes som en borgerlig judeklubb. I samband med den så kallade kristallnatten hämtades klubbens ordförande av SS och transporterades till koncentrationslägret Dachau.
Efter kriget blev Bayern en småklubb hänvisad till att finkamma bayerska landsbygden på jakt efter okända talanger.
Sommaren 1964 hittade man en rådiamant. En kortvuxen och överviktig yngling, som bodde med sin mamma och aldrig sett en storstad. När han kom till München gjorde tränaren tummen ned: ingen bantningsmetod i världen skulle kunna förvandla den hjulbente tjockisen till en riktig lirare.
Ett år senare hade den förment oduglige Gerd Müller spelat upp Bayern i högsta ligan. På 36 matcher hade man gjort ofattbara 146 mål; Müller hade varit inblandad i nästan alla.
Men Bayern hade ett imageproblem. På samma sätt som Dortmunds laguppställning kunde avläsas sociologiskt berättade de bayerska spelarnas namn en historia om provinsen. Om små bortglömda byar med krucifix vid vägkanten och ärkekatolska bönder i lederhosen.
Allt detta svor mot tidsandan. För nu var det redan 1968: i Dortmund muterade gruvarbetarnas söner till bohemer. De vägrade frisörbesök och stiliserade sig till internationella playboys med blommiga skjortor och utsvängda byxben.

Ordet multi-tasking hade ännu inte kommit på modet, men kanske var det just det som blev Dortmunds fall. Spelarna gjorde kometkarriär och upptäckte sen att man vid sidan av fotbollen också kunde göra reklam för raklödder.
Koncentrationen var för splittrad och när Bayern 1972 vann ligan med 101 gjorda mål hamnade Dortmund på nedflyttningsplats.
Tidningarna fylldes med bilder på Bayerns Gerd Müller och Franz Roth. De rökte inte och levde inga bohemliv. Gerd satt hemma hos mamma och bläddrade i ett fotoalbum. Franz Roth satt på en pall i föräldrarnas ladugård och mjölkade korna.
Provinsens konservatism hade segrat: under de följande två decennierna skaffade sig Bayern monopol på tyska ligasegrar. Men medan Dortmund skenbart föll ned i grå anonymitet skedde något avgörande med Ruhrområdet.
Att elda med brunkol hade blivit omodernt och en efter en hade gruvorna tvingats stänga.
I det läget pumpade den tyska regeringen in storsummor i ett projekt som skulle förvandla döende industristäder till coola samtidsmetropoler. Hela Ruhr skulle göras om till en futuristisk blandning av nöjespark, it-högborg och gigantisk campus.
Optimismen färgade av sig på fotbollen och vid 90-talets ingång var Borussia tillbaka som Bayerns ettrigaste utmanare.
Hädanefter skulle rivaliteten dem emellan splittra tyskarna.
Den som hejade på Borussia hade alla trumf på hand.
Den som höll på Bayern var glädjedödaren, bakåtsträvaren, mörkerlakejen.
Tysk fotboll hade förvandlats till en kamp mellan två oförenliga principer: techno versus Ratzinger.

För under åren då Tyskland i kölvattnet på Love Parade förvandlades till ett enda bortgungande lastbilsflak med lättklädda partyprissar blev Dortmund fotbollens motsvarighet till technon. När Gerhard Schröders popularitet sjönk och det var osäkert om han skulle bli omvald skaffade han sig en Borussiahalsduk och så var problemen ur världen.
I det läget var det Bayerns tur att famla efter en ny identitet.
Under så många år hade man vunnit allt och nu återstod bara utmaningen att bli lika avspänt trendig som själva tidsandan.
Lösningen blev att utse en viss Jürgen Klinsmann till tränare. Han var en förtidspensionär i fyrtioårsåldern och bosatt i Kalifornien där han samlade på surfingbrädor och pluggade new age-filosofi. Från Stillahavskustens hippiestränder medförde han en idé om hur Bayern skulle moderniseras: på klubblokalens tak skulle ett halvt dussin Buddhastatyer installeras. Genom meditation skulle spelet lyfta till nya dimensioner. Efter ungefär nio månader monterades statyerna ned; då satt Klinsmann redan på planet hem. Projekt make-over hade misslyckats.
Istället räddades Bayern av finanskrisen.
När bolånebubblan sprack gjorde sig klubben av med sina överbetalda utländska stjärnor och satsade återigen på lokala talanger. En av dem hette, precis som på 60-talet, Müller. Men medan den historiske föregångaren Gerd Müller världen över blev känd som ”der Bomber” kallas 2013 års stjärna Thomas Müller ”der Raumdeuter”. Guardian ägnade nyligen en helsida åt att försöka förklara begreppet – någonting med att upptäcka och utforska ytor som ingen annan ser.
Förskjutningen från bomber till kvasifilosofiska ordlekar säger hursomhelst någonting om vad som hänt med bilden av Tyskland internationellt.

Tillbaka på youtube höjer Lorin Maazel taktpinnen. I brösthöjd, där annars en vit silkesnäsduk brukar sticka upp ur fracken, glittrar fyra stjärnor – en för varje europeisk pokal Bayern erövrat. Min blygsamma förhoppning är att han i morgon kväll ska kunna klistra dit en femte.

Publicerad i Dagens Nyheter, 24 maj 2013

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s