Mumifierad i en polsk sarkofag – Lars Gustafssons sjuttiotal

Lars Gustafsson
Sigismund
Atlantis

Tre korta klassiker
Modernista

Söndagen den 25 november 1973 vaknade västtyskarna till en värld som hade tystnat.
På andra sidan rullgardinerna fanns den morgonen en frid som var så ny att bara de riktigt gamla kunde identifiera fenomenet. Inga bilmotorer. Inga tjutande däck, inget ilsket tutande i hårt trafikerade korsningar. I oljekrisens tecken hade regeringen infört en bilfri söndag.
De tomma gatorna fylldes snabbt av stora skaror som upptäckte hur roligt det var att gemensamt och till fots erövra asfalten. Framförallt vallfärdade folk till autobahn. Man bredde ut filtar och dukade upp champagnefrukostar ute på raksträckorna. Det var som Woodstock, fast med novemberdis och betong istället för blommor och haschrök.

Dryga halvåret innan picknickkorgarna flyttar ut på autobahn händer det mystiska saker i Kraków och Berlin. En svensk författare vid namn Lars Gustafsson ligger mumifierad i en polsk sarkofag. Oklart hur han hamnat där men så är det. Fjättrad av spindelväv och marmor är han förhindrad att inta sin plats vid skrivbordet borta i det stenkolsdoftande Berlin. Där sitter istället en person som kallas Ställföreträdaren och skriver ”finurliga tidningsartiklar” i Lars Gustafssons namn.
Onekligen en speciell situation. Men så är också Sigismund ett av nittonhundratalets mest egensinniga verk. När den nu kommer i nyutgåva får jag för mig att likheterna är många mellan just den här romanen och den bilfria söndagen. Ordningen är rubbad, undantagstillstånd råder.
Från kungaborgen i Kraków förflyttar sig berättelsen framåt med drömmens sömniga rastlöshet. Vid en bardisk i Berlin beklagar sig en bulgarisk centrallyriker (i exil) över intriganta poesikotterier i hemlandet. En utomjordisk rekognosceringsflotta patrullerar de yttersta spiralarmarna av Vintergatan. I de turkiska delarna av Kreuzberg tecknar en utblottad konstnär kontrakt med tre utsökt hövliga smådjävlar – hennes själ i utbyte mot rikedom och spikrak karriär. I femtiotalets Västmanland trampar Homeros längs dyiga vägar, ledd genom höstregnen av Lars Gustafssons moster Clara.
Det är som autobahn utan bilar. När de tunga motorerna tystnar är friheten gränslös, nästan svindlande. Författaren sover under sina hårt virade mumiebindor, och då kan romanen ta av vart den vill. Här finns ingen helhet, ingen ordnande vilja. Bara fragment och starkt glänsande skärvor. Myllret av berättelser blir till en väldig rad av fönster som öppnar sig mot ständigt nya världar.
Fast tonfallen är de lättaste”, skriver Agneta Pleijel i förordet, ”är det ingen tvekan om att det är en depression som beskrivs”. Det är en viktig påminnelse; för all lekfullhet glömmer man lätt svärtan. Hur apokalypsen lurar precis bakom de vildaste upptågen. Och epicentrum för undergångsvisionen är så klart Berlin, ett ruggigt ställe där en kall pust från det förgångna ständigt går genom rummet.

Genom den sortens slump som spelar en så stor roll i hela Gustafssons författarskap kommer samtidigt med Sigismund, fast på ett annat förlag, tre andra romaner i en samlingsvolym.
En biodlares död och En kakelsättares eftermiddag är vackra, vemodiga miniatyrer som tål många omläsningar.
Men det verkliga serveässet är förstås Tennisspelarna.
Den tillkom omedelbart efter Sigismund och är på en gång fortsättning och föregångarens motsats. Allt som var mörkt och dystert i Berlin förvandlas under den texanska himmel där författaren tidiga morgontimmar nöter in sina sidskruvade backhandslag till ljus och luft.
För nu har herr Gustafsson bytt kontinent. Och det är som om hans gamla pessimism slår över i en lättsinnig, mycket smittsam optimism då han inser att de demoner som ansatte honom i Europa inte fått visum till Austin, Texas.
När det blir för varmt på tennisplanen tar Gustafsson med sina läsare till universitetets campus där framtiden redan är närvarande i form av en massa prylar som de mossiga européerna ännu inte hört talas om. Exempelvis ”frisbyes” och ”computors” (båda stavade exakt så).
Överhuvudtaget ligger en stor del av charmen i Tennisspelarna i hur Lars Gustafsson lyckas med konststycket att både vara obrottsligt lojal med den miljö han så ömsint beskriver och samtidigt tydliggöra att han bara är där på genomresa.
För det är ett paradis till låns. Befriad och lycklig flyger texten högre än någonsin någon ”frisbye”, men mellan de bortsusande orden finns ändå en skugga av melankoli.
”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig”.
Till sist är kanske det verkligt gåtfulla med de här romanerna det tillstånd de försätter sina läsare i. ”Antiauktoritär” var ett av 70-talets slagord. Och det hör till litteraturhistoriens mera lyckade ironier att det var en liberal USA-vän som skrev dessa odogmatiska mästerverk där alla hierarkier är raserade. Fjärran dagens autofiction där den passiviserade läsarens roll inskränks till att på var femte sida mumla ”oj” är vi alla medskapare i Gustafssons värld.
Sigismund och Tennisspelarna är som stora pussel, man aldrig tröttnar på att lägga.

Dagens Nyheter, 28 december 2013

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s