Passion för trycksvärta – Lars Andersson, kriget och lokaltidningarna

Varför är denne sjangdoble folkhemskusin till Philip Marlowe så förtjust i trycksvärta? Varför lägger han mer krut på att lusläsa lokaltidningen än att förhöra misstänkta?
Hans besatthet av lokaltidningen börjar redan första morgonen i Karlstad. Han frukosterar på Kafé Hollandia och hinner bara läsa en filmrecension (”Spelet om en kvinna”) innan en annan gäst i ett obevakat ögonblick snappar åt sig tidningen. Likt ett barn som i sandlådan blivit av med favoritspaden betraktar han missunnsamt den andres lektyr: ”Tidningen fläktes ut som ett storsegel”. När tidningen återerövras tappar berättelsen fart. För Lars Andersson påbörjar nu ett lika ömsint som nogsamt redovisande av lokalnyheterna i april 1944.
En ”rutinerad” ficktjuv som härjat på Karlstads konditorier har gripits och en hembrännare avslöjats i Östra Ämtervik. Vidare rullas en ”spritlangarhärva” upp i rådhusrätten. Dramaturgiskt är dessa referat vanskliga. Deckarintrigen försvinner ur sikte när texten istället blir ett montage av autentiska tidningsnotiser. Men Lars Andersson vet förstås exakt vad han gör.

Om Lars Anderssons kriminalroman ”De våra”:

http://www.dn.se/dnbok/nar-lokaltidningen-var-ledtrad/

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Sverige och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s