Litteraturen vimlar av förlorade paradis. Av platser och miljöer som skimrar särskilt förföriskt därför att de bara är synliga i minnets backspegel. Marcel Prousts Combray, Evelyn Waughs Brideshead. Vladimir Nabokov skrev sina kanske vackraste sidor när han på ett hotellrum i Schweiz skildrade cykelturer genom förrevolutionära ryska slottsparker och hitom millennietröskeln har Patrick Modiano skapat en alldeles egen genre genom att i bok efter bok frambesvärja arkaderna på Rue de Rivoli under de sextiotalskvällar då Paris gatlyktor var ”svepta i en aura av dis”.
Thomas Bernhard, däremot. Han var allergisk mot paradisen. För honom handlade det, i åtskilliga texter och kanske i synnerhet i den nu återutgivna mastodontromanen ”Utplåning”, inte om att med ordens hjälp återkalla den tid som flytt utan i stället om att ”utplåna det som beskrivs”.
Recension av nyutgåvan av Thomas Bernhards ”Utplåning”:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/thomas-bernhard-utplaning/
