Om söndagarna förvandlas kvarteret där jag bor. Till vardags tänker jag på det som ett stycke Australien som av oklar anledning uppförts i hjärtat av Stockholm. Överallt pubar där undermåliga engelska fotbollsmatcher pågår på sju olika storbildsskärmar samtidigt; frisörer där en vanlig klippning kostar tusenlappen; kaféer omgjorda till konferensrum – coffices – där milt autistiska hipsterskägg i timmar ägnar sig åt skypesamtal med andra hipsterskägg posterade i nästan identiska lokaler två gator längre bort. Härom året såldes en bostadsrätt här för 13,5 miljoner och alla tyckte det var rimligt. De som gillar läget, och de är många, kämpar för att kvarteret ska döpas om till NoFo.
Men på söndagarna, strax före elva, intas gatorna av en stillsam motrörelse. Dess representanter kommer till fots, det är unga och äldre om vartannat, blanka kostymer i samspråk med foträta skogsmullemunderingar, och en söndag när löven i mjuka virvlar faller från de knotiga kastanjerna på Katarina kyrkogård följer jag efter dem.
Reflexioner kring den så kallade Katarinamässan:
http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/
Jens Christian Brandt 