Säsongens vackraste nyhet i kulturrabatten
är förvisso den remonterande debatten
Jag minns (med viss fasa) Sverige förr om åren –
järnnätterna i ett kargt och vindpinat land
Alltid väntade man förgäves på våren
Hur vi än sådde blommade det bara lite grann
Det fanns knappt hopp om minsta lilla maskrosknopp
Sedan skedde en revolution i kulturrabatten
Kanske var det en klimatchock, en effekt
av växthus och hettan i atmosfären. Eller bara en affekt:
hursom, nu uppfanns den remonterande debatten
Älskad av skribenter, åtrådd av redaktörer
Vårdad av nio miljoner sekatörer
Debattrabatten är praktisk och underbart lättskött
allt slår ut på nytt, allt vi trodde dött
Världsbilder från de stora havsvidundrens tid,
konspirationsteorier, stöveltramp, karriärer på glid
Åh, detta ljuva överflöd av kanslihusretorik
fyrkantiga formuleringar och identitetspolitik
dessa femtioelva nyanser av svartvita doktriner
evig rundgång, ovationer på twitter, facebookpraliner
Det är lika glamouröst som mirakulöst
Varje kväll i skymningen knipsar vi bort överblommade rosor
och redan nästa morgon lyser spalterna av nya glosor
Till de skeptiska kollegor, de vilsna kolonister
som inte ser fördelarna med den remonterande debatten
utan nostalgiskt drömmer om den gamla kulturrabatten
vill jag rikta några råd. Sanningen är bister:
Enbart den som är kränkt är bjuden på samtidens fest
Indignationen är den gest vi älskar allra mest
Aldrig tröttnar man på orgierna, ursinnets karnevaler
eller att (c/o Nights in white satin) arrangera hybridbackanaler
där vi svävar fram burna av den bittra euforin,
den dansant sprittande negativa energin,
i att än en gång konstatera att världen inte är hel,
att själva verkligheten nästan jämt har fel.
Det fina är: vi korrigerar den. När verkligheten
återigen misslyckats med att uppträda som en riktig vän
är vi där med alla våra redaktörer och sekatörer
och korrigerar den. Så kan den
blomma året runt, den remonterande debatten
i den prunkande kulturrabatten
Ps. Brandliljan på bilden representerar (liksom ensemblen av ackompanjerande aklejor) den sällsynta kategorin true beauty och ska ej förväxlas med de blomster som beskrivs i texten.
Var är ”like-knappen när man för en gångs skull behöver den?
En modern klassiker, varken mer eller mindre!
Vad gäller den samtida debatten är det förmodligen så att vad vi ser – dagligen i valfri tidning – bara är toppen på det berömda isberget. Under ytan lurar alla de debattinlägg som redaktörerna refuserat. Om den tanken är lugnande (allt måste inte upp till ytan) eller tvärtom djupt oroande är mer än jag förmår avgöra.
Ber att få instämma med de kommenterande herrarna!