”Sådant kan ej tillfredställa en oförderfvad smak”. Trädgårdskonstens Theori (anno 1858)

Müller, Trädgårdskonst

Trött på den remonterande debatten i kulturrabatten har jag börjat läsa klassikerna igen. Dock inte de litterära mästerverken, utan de hortikulturella. Det här är en del av innehållsförteckningen till Daniel Müllers suggestiva, bitvis geniala och alltid underhållande Trädgårdskonst. Anvisning att anlägga och underhålla trädgårdar (som utkom i tre upplagor 1848-1888):

Skärmklipp

Det fascinerande med trädgårdsböcker är att de (tydligare än alla andra pamfletter eller debattinlägg) alltid ohöljt argumenterar från en position där historien en gång för alla är över. Fram till detta benådade ögonblick har moden och trender (nästan alltid förkastliga) avlöst varandra, bisarra smakförvirringar har tillåtits råda. Men nu är allt det över, och det naturliga sättet att handskas med naturen har segrat.
I Müllers fall betyder det att den (förhatliga) ”fransyska” stilen nedkämpats av den brittiska. Borta är förkonstligen, Versailles symmetrier och alla andra tuktade geometriska former. Naturen får äntligen (återigen) vara natur. Müller skriver i den ljuva förvissningen att hans doktriner är tidlösa och aldrig kommer att omprövas. Ändå blir han ofta rasande, särskilt när han blickar tillbaka på de fransyska excesserna. Exempelvis labyrinthen, vars egentliga ändamål var att ”vilseleda de promenerande”. Med fasa minns han också det fransyska oskicket att forma träd och buskar till figurer eller rabatter som bildar stjärnor och namnchiffer – sådant kan ej tillfredställa en oförderfvad smak. Springbrunnar är möjligen, under vissa omständigheter acceptabla, mera naturligt likväl är ett vattenfall, hvarföre sådana äfven hellre och oftare användes än springbrunnar.
Förkonstling är alltså en styggelse (ibland rentav ”sjuklig”), men när naturen blir för naturlig är det ändå dags för några varningsord. ”… sådant, som kan väcka fruktan, förskräckelse eller fasa är inte passande i en trädgård”. Man bör noga akta sig för att ”leda gångarne under öfverhängande klippor, som hota att störta ner, eller tätt intill djupa afgrunder. Finnes dylikt i en trädgård, får anläggningen ordnas så, att det endast framkallar häpnad och förvåning. Hufvudintrycket, som en trädgård skall åstadkomma, är behag och, likväl sällan, en stilla melankoli.”

Müllers bok finns in extenso på Projekt Runeberg:

http://runeberg.org/mdtkonst/

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s