Anno 1934 – Simborgarmärkets sommar. Axel Holzhausen odlar sin trädgård, men sörjer de rosor som försvann.

Vi strövar vidare i trädgårdskonstens historia.
Anno 1934 är politiskt ett år av gråsvarta dimmor och tätnande skuggor. I Tyskland dör Reichspräsident Paul von Hindenburg, varpå den andre – han som tidigare blott uppburit titeln Reichskanzler – nu börjar kalla sig Führer und Reichskanzler. Grannlandet Österrike, då som nu en splittrad nation, härjas av inbördeskrig. Jugoslaviens monark mördas av högerradikala separatister och i Estland förbjuds samtliga oppositionspartier. Långt borta i Kina påbörjar Mao den Långa marschen. I biosalongerna kan en hänförd publik för första gången njuta av Kalle Anka och från ett korallrev vid ön Palawan utanför Filippinerna bärgas vad som fortfarande betraktas som världens största pärla. Den döps till Allahs pärla men börjar snart omnämnas under den rivaliserande beteckningen Lao Zis pärla och väger 6,4 kg.

Så långt världspolitiken. I Sverige står annat i fokus. Kungahuset och folkhälsan. Mot Gustav V:s vilja gifter sig prins Sigvard i London med tyskan Erica Patzek. Brudgummen förlorar därmed sin prinstitel samt alla kungliga privilegier. I gengäld har han från och med denna sommar möjligheten att ta simborgarmärket. Det är Dagens Nyheter, alltid i framkant vad gäller hurtighet, som tagit initiativ till detta simningens körkort. Man kampanjar under mottot ”Varje svensk, en simmare” och redan första veckan känner sig 19 000 personer kallade att bevisa sin simkunnighet.

Men framförallt är 1934 året då Axel Holzhausen på Bonniers publicerar Amatörträdgårdsmästaren. Det är som om författaren, som förmodligen hade tyska anfäder och som hade studerat och praktiserat i en rad europeiska länder, bestämt sig för att tiden är mogen att följa Voltaires rekommendation och vända samtidshistorien ryggen och istället odla sin trädgård.

Skärmklipp, Holzhausen

På Holzhausens flyhänta, ibland om tonfallet i Ture Sventon påminnande prosa kallas komposten ännu mixtum compositum och trädgårdsredskapen går under namnet rekvisita. I övrigt är hans bok upplagd på precis samma sätt som dagens trädgårdsbiblar. Hur staketen bör vara utformade, vilka häckar, barrträd, äpplesorter, bärbuskar. Vilket slags luktärter, rädisor, pressgurkor. Björk eller gran, kaprifol eller vildvin. Allt avhandlas och för första gången presenteras, åtminstone för en större publik, idén om de olika odlingszonerna. (Norrlänningar varnas för att odla äpplen annat än till husbehov.)

Tomtgräns

I den kritikerrosade Den hemliga trädgården (2015) definierade Ronny Ambjörnsson trädgårdsarbetet som en fortsättning på barndomens lekar. Faktum är att Holzhausen anno 1934 redan på första sidan fastslår samma sak. Allt som rör trädgården är en lek.
Men, fortsätter han, ”… skall en lek kunna upprepas ofta och få bestående värde och alltjämt förnyad tjusning, så måste den icke blott vara roande och nöjsam utan ock ha sina allvarliga poänger.” Det är ungefär som med simborgarmärket. Man gör en sak för att uppnå något annat. Leken i trädgården har nämligen en ”i alla avseenden… uppbyggande verkan, moraliskt, fysiskt och även ekonomiskt”. Sundheten i kropp och själ befrämjas av den ”målmedvetna grävningen, krattningen, ogräsrensningen”:

”Framåtanda, detta moderna slagord, måste man ha, ty allt vad man företager sig inom en trädgård göres för framtiden”.

Som sentida läsare noterar man snart att författaren låter aningen förströdd när han strör de där hurtiga sentenserna omkring sig. Det är som om han mekaniskt bugar sig för tidsandan medan tankarna är upptagna på annat håll. Psykologiskt intressant är den utpräglade tävlingsinstinkten. Han tematiserar inte tävlingsmomentet explicit. Ändå dyker det hela tiden upp jämförelser med ”grannen” och dennes tomt. Målsättningen är mycket tydlig: grannen ska bräckas. ”… plantera området så att det överträffar allt annat”.
Eller mitt favoritcitat:
”… varför skall man vara sämre än grannen, man kan väl tillåta sig triumfen att äga en växtraritet som inte han har, en gräsmatta, vars plyschmjuka jämnhet är för mer än hans!”

Det där är dock inte ett carte blanche för extravaganser, snarare motsatsen. Less, var redan då, more. ”… lusten att vilja åstadkomma något originellt får ej förrycka smaken”.

Apple blossom

Det är 1934, en viss Albert Einstein fråntas sitt ariska simborgarmärke tyska medborgarskap och åsikts- och pressfriheten är på reträtt i de flesta europeiska länder. Problemet i de svenska trädgårdarna är demokratins baksida. Rosorna, konkret. De har mist sin exklusivitet, de finns nu överallt och blommar alldeles för länge. Framförallt har de ”småblommiga” sorterna på många håll konkurrerat ut sina aristokratiska föregångare. Resultatet är ”stereotypa och ledsamma” egnahemsrabatter. Holzhausen blir sorgsen, nästan förtvivlad, när han begrundar att rosorna miste något (”om ej mycket”) av sin charm, då snikna trädgårdskapitalister uppfann moderna, banala, demokratiska rosor som blommar för jämnan. De degraderades då, de vackra rosorna, till ”en gängse dekorationsväxt” och ”en handelsvara”. Något måste man offra i demokratins namn. Det hade Prins Sigvard också erfarit när prinstiteln var borta. Fantomsmärtorna efter de taggar som försvann är ändå svåra: rosens tid, konstaterar Axel Holzhausen, ”finnes ej mer”.

Detta inlägg publicerades i Sverige och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Anno 1934 – Simborgarmärkets sommar. Axel Holzhausen odlar sin trädgård, men sörjer de rosor som försvann.

  1. Lennart Erling skriver:

    Efter min första vår som pensionär (nu kan jag äntligen lägga ner ett omsorgsfullt arbete) kan jag bara instämma i att trädgårdsarbetet har en ”uppbyggande verkan, moraliskt, fysiskt och även ekonomiskt” – det senare gäller framför allt grönsakslandet. Långt in i vintern kommer vi att äta potatis, morötter, lök, purjolök, rödbetor, etc från garanterat giftfri odling.

    • JC Brandt skriver:

      Tack för din kommentar! Jag är så klart benägen att instämma. Fast Holzhausen är rätt svävande vad gäller den ekonomiska biten. Tydligen föll priserna på frukt och grönsaker under mellankrigstiden så drastiskt att han inte ser några fördelar med att odla något ätbart. Det måste ha handla om att utbudet (tillgången framförallt på frukt) plötsligt var större än efterfrågan. Det enda man enligt ”Amatörträdgårdsmästaren” år 1934 absolut var tvungen att själva odla fram var rädisorna, som inte skulle sköljas före förtäring utan ätas på plats i trädgårdslandet med jordfläckarna intakta. Men jag hade också gärna haft dina grönsaker! Särskilt rödbetorna. Det är bara i södra Sverige som de verkligen är delikata; i Stockholmstrakten är de hårda eller träaktiga, förtvinade eller trådiga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s