Taxinomader – Om Judith Hermann

berlin_yorckbrücken

DN recenserar i dag Judith Hermann. Jag blev glad, nästan en smula sentimental av att få syn på henne i tidningen, för jag hade nog inbillat mig att hon kanske hamnat i den kategori författare som svenska kultursidor inte skriver om.  Det blev ju, även i Tyskland, alldeles för snabbt obegripligt tyst kring henne. Jag minns nittiotalet, hur hon dök upp när det där seklet av hedonism och geniala improvisationer nästan led mot sitt slut; hur hennes novellsamling ”Sommerhaus, später” damp ner hösten 1998 och på ett kongenialt sätt sammanfattade epoken. Även om man intar en agnostisk position till så kallade kollektiva erfarenheter, även om man lagt sig till med vanan att se ut genom fönstret, vägra lyssna, hantera med sina skosnören eller muttra något oförskämt när det påstås att vissa författare uttrycker eller uttolkar ”tidsandan” på ett sätt som gör att vi, de förment passiva läsarna, förväntas känna igen oss – just Judith Hermann hade faktiskt den kvaliteten. Även om det alltså finns all anledning att tvivla på fenomenet, litteraturen som spegel: för henne var jag beredd att göra ett undantag. Hon var, helt enkelt, fantastiskt bra. Jag försökte skriva om henne ett antal gånger och då i någon mån definiera vari den speciella magin kring hennes texter bestod, dessa urbana skillingtryck om (som vi kritiker kallade dem) ”taxinomader” och andra ”tilltufsade karaktärer” och deras mycket små, mycket nedskruvade dramer vid någon av Berlins bardiskar. Men det var aldrig enkelt att ringa in hennes noveller; de bevarade sina hemligheter, även efter otaliga omläsningar. Sommaren 2011 fick jag en ny intervju med henne. Jag minns att den blev väldigt bra – i betydelsen att hon sa bra saker. När jag letar på nätet efter den hittar jag ingenting, däremot en text som jag glömt bort. I samband med vår intervju gav hon mig en originaltext på tyska, som Bodil Zalesky sedan publicerade (oöversatt) på Salongen. Jag tror att den förblivit opublicerad elsewhere och därmed behållit sin exklusiva prägel:

http://salongen.de/node/625

Ps. Bilden är från 2006. Jener S-Bahnhof, der einst Großgörschenstraße hieß, später jedoch umbenannt wurde. Ett av de där spöregnen, så typiska för Berlins somrar, har precis passerat. Fuktiga skuggor, skarpt solljus.

 

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur, Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s