One of the glories of Fallada’s writing is his joy in the Berlin dialect, and the landlady here is a delight: “Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen, erst vor een paar Tagen, ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata, ick weess doch nich.” Blunden’s only gesture towards dialect is a completely pointless dropping of an H: “Somebody turned up from the ’ousing office a few days ago, a dancer or singer or something to do with the theatre, I don’t rightly know.”
Guardian recenserar Hans Falladas postumt utgivna roman Der Alpdruck. Men när recensenten (Philip Hensher) jämför den engelska översättningen med originalet blir han besviken. Översättaren Allan Blunden has a tin ear for register, and some of Fallada’s most direct and concise slaps come out completely wrong.
Och så var detta med dialekten. “Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen, erst vor een paar Tagen, ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata, ick weess doch nich.”
Det är så klart en genial mening. Men hur ska den tolkas till ett annat språk? Hur filtrerar man bort berlinskan samtidigt som man bibehåller den säregna, raffinerade, oändligt suggestiva melodin? Är de inte oupplösligt sammantvinnade, dialekten och rytmen?
Det börjar med ett ganska harmlöst konstaterande (Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen), en utsaga som sedan skenbart preciseras (när var detta – erst vor een paar Tagen), vilket skapar den nödvändiga fördröjning som är förutsättningen för gnistregnet kring den där fantastiskt explosiva satsen: ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata. I finalen uppträder sedan två personer, hyresmadamen som avrundar sin tirad med en kongenial suck ur nikontinanfrätta lungor, ick weess doch nich – och författaren som liksom ses buga inne bland kulisserna, en regissör som tar åt sig en del av äran när hans skickligaste aktörer lockar fram spontana applåder.
Nyktert betraktat är det inte många ord, och ändå händer så mycket. Jag håller med recensenten: det måste vara möjligt att återskapa det här magiska skimret även i översättning. Men hur? Som alla storstadsdialekter är berlinskan samtidigt skrovlig och ömsint, en oväntad förening av gamla bortrostande metaller och mycket unga daggdroppar.
Jens Christian Brandt 
”… en utsaga som sedan skenbart preciseras (när var detta – erst vor een paar Tagen), vilket skapar den nödvändiga fördröjning som är förutsättningen för gnistregnet kring den där fantastiskt explosiva satsen: ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata.”
Mycket bra iakttaget. Just så.
Fallada var helt enkelt virtuos vad gäller dialog. Han måste ha haft tillgång till en hemlig ekokammare där alla de här rösterna genljöd…
Jag borde läsa honom! Berlindialekt gillar jag. Någon särskild av hans böcker du vill rekommendera? Ge mig ett förslag, så ska jag läsa … bis in die Puppen!
Han skrev så mycket och läser man in sig kommer man säkert att hitta guldkorn även bland mer perifera verk. Men jag tycker nog att ”Ensam i Berlin” (eller som originalet heter ”Jeder stirbt für sich allein”) är en utmärkt roman att börja med. Det är tredje riket skildrat inifrån, av en som var med och såg allting hända. Om man vill är hela romanen en enda utdragen duell mellan mycket alldagliga motståndsmän och lika alldagliga Gestapogubbar. Medan Fallada beskiver hur de senare sakta men säkert snärjer de förra tecknar han samtidigt ett unikt porträtt av nazismens Berlin. Och den bilden påminner inte så lite om exempelvis ockupationsårens Paris. Allt är mörklagt, alla ser sig över axeln. Man befinner sig mitt i imperiets hjärta, men regimen har fråntagit alla (även helt vanliga tyskar) rätten att känna sig hemma någonstans. Och Fallada är vår rapportör från det märkliga ingenmansland som då uppstått
Tack!