Galopp, kära käpphästar

På förekommen anledning har jag ryktat och släppt ut några av mina äldsta och mest efterhängsna käpphästar.
Hoppas de hittar hem till stallet innan mörkret faller.

1) Västberlin överlevde den gången enbart tack vare de så kallade russinbombarna. Det var amerikanska flygvapnet som dagligen flög in 4000 ton livsmedel. Många av dessa piloter blev på ett irrationellt sätt besatta av uppdraget. Halvorsen, som flög sträckan 126 gånger, tillbringade de korta timmarna då han egentligen behövt sova med att tillverka miniatyrfallskärmar som han monterade fast på chokladkakor och sedan vid inflygningen över Berlin vräkte ut genom fönstret. För berlinarna var det kärlek vid första ögonkastet: situationen var allvarlig, men de uppskattade att den gestaltades som en konstnärlig happening.

Han var redan då mormon och övertygad patriot. Genom sin insats möjliggjorde han att Västberlin kunde fortsätta att vara en fri stad, det vill säga ett näste för bohemiska livsexperiment, radikal promiskuitet, småskaliga marijuanaodlingar och seglivad anti-amerikanism. På frågan varför han älskade berlinarna så mycket svarade han alltid: ”They love freedom”.

2) Som alla storstadsdialekter är berlinskan samtidigt skrovlig och ömsint, en oväntad förening av gamla bortrostande metaller och mycket unga daggdroppar.

3) Den konstnär som berörde mig mest var en schlesier som hette Joachim Lodek. Han var egentligen teaterregissör men mest känd för sina tjurlika rusningar rakt in i muren. Han tog sats och sprang sen, i avsevärd hastighet, med huvudet före in i betongen. Ambulanspersonal var på plats; de tog ett sista bloss på sina cigarretter, hivade upp honom på båren och körde till närmaste sjukhus. Jag minns att jag bevittnade allt det och sen lugnt gick därifrån, för att dricka kaffe med hans assistent. Så här i efterhand kan jag tänka att just det var typiskt för Västberlin: hur vi blundade för det uppenbara faktum att den värld vi levde i var en anomali, en dröm som förr eller senare var dömd att ta slut.
4) … vad gällde Berlin var jag veteran. Kanske var det just därför som jag missade själva Händelsen. Jag kan i dag exakt rekonstruera vad jag gjorde i det ögonblick muren föll: jag låg hemma på soffan och tänkte på ingenting. Det var torsdagen den 9 november 1989. Jag minns att jag släckt alla lampor och genom balkongdörren såg de ännu gröna trädkronorna på trottoaren utanför böja sig för en mild vind; då och då rullade en senkommen kastanj över balkonggolvet. Friden stördes av att teven slogs på i våningen ovanför; man hörde ett diffust sorl, tutande bilar och en röst som upphetsat ropade: ”Det här är ett historiskt ögonblick”.
Någonting tog slut den där natten. Medan arbetets hjältar dansade under champagnefontäner på lyxgatan Kurfürstendamm gungade cementblock efter cementblock bort i lyftkranarnas gap. På västsidan var alla överens om att det var kommunismen som dog. Att klockan klämtade också för den lilla aparta biotopen Västberlin var det ingen som riktigt ville inse.

5) Man hade varit en bortglömd, perifer enklav så länge att när historien äntligen ägde rum misstog man den för en ovanligt lyckad happening. Västberlinarna var införstådda med murfallet så länge det handlade om spontan förbrödring vid en gränskontroll, konfettiregn och folk som dygnet runt låg på knä i gyttjan och knackade loss stora neonglänsande flak ur muren som inte längre delade staden. Men när Helmut Kohl och Willy Brandt redan nästa kväll, sida vid sida, försökte stämma upp nationalsången på den plats där Kennedy många år tidigare sagt sig vara ein Berliner, blev de skoningslöst utbuade.

6) Tempot var som sagt rasande. Kommunistpartiet gick i graven, experter från Reeperbahn besökte Östberlin och instruerade lokala krogvärdar i konsten att arrangera miss-wet-t-shirt-tävlingar och plötsligt var det ofattbara ett faktum: det delade Tyskland skulle återförenas.

7) Det var de år då Berlin tycktes gunga fram till tonerna av Love Parade. Bohemerna i väst, som först distanserat sig från återföreningens hurra-patriotism, upptäckte nu undan för undan att de östra stadsdelarna var minst lika spännande som Kreuzberg. Man tog sitt pick och pack – Heideggers samlade verk under den ena armen, den något luggslitna marijuanaplantan under den andra – och flyttade till en tjusig rivningskåk i Mitte eller Prenzlauer Berg. Att det tog femton månader eller mer att få ett telefonabonnemang förhöjde bara charmen; tid hade man i överflöd.

8) I efterhand tänker jag att de årens hedonism var lika naiv och världsfrånvänd som bohemtillvaron i det gamla Västberlin hade varit. Överallt fanns det bortglömda byggnader – ett bankvalv, ett gammalt bryggeri, en nedlagd bensinmack – som snabbt omvandlades till epokens karaktäristiska mellanting av vardagsrum, bar och dansgolv. Möblemanget var alltid detsamma: slitna galonsoffor och lampor med fransiga skärmar. Ville man beställa en öl fick man vänta tills bartendern rullat sin joint och tröttnat på korsordet. Alla dansade ständigt, och den enda ursäkten var kanske att staden under de åren genomsyrades av en enorm lättnad. Världshistorien hade kommit på besök, härskare hade störtats, statyer hade monterats ned och transporterats bort i tidig morgondimma, gator, torg och offentliga byggnader hade bytt namn, men själva staden var fortfarande densamma, oförändrad. En enklav bortom tid och rum. Omedelbart efter murens fall hade en framstående västtysk ekonom skrivit i Die Zeit: ”Nu blir Berlin vad det alltid har varit: en fattig stad nära polska gränsen”. Kanske hade profetian slagit in, det gjorde hursomhelst inte ont.

9) Det var i Berlin, på ett sjukhus i stadsdelen Kreuzberg. Fönstren stod
öppna och då och då hördes melonförsäljarnas rop borta på den turkiska
basaren. Jag satt och lyssnade medan jag iakttog patienterna som nu, i
skydd av skymningsmörkret, svärmade ut för att tjuvröka i de täta snåren
ner mot Landwehrkanalen. Det var en sällsam tablå: sjuklingarnas vita
frottérockar som gled in och ut ur buskagen, röken från cigarretterna,
dimman som grå och böljande hängde över kanalen; alltsammans som en
teckning av en perverterad Elsa Beskow. För mig som precis flyttat dit
fick den där anblicken en symbolisk laddning. Var det inte just detta som
var Berlin? Muren var världens gräns och ingenting som hände därute, på
andra sidan, spelade någon som helst roll.

10) Man utgick från att det alltid skulle förbli så. Det skulle alltid vara
samma eviga augustikväll, man skulle odla sina neuroser och i skymningen
lyssna till melonförsäljarna.

Detta inlägg publicerades i Berlin och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Galopp, kära käpphästar

  1. gunnar491 skriver:

    Återigen, vad man önskar Bengt O var i livet för att kommentera detta mycket tänkvärda…

    • JC Brandt skriver:

      Ja, den tanken har slagit mig också. Mer än en gång. Och det kommer att vara på det sättet länge: vad som än händer, mörkt och ljust, kommer man att vilja höra hans reflexioner kring det timade. Tystnaden är svår att vänja sig vid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s