Homeland: And I just turned twenty-two

Ny säsong av Homeland. Och det enda som verkligen dröjer kvar i minnet efter första avsnittet är Cowboy Junkies ödsliga version av Neil Youngs gamla Powderfinger. Carrie och Quinn måste ha lyssnat mycket på den när de ännu bodde i Berlin. Nu är båda tillbaka i Brooklyn. Han har blivit knarkare, hon socialarbetare. Hon cyklar inte längre till jobbet utan åker buss, kanske en subtil påminnelse om att individualismens tidsålder är över och att det enda som räknas är de kollektiva erfarenheterna. Saul Berenson tycks reflektera över det när han dricker ensam vid blankpolerade bardiskar. Eller också försöker han dränka sorgen över att inte längre bli inbjuden då CIA träffar generaler och konspiratörer bak lyckta dörrar. I gengäld är Dar Adal lika aktiv som förr om åren och stämmer omgående träff med en av Mossads tjusiga agenter längst ut på en pir, varvid han (F. Murray Abraham alltså) begraver hakan i en afghansk (eller pakistansk) sjal och mumlar att Tel-Aviv måste inse att ”vi” inte har många dagar på oss. För USA har fått en ny president. Hon är inte insvuren ännu och bör helst tilltalas Madam President-elect. I CIA-kretsar väcker hon uppståndelse, kanske indignation, när hon kallar Snowden ”hjälte” och antyder att vissa av Mellanösterns konflikter kanske inte kan lösas med ”militärt våld”. Utsagor så obegripliga eller omstörtande att Saul och Dar Adal efter första audiensen tar sin tillflykt till ett bibliotek. Där sitter de begravda i djupa skinnfåtöljer och vet inte vad de ska tro. Will she make America great again? Och är priset för det i så fall att den sista drönaren kallas hem och luftrummet över Hindukush i framtiden bara är en tom himmel? Till sist är det Saul som skingrar dessa dimmor av fruktlösa grubblerier och med en resignerad blick på de omgivande bokhyllorna frågar om det finns något att äta. Innan dess har Otto Düring, den stenrike tyske filantropen (med vänsterflummig agenda), flugit in från Berlin för att a) än en gång fria till Carrie, b) meddela henne att han träffat en annan. Dubbla budskap kallas sådant, men den förvirring som uppstår kretsar istället kring innebörden av uttrycket ”small potatoes”. (Man vet inte vad tyskar är sämst på, kärlekens universella grammatik eller idiomatisk Brooklyn-slang.) Återstår bara att konstatera att amerikanska sjukhuskorridorer uppvisar en fatal likhet med Östberlins linoleumestetik anno 1972. Och att Brodies vålnad (än så länge) inte syns till någonstans. Kanske därför som Quinn, han som i en helt annan film spelade Albert och vann The Young Victoria´s tillgivenhet, är dömd att dansa ensam i en knarkarkvart, en mycket långsam vals medan Cowboy Junkies sjunger:

Think of me
as one you’d never figured
Would fade away so young
With so much left undone
Remember me to my love,
I know I’ll miss her

Det här inlägget postades i Dagboksblad, Zeitgeist och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s