Amsterdam – En regnig historia

1.

Amsterdam, i början av mars, var en regnig historia. Fukten och kylan steg ur kanalerna och på Leidseplein slet en illvillig, råbarkad vind paraplyet ur mina händer och under några overkliga sekunder, absurda och evighetslånga, förföljde jag paraplyet där det sakta studsade framför mig på trottoaren, hela tiden precis utom räckhåll, en stiliserad känguru, skapad (inbillade jag mig) av ett gäng inte alltför fantasifulla senkubistiska konstnärer som i väntan på att regnskurarna skulle upphöra designade den sortens varelser av stål och flortunt tyg på närbelägen coffee shop.

2.

Apropå kängurur: Judiska museet ägnade Samuel Jessurun de Mesquita en specialutställning. Han var en av de många konstnärer som inte bestod antagningsprovet till konsthögskolan utan istället fick slå sig fram på egen hand, via omvägar, en krokig karriär som småningom ledde till att han började tillbringa sina dagar på Amsterdams zoo där han framförallt porträtterade ugglor, vadarfåglar, siamesiskt hopflätade pärlvita tvillingduvor och en matt skimrande långnäbbad ibis i spektakulär vårvinterdimma. Sjuttiosex år gammal deporterades han till Auschwitz där han mördades den 11 november 1944. Innan dess hade ockupationsmaktens representanter omsorgsfullt slagit sönder hans ateljé och vräkt ut målningar, gravyrer, skisser – alla de gåtfullt slumrande ugglorna – på gatan, förmodligen i vanmäktigt ursinne över så mycket skönhet och det faktum att sann genialitet alltid (liksom det bortstudsande paraplyet) är utom räckhåll för den som springer efter den (men i gengäld beviljas de sällsynta själar som viger sina liv åt precisa iakttagelser, decennier av hänförda studier, av hägrarnas och skedstorkarnas flykt i skymningstimmen).

3.

Apropå genialitet. Man vet att man åldrats betänkligt när barndomens hjältar förvandlats till pelarhelgon och från sina regnstrimmade ikoner skeptiskt mediterar över den komplicerade matematiskt-existentiella formel enligt vilken vi vanliga dödliga förr eller senare är äldre än dem vi i vår long lost youth såg upp till. Amsterdam är som bekant en labyrint, ett svårgenomskådligt nätverk av kanaler som övergår i andra kanaler, och i regndimmorna passerade jag oräkneliga gånger en modebutik med det cyniska (eller hånfulla) namnet Forever 21.

4.

Apropå cynism: storsäljaren på den flytande tulpanbasaren Bloemenmarkt var föga förvånande tulpaner. Jag avlade ett antal visiter i de beryktade blomsterbodarna och varje gång uppstod samma förväntansfulla trängsel av australienska, tyska, skandinaviska, franska eller amerikanska turister kring drivorna av tulpanlökar. Eftersom de är årsgamla, skördade någon gång under första hälften av 2016, är chansen att de någonsin kommer att blomma försvinnande liten; ett faktum som varken tycktes störa köpare eller säljare. Tvärtom, i takt med att regnet tilltog i styrka tilltog även kommersen; unga italienskor lotsade sina lagom entusiastiska pojkvänner till strategiska positioner på marknaden, beslutsamma polska pensionärer fällde ut sina vässade armbågar, och oroade av den hektiska aktiviteten fimpade även spanjorerna sina på någon coffee shop omsorgsfullt utvalda rökverk och gled, med cannabisångorna som en sakta bortsvävande gloria kring tinningarna, in bland stånden. Allt för att komma över en vara som alltså var aningen gammal redan sensommaren 2016 och då ratades av lokalbefolkningen. Själv hade jag bespetsat mig på att köpa liljelökar i lösvikt. Krolliljor fanns inte, däremot några tigerliljor (av sorten Splendens) som såg löftesrika ut, men jag kände mig osäker på proveniensen, färgäktheten; närmare betraktat låg alla liljelökar huller om buller, utan hänsyn till art eller inbördes rangskillnader, ett slags kollektivism, i linje med tidsandan, som jag inte ville uppmuntra.

5.

När jag lämnade tulpanbasaren regnade det fortfarande och broräckena hade ännu inte gett upp hoppet att Samuel Jessurun de Mesquitas röda ibis skulle svepa in över kanalerna och landa på ett av dem, ett broräcke för alltid reserverat åt hägringar och fantomer.