Trädgårdsnotiser i maj

1) Happiness, deklarerade John Lennon revolutionsåret 1968, is a warm gun. Man vet att man åldrats betänkligt när man många decennier senare ertappar sig själv med att tänka att lyckan är en rostig skottkärra full med hästskit.

2) Strödd över rosorna liknade gödseln flagnad förgyllning. Kanske kunde man ur den iakttagelsen utvinna en eller annan estetisk visdom, ett alkemistiskt credo: ville man skapa något vackert var det först nödvändigt att dra på sig gummistövlarna och uppsöka en hage där sävliga hästar föregående sommar sakta tuggat i sig stora mängder klöver.

3) I den nu gödslade rabatten noterade jag förra året på 1 maj ett demonstrationståg där tre tulpaner under blossande röda fanor tågade framtiden till mötes. Jag minns att jag såg dem och tänkte på Leonard Cohen: There were three of us this morning, I am the only one this evening… En profetisk association, för i år är det bara en av de röda tulpanerna som blommar: de andra stänglarna är kapade, halshuggna, med ett mycket vasst snitt. Rådjur, kanske. Eller hare.

4) Det amerikanska svaret på halshuggna tulpaner kallas camouflage gardening. Man döljer det man värnar om bakom en ridå av aromatiska dofter. Är det en tulpan, en lilja, som ska skyddas så planteras den bakom en förskansning av lavendel, timjan, salvia. Rådjuren blir då, det är åtminstone förhoppningen, förvirrade av ångorna och vandrar vidare.

5) Det finns, numera, en hel del teoribildning kring dessa kamouflageplanteringar. De stora strategerna anlägger sina trädgårdar som bastioner med yttre och inre fortifikationer, lager av doftmurar som ska stå emot nattliga, fyrbenta besökare. Vad som tilltalar mig är kanske likheten med den litterära estetik som ibland förknippas med exempelvis Roberto Bolaño och Ricardo Piglia. All intressant litteratur, brukade dessa latinamerikanska gentlemän hävda, döljer sin egentliga kärna, kamouflerar den och låtsas handla om något annat.

6) Ricardo Piglia skrev ett vackert manifest om hur varje novell gömmer inom sig en annan, hemlig historia; medan Bolaño (i novellen Ett litterärt äventyr) berättar om en författare som under en fest gömmer sig för en annan författare i en trädgård. De båda författarna heter ”A” respektive ”B”, men det är ”B” som är huvudpersonen och ”A” som håller sig gömd och när ”B” så småningom tar sig fram till den plats i den nattliga trädgården där han förmodar att ”A” hållit sig gömd hittar han ingen, men han är övertygad om att någon nyss varit där. Novellen utspelas i Madrid och trädgården tillhör (givetvis) ”en bildad och litteraturälskande” grevinna.

7) Medan jag funderar på om Piglias litterära manifest egentligen är en kamouflerad manual om trädgårdsodling får jag en ingivelse att genomsöka syrenhäcken. Så här års har man alltid problem med att de växter som, i en kamouflerad trädgård, skulle gömmas undan, skyddas från rådjuren eller hararna, själva befinner sig på flykt. Särskilt krolliljorna var begivna på det där; så fort de insåg att det fanns en värld bortom de välordnade rabatterna flydde de in i syrenhäcken, där de (kanske av rädsla för den framrullade skottkärran och dess mindre ädla innehåll) gömde sig bakom draperier av spindelväv och skira årsskott.

8) Mycket riktigt hittar jag två desertörer i syrenen. Man fick gräva upp hela tuvor och tålmodigt återbörda renegaterna till flocken. Säkert fanns det en sensmoral att utvinna ur det med: hur alla drömmar om flyktförsök var fåfängliga och alltid slutade med att man infångades. Och beströddes med en slev hästgödsel.

Detta inlägg publicerades i Dagboksblad och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s