I afton kallt krig

 

I afton är det svensk premiär för det tysk-engelska tv-dramat Berlin – under samma himmel, en nostalgisk blick i backspegeln på kalla krigets delade Tyskland. Som titeln antyder är skådeplatsen Berlin, gränsövergångarnas och passkontrollernas i fyra rivaliserande sektorer uppstyckade stad. Vad som är häpnadsväckande – efter alla år, efter alla decennier – är att den egentliga huvudstaden fortfarande är så extremt underexponerad.
I nästan femtio år regerades Västtyskland från en småstad vid Rhenstranden, men obegripligt nog har författare och filmare aldrig brytt sig om att skaffa visum till detta fascinerande mikrokosmos. De enda författare som verkligen insett hur mycket litterär potential det fanns i Bonn var John le Carré och Wolfgang Koeppen – och den senare är (om jag förstått saken rätt) aldrig ens översatt till svenska fast många tyska litteraturkritiker rankar honom (före Böll och Grass) som den kanske skickligaste uttolkaren av efterkrigstidens Tyskland.
Citatet ovan är förstås upptakten till le Carrés A Small Town in Germany från 1968. Med reservation för den svenska översättningens lätta fyrkantighet (”som närmast liknade hårlösa möss”); det här är ändå en fantastisk blick. Och vilka bilder: ”en Balkanstad, pittoresk och gåtfull, överdragen med spårvagnsledningar.” Och: ”… ett mörkt hus där någon hade dött, ett hus klätt i katolskt svart och bevakat av poliser”.
I efterhand blir le Carrés teckning som graffitin i Pompeji: aktörerna är borta, vinstugorna och bordellerna ruiner, och allt som påminner om intrigerna, transaktionerna, dramerna är de där inskriptionerna i bortvittnade murar.
”… tystnaden följde efter dem som ett kölvatten”.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur, Tyskland och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till I afton kallt krig

  1. Karl Malghult skriver:

    Man kan så där kontrafaktiskt fråga sig hur det hade blivit om Frankfurt a.M. valts till huvudstad istället, eller om Köln som redan var en etablerad storstad och handelsmetropol hade kandiderat istället för Bonn tre mil söderut. Hade Hauptstadtbeschluss 1991 verkligen kunnat gå igenom Bundestag då? Jag kan liksom föreställa mig vad Frankfurts finansintressen hade sagt om en sådan flytt.

    Vill f.ö. minnas att skvallerpressen i 1980-talets BRD rapporterade mycket från Köln men sällan Bonn. Det var där allt entourage till politiker och ämbetsmän hamnade liksom nöjeslivet.

    • JC Brandt skriver:

      Tack, det var precis det där slumpmässiga jag var ute efter!
      Valet av Bonn var ju lika egendomligt som om kardinalerna samlats i Vatikanen för att utse ny påve – och så väljer man den vikarierande vaktmästaren, han som med kort varsel kallats in för att sköta den vita röken ur skorstenarna.
      Tror som du att Frankfurt (eller andra kandidater i den storleksordningen) förblivit huvudstad.
      Men det märkliga är ju hur det slumpmässiga fortsätter att spöka även postumt: för varje år som går blir det alltmer av en hörsägen att Bonn verkligen var huvudstad. Nästan ett halvt sekel av maktspel på mycket hög nivå. Och nu är alltsammans som en gammal legend i en dikt av Heinrich Heine.

      • Karl Malghult skriver:

        Frankfurt a.M. har traditioner i form av Frankfurter Nationalversammlung 1848 inte minst. Även med ett återförenat Tyskland 1990-1991 hade det varit svårt att stryka detta minne.

        Köln hade inte lika många ”Storgermanska minnen” (utöver att vara bryggan mellan det romerska riket och Germanien på andra sidan Rhen) och var i sig en stor handels- och nöjesmetropol i egen rätt. Lägg till att staden ligger på gränsen mellan det vinodlande och det ölbryggande Tyskland om än att det är katolskinfluerat vilket stack i ögonen i norr.

        Bonn hade däremot ingen storslagenhet på det området att någonsin tala om. Bonn var Beethovens födelsestad och en stad där Karl Marx hade tillbringat tid, men inte mer minnen än så.

        Hauptstadtbeschluss 1991 gick igenom mycket knappt, och jag tror här att med någon av dessa andra städer som BRD:s huvudstad 1949-1990 hade det inte blivit något huvudstadsbyte. Berlin inkl. gamla Västberlin var inte älskat på det sättet.

      • JC Brandt skriver:

        Jag håller med. Men samtidigt ska man inte glömma att Berlin – det återförenade Berlin – utsågs till nygammal huvudstad vid en tidpunkt då det redan avtecknade sig att berättelsen om den tyska återföreningen skulle bli en historia om hur den ena sidan, med milt våld, införlivade den andra. Inte minst internationellt, och kanske i särskilt hög utsträckning i Sverige, byggdes det under tidigt 90-tal gärna upp en myt om hur synd det var om östtyskarna som upptogs i en fungerande ekonomi och mycket stark rättsstat – istället för att (som polacker och tjecker) tvingas bygga upp ett nytt system från grunden.
        Vad jag vill säga är att trycket var rätt starkt att i någon mån kompensera östtyskarna för murens fall och omställningarna som väntade på tröskeln till en ny tid.

        I det läget kom valet av huvudstad också att bli en fråga om latituder. Allting borta vid Rhenstranden var utland från DDR:s horisont. Och Frankfurt hade (liksom till viss del Hamburg och München) dåligt rykte i öst; staden kallades gärna ”Bankfurt” och var en symbol för penningens makt.
        Berlin hade fördelen att vara både en neutral zon och en stad belägen i hjärtat av gamla DDR.
        Jag minns hur det redan någon gång i december 1989 eller januari 1990 brukade hänga enorma lakan vid infarten till små östtyska byar där ortsbefolkningen varnade alla västtyskar för att eventuellt kliva ur bilen och se sig omkring (det kunde lätt sluta med handgripligheter), medan västberlinare uppmanades att knacka på i stugorna och få sig en välförtjänt kopp kaffe.

        Frankfurt var, skulle man kunna säga, fel sorts kapitalism. Västberlin, däremot, en kapitalism man kunde förlika sig med.
        Topografiskt delades sedan makten diplomatiskt: presidentpalatset i gamla Västberlin, regeringssäte i öst och parlamentet (mer eller mindre) i ingenmanslandet.

  2. Intressant historia. Jag vet inte ett dyft om den. Dåligt är att jag får sitta av ännu en TV-kväll till en serie. Men den här gången kan det nog vara värt det.

    • JC Brandt skriver:

      Jag har ingen aning om kvaliteten och tar inget ansvar för den!
      Jag tycker bara att det är roligt att SVT, möjligen sporrade av publikintresset för ”Weissensee”, faktiskt vill satsa på en tysk produktion. Sen hoppas jag på fin tidsfärg. Och att det här kanske är början på ett nytt kapitel: hittills har 70-talet gärna skildrats som ett revolutionärt årtionde, ett decennium av omvälvningar och konfrontation. Men årtiondets gråa patina, känslan av stillastående och status quo (som också var en så viktig beståndsdel av kalla kriget) återstår fortfarande att gestalta.

  3. Karl Malghult skriver:

    En liten utvikning till det här med Bonn/Rhenstranden:
    NRW i sig är den delstaten med den mest heterogena regionala identiteten av alla tyska Bundesländer. Det är delar av gamla Preussen, gamla Westfalen inkl. Land Lippe i nordost, det är gamla delar av romarrikets utmarker blandat med det urgermanska nästan ända in i Teutoburger Wald (som ligger precis på andra sidan gränsen in i Niedersachsen). Det finns inte någon särskilt stark egen identitet, den spänner över allt från Ruhrpotts bruksorter till Münsters gamla universitetsliv. ”Nordrhein-Westfavela” hörde jag sist jag var där i mitten av Ruhr som en beskrivning över delstatens tillstånd (alltför många dåliga skolor, sönderfallande broar, ökad kriminalitet under senare år und so weiter).

    Det fanns bland vissa franska och inte minst sovjetiska politiker förespråkare för en fyrstatsockupation av Ruhrområdet 1945-1948. Britterna som styrde hela landet ville inte veta av något sådant, men en del av dem på Foreign Office som skötte ockupationszonen kunde tänka sig en egen västtysk stat, då i form av ett starkt industricentrum i Ruhr omgivet av tillräcklig landsbygd för livsmedelsförsörjningen. Ergo ”Operation Marriage” där Westfalen och Rhenlandet gick samman 1946, trots att det fanns starkt motstånd bland många av de lokala/regionala företrädarna som menade att det inte skulle bli hälsosamt och lyckat. Lägg till ovanpå detta är Nederländerna fram till 1960-talet gjorde krav på delar av NRW längs med gränsen (Selfkant) så fanns där en viss osäkerhet kring vad som egentligen skulle bli landets verkliga omfång.

    Att Bonn som då ligger i den sydliga änden av detta Bundesland NRW, ett Bundesland som inte har någon historisk motsvarighet eller egen starkare identitet, blir BRD:s huvudstad framför Frankfurt (som visserligen inte blir huvudstad för Hessen, men som ändock är Hessens självskrivna centrum och metropol kring vilket affärsliv och kulturliv kretsar och med åverkningar långt utanför Hessens egna gränser i många fall) tror jag är en nyckel till att förstå uppkomsten av BRD.
    Huvudstaden hamnar helt enkelt i en ”ny” stat (NRW), det blir den största staten vars befolkning aldrig haft någon särskild historisk beröringspunkt eller gemensamma erfarenheter annat än att man haft samma härskare på ett övre plan. Följdaktligen väljer man till BRD:s huvudstad en ”ny” stad (visserligen drygt 2000 år gammal men utan att ha satt några särskilda avtryck under tiden – Både Karl Marx och Beethoven flyttade därifrån i sinom tid) i en ”ny” stat och kan på så vis visa att man anstränger sig för att börja om på en ny kula både utåt mot omvärlden och inåt mot den egna befolkningen.

    • JC Brandt skriver:

      Danke für die Einschätzung. Jag håller med om att idén med Bonn var att identifiera en plats på kartan som skulle förkroppsliga början på ett nytt kapitel, untouched by history, och sedan kora denna till huvudstad.

      Vad gäller regionala identiteter i dagens (och femtiotalets) Tyskland är det (med Fontanes ord) ein weites Feld.
      Jag tror inte att det finns något Bundesland, eventuellt med undantag av Saarland, i vilken en enhetlig regional identitet kan påträffas. Bayern som möjligen (men bara möjligen) vid första ögonkastet skulle kunna betraktas som NRW:s motpol i fråga om tradition, historiska gränser och religiös homogenitet är också vid närmare påsyn ett lapptäcke av rivaliserande, högst lokala identiteter.

      Niedersachsen blev en enhetlig delstat 1949, men först efter långa förhandlingar om vilka enklaver som skulle ingå.
      Så existerade under några förvirrade veckor, som ganska långt framskriden skiss, även ”Oldenburg” som Bundesland. On a personal note: hade de planerna realiserats skulle min farfar blivit delstatens första justitieminister. Istället för denna lokala lösning bestämde man sig för ett större, finansiellt slagkraftigare territorium. Etc, etc.
      Alla dessa gränsdragningar är en smula godtyckliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s