Pang, där fick jag henne: Al Pacino och Kulturkvinnan

Den sorgligaste scenen i ”Gud­fadern” är den där Marlon Brando just gjort sorti och Al Pacino, dittills nästan en hygglig prick, en talangfull essäist i den folkbildande skolan, utses till näste Don Corleone. I filmen ser vi tablån genom en halvöppen dörr och ur hustruns perspektiv: hur den innersta kretsen samlas och paladinerna betygar sin vördnad genom att kyssa den nye anförarens hand. Sedan slås dörren igen.

Ibland tänker jag att debatten om Kulturmannen, denne förhärdade gangsterboss vars vita manschetter kontrasterar mot det sotiga hjärtat, åtminstone delvis handlar om den där slutna dörren. Bakom den finns bara konspirationer, de uråldriga och hemliga regelverken, beundran för rykande mynningar och kallt stål, de manligt kodade metaforerna: Luca Brasi sleeps with the fishes; kanoniseringen av vissa författarskap och exkluderandet av andra, askan från dyra cigarrer och det mjuka klirret av stipendiepengar.

I filmen står hon kvar en stund och stirrar på den där dörren: Kulturkvinnan i vars blick en sista reflex av den utopi hon levt i blossar upp och falnar, idén att hon och Al Pacino ingick i ett projekt där litteraturen var tvåkönad. Och kvinnors texter lika mycket värda som maffiatorpedernas. En illusion, så klart, hon borde vetat bättre.

Recension av Ebba Witt-Brattströms Kulturkvinnan och andra texter:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/de-litterara-avrattningarnas-rike/

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Sverige och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s