Det här är Ferrante före de fantastiska väninnornas epok: en författare av iskallt kalkylerade, nästan matematiskt beräknade kammarspel. ”En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelande min man att han tänkte lämna mig”. I öppningsmeningen anges tonen för det drama som ska berättas. Stora katastrofer och känslomässiga avgrunder avhandlade med knastertorr saklighet.
Recension av Elena Ferrantes Dagar av ensamhet:
https://www.dn.se/arkiv/kultur/valnaden-fran-forr-flyttar-in/
Jens Christian Brandt 
Ljuvligt bar recension. Tror aldrig du varit bättre.
Tack för generös läsning; värmer i höstmörkret…!
Hon är alltid intressant, the illusive Ferrante. Jag tyckte mycket om Oline Stigs recension i Sydsvenskan. Hon är också skeptisk till ”realismen” hos Ferrante och skriver, tydligare än jag gjorde, om den fascinerande symboliken (den som lider av paranoia gör klokt i att skaffa sig en säkerhetsdörr):
https://www.sydsvenskan.se/2017-10-16/en-annan-sida-av-ferrante
Recensionerna i SvD och Aftonbladet är också mycket bra, men det är tydligt att det går en skiljelinje mellan de kritiker som väljer att ”tro” på Ferrante och de som brottas med den psykologiska trovärdigheten.
”bra” – mitt tangentbord är dyslektiskt ;)