En av årets bästa romaner kom tidigt på säsongen och gled nästan obemärkt förbi.
Jag anmälde den i Tidningen Vi och noterade då:
Det här är en roman om den svåra konsten att balsamera länge sedan insomnade hästar. Argentinskan Cristoff är en udda röst i den mansdominerade latinamerikanska litteraturen. Hon skriver försåtliga miniatyrer om attentat mot den patriarkala ordningen och hon gör det med en torr, absurd humor. Här handlar det om konferenstolken Mara som är på flykt undan orden, medmänskorna och kanske sig själv. Trött på att översätta maktens tal har hon retirerat till en småstad i Patagonien där hon fått jobb som museivakt. Samlingarna hon vakar över presenteras som ”ett värn mot en för nationen outhärdlig kosmopolitism”. I montrarna glorifieras gauchokulturen, okuvliga män och deras hästar; några uppstoppade indianer representerar svunna epoker.
Men avkroken vid världens ände är också en spegel för vår tid. Jag läser denna tunna, gåtfulla roman som en handbok i överlevnadsstrategier; ett högintelligent manifest om motstånd mot de strukturer som finns överallt men kan besegras när man som Cristoff sätter ord på dem.
