Genren skulle möjligen kunna kallas bygderomantik noir. Man känner igen karaktärerna, och ändå inte. Många i den här ensemblen debuterade i liknande roller redan hos Selma Lagerlöf eller Hjalmar Bergman. Med åren har de blivit ännu vresigare, ännu outgrundligare.
De tystlåtna enslingarna. Kloka gumman, hon som med örter och besvärjelser läker såren och hejdar blodflödet. Byprästen som hemsöks av visioner. Småpojkar med tuberkulos. Bröderna som fantiserar om att slå ihjäl varandra.
Man tycker sig ha sett dem förut, varenda en, fast aldrig i just den här konstellationen.
Av deras förhistoria, deras inbördes relationer, återberättas bara fragment. Resten är gissningar, avancerade spekulationer.
Recension av Magnus Dahlströms roman Hemman:
https://www.dn.se/arkiv/kultur/misstrons-vardagliga-mastare/
Jens Christian Brandt 