Enligt konventionell historieskrivning förlorade DDR kalla kriget. Romantiker på högerkanten lyfter gärna fram kapprustningen och Ronald Reagans oförtrutna kamp mot kommunismen som de avgörande faktorerna. Liberalt sinnade uttolkare hänvisar till Gorbatjov och den sovjetiska perestrojkan. Själv har jag alltid ansett att det var Polen som visade vägen, att klockan klämtade för järnridån i samma stund som vit rök steg ur Vatikanens skorstenar och en häpen värld mottog beskedet att en polsk kardinal utnämnts till påve. Utan Johannes Paulus II, har jag alltid tänkt, inget Solidaritet, inga strejkande varvsarbetare i Gdansk, inga av dessa massiva uppvisningar i civil olydnad som spred sig till grannländerna och utmynnade i 1989 års sammetsrevolutioner.
Men om allt var annorlunda? Om det i själva verket var så att järnridån rasade som en följd av 1968? Make love, not femårsplaner.
Mitt bidrag till DN:s sommarserie Kärlek & uppror:
https://www.dn.se/dnbok/jens-christian-brandt-i-kommunistiska-ddr-jagades-vanstervagens-hippies/
Jens Christian Brandt 