Lingua franca, anno 1701: Sie sprachen schwedisch miteinander

Precis som man i evigheter kan åka samma väg till jobbet utan att lägga märke till den där källarbutiken som säljer begagnade cyklar händer det att man, också efter många omläsningar, missar meningar i en roman. Jag hade läst Den svenske ryttaren ett antal gånger – först av nyfikenhet på Leo Perutz, sedan som självutnämnd expert på samma författare och så småningom som uppvärmning inför översättningen – men det var först när jag satte mig ned för att tolka romanen till svenska som jag verkligen lade märke till den här meningen: Sie sprachen schwedisch miteinander. ”De talade svenska med varandra”.
Den kommer tidigt i texten, fyra sidor in i första delen, just som vi (efter ett mystifierande ”företal” av en fiktiv utgivare) lär känna de båda huvudpersonerna eller kontrahenterna. Den ene, vilket är intressant i vår identitära epok, upplever sig som svensk; den andre kommer snart att utge sig för att vara det. Den förre är son till en svensk adelsman som, förbittrad och möjligen ruinerad, efter Karl XI:s reduktion flytt landet och bosatt sig i Schlesien där han omgående gift in sig i den lokala lantadeln. Den senare har varit dräng på ett svenskt gods i Pommern.
Men det märkliga är själva regianvisningen: ”De talade svenska med varandra”. Hur ofta händer det att man läser en roman på ett språk (i det här fallet tyska) och så anger författaren att en stor del av den dialog som följer egentligen avhandlas på ett annat språk? En tolkning är att Perutz infogar den upplysningen som en brasklapp. Ingen litterär rättshaverist ska kunna kritisera romanen för orimlig dialog: ”Så där är det ingen som uttrycker sig”. Ingen illvillig kritiker ska kunna anklaga romanens dialog för onödiga anakronismer eller tvärtom för att använda sig av idiom som i 1700-talets början ännu inte kommit i bruk. Genom att (implicit) hävda att all dialog är författarens egen (bristfälliga) översättning från utrikiskan har Perutz garderat sig från språkpolisiära reprimander men också, en passant, skaffat sig en avsevärd poetisk frihet. Så här ungefär, tycks texten säga, kan det ha låtit när två tyskar anno 1701 kommunicerade med varandra på svenska och resultatet av replikskiftena sedan varsamt översätts till tyska.

Den svenske ryttaren är översatt till otaliga språk – franska wiki ägnar rentav Le Cavalier suédois en egen sida – men det som gör en svensk översättning av romanen unik, åtminstone speciell, är att den i någon mån subtilt rubbar fiktionen eller rentav aktivt ingriper i den. För om författaren alltså påstår sig ha översatt från svenska till tyska, borde ju just den svenska översättningen betyda att alla språkliga filter avlägsnats och att man här, för första gången, har möjligheten att ta del av originalet, i oförvanskad form.
Så fungerar det så klart inte. Om det finns ett annat språk bakom Perutz tyska dialog, så är det Shakespeare. Särskilt, kanske, förväxlingskomedierna. Någon, som utger sig för att vara någon annan, stiger fram till scenkanten och anförtror publiken (inte motspelaren) sina tankar:

Ändå fascinerade det mig, ansvaret som följde av den där enkla meningen De talade svenska med varandra. Hur skulle det ha kunnat låta, repliker på svenska i ett igensnöat Schlesien anno 1701?
När jag så småningom fick den tryckta boken i handen, drygt ett halvår efter att jag lämnat ifrån mig manus, snubblade jag åter på exakt den meningen. Vad märkligt, pratar de svenska? Det tog ett tag innan jag mindes att jag faktiskt visste det.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s