Så här skrev jag i Dagens Nyheter för exakt 20 år sedan, den 9 november 1998:
I natt är det exakt sextio år sedan Tysklands synagogor brann. Med ett cyniskt och mytologiserande begrepp, myntat av mordbrännarna själva, brukar natten till den 10 november 1938 fortfarande kallas kristallnatten. Det är ett ord som lägger en romantisk slöja över grymheterna. Man ser glassplitter på en nattlig trottoar: en ödslig, men också vacker bild. I verkligheten står denna novembernatt för den värsta pogromen sedan medeltiden. 100 döda, 30 000 bortförda till koncentrationsläger, 7 500 plundrade judiska butiker.
Det började med ett attentat i Paris. Den 7 november stormade Herschel Grynszpan, en 17-årig jude, in på tyska ambassaden och sköt ned legationsrådet vom Rath. En av kulorna genomborrade mjälten och slet sönder magväggen. Tillståndet var allvarligt.
För tidningarna gällde att sätta händelsen i ett större perspektiv. Gärningsmannen hade inte handlat på eget bevåg, utan det skulle framställas som om han var ett redskap för en judisk-bolsjevistisk sammansvärjning. Många av skribenterna valde en melodramatisk stil, laddad med effektfulla metaforer, så att Grynszpan fick inkarnera den judiska ondskan, det svarta hatfyllda hjärtat som slog under kaftanerna. De historiskt kunniga påminde om Kristi korsfästelse. Men det centrala temat var att man i Tyskland daltat med judarna, vilket det nu fick vara slut på.
Eller som en ledarskribent uttryckte saken: ”Det är ohållbart att det inom vårt rike ännu finns hundratusentals judiska affärsmän, att judarna släpps in på nöjeslokaler och som hyresvärdar suger ut sina tyska hyresgäster, medan deras rasfränder samtidigt hetsar till krig mot Tyskland och skjuter ned tyska tjänstemän.” Skribenten var dock övertygad om att det tyska folket skulle dra sina egna ”slutsatser” av detta ”nya illdåd”.
Så skedde också. Redan samma kväll kom det till upplopp, bland annat i Kassel. Det var lokalreportrarnas stora ögonblick. Med blocket i handen gick man ut och rapporterade om den ”spontana folkilskan”. De krossade rutorna och synagogans demolerade inredning inspirerade reportern till några fina stämningsbilder. ”Allt som allt en rättvis minnesbeta”, lyder den avrundande slutmeningen.
Det var bara början. Den 9 november, vid halv sex på kvällen, avled vom Rath i Paris. Genom en djävulsk slump sammanföll det med den årliga nazifesten till minnet av Hitlers kuppförsök 1923. I ett beryktat tal uppmanade Goebbels SS att hämnas; ingen fick dock bära uniform, utan det skulle se ut som om det var vanliga ansvarskännande medborgare som var ute och gick en kvällspromenad med bensindunken i handen.
Nästa morgon låg brandröken som ett gråsvart lock över Tyskland. Åter tog ledarskribenterna vid: ”Slaget som den internationella judendomen riktat mot oss var alltför starkt, för att vi skulle reagera med ord allena. Den sedan årtionden sjudande vreden gick inte längre att tygla . . .”
Vad tänkte de när de satt bakom skrivmaskinerna och hyllade morden, våldtäkterna, plundringarna? Något hade för alltid gått sönder i Europa, och ledarskribenternas enda reaktion var att försäkra att den ”vredgade massan” uppträtt disciplinerat. På alla vis föredömligt.
Efter kriget fördes det otaliga rättegångar om den nattens händelser. De åtalade hade den gången, 1938, nästan alla varit minderåriga. Det var vanliga tonårskillar, många hade inte ens varit med i partiet, men eftersom man sagt åt dem att sparka in lägenhetsdörren, slå sönder flygeln med en yxa och piska den 80-åriga änkan tills hon inte rörde sig mer, hade de lytt. Nu, när de var tio år äldre, skämdes de och fann inga förklaringar. Det blev i genomsnitt två års fängelse. Men inte en enda gång satt någon av ledarskribenterna på de åtalades bänk.
De hade ju alla vattentätt alibi, eftersom de jobbat hela natten. De hade inte gjort något annat än fäst ord på ett vitt papper.
Jens Christian Brandt 