Lilium

Aktuell ensemble 2018/19


L. bulbiferum. Gammal trotjänare; importerades till Sverige under stormaktstiden då den  smyckade aristokratins och framförallt lantadelns trädgårdar. Cirka hundra år senare, vid 1700-talets mitt, rapporterade botaniska observatörer – Linné var en av dem – att L. bulbiferum (som vid den här tiden ännu gick under den felaktiga beteckningen Kejsarkrona) uppvisade oroväckande demokratiska, antiauktoritära, nästan jakobinska böjelser.
Konkret rymde den från barockens gated communities och slog sig ned lite varstans, på ängar och fält, men också i påvra torparträdgårdar. Alldeles säkert var det upplysningstidens fåglar, kanske skator, som snappade åt sig brandliljans bulbiller och sedan, då de hårda miniatyrlökarna visade sig oätliga, släppte dem på slumpvis utvalda platser. Adeln reagerade ändå oförsonligt och försköt för alla tider L. bulbiferum från slottsträdgårdarna.
Eftersom den sortens snobberi alltid är en stafettpinne som i det oändliga räcks vidare sa medelklassen så småningom också upp bekantskapen med brandliljan, nämligen i det ögonblick trädgårdar skulle vara mjukt pastellfärgade, ton i ton, sobra likt inredningen i de gentrifierade bostadsrättsföreningarnas vardagsrum. Det skulle man kunna skratta åt, om det inte vore för att L. bulbiferum även internationellt är underskattad – åtminstone i alla sammanhang där småborgerliga värderingar råder.
Skönandarna däremot har alltid stått på brandliljans sida. I sin klassiska Lilies for English Gardens (1903) svärmade Gertrude Jekyll för this glorious flower och prisade den överdådiga, spektakulära blomningen. Carl Feldmaier, en av få centraleuropéer som lyckats avancera till transatlantiska liljekoryféer, noterar att L. bulbiferum ofta blott tilldelas a corner of the garden, vilket han finner sällsamt. No rose, no carnation can compete with these gaily coloured flowers.
Bilderna är från 2017, ett år då jag på försäsongen generöst gödslade brandliljorna med träkol och aska, vilket ledde till att många plantor uppvisade 21-23 blommor på en och samma stängel.

 

L. martagon; på svenska (och nederländska) känd som krollilja, medan man på engelska och tyska valt den exotiserande (men suggestiva) beteckningen Turk´s Cap respektive Türkenbund. Utgör tillsammans med L. bulbiferum och L. candidum (madonnaliljan) den traditionalistiska trion i europeiska trädgårdar. Känd sedan medeltiden kom den (liksom brandliljan) till Sverige under stormaktstiden men klarade omställningen till karg, protestantisk estetik bättre än kollegan. Historiskt tycks adel och torpare redan från början ha beviljat krolliljan en särställning, en priviligierad position som i viss mån påminner om kattens – L. martagon slapp inordna sig under regler och konventioner eftersom skönhetsvärdet (med rätta) ansågs ojämförligt.

Med sin artistiska komposition, sina perfektionistiska symmetrier och sitt extravaganta formspråk är krolliljan ett geni, men också en drama queen. Precis som L. bulbiferum är den förtjust i improvisationer, eskapader och självsådd. Den dyker upp lite varstans i trädgården, men sällan på den plats där den ursprungligen planterats. När den sedan infångas och återbördas till rabatternas tuktade led vägrar den ofta att blomma, ett slags hungerstrejk i frihetens och skönhetens namn. Men bara i en säsong eller två, sedan tröttnar den på sina egna maktmedel och återgår till det den är bäst på:

I Carl Feldmaiers redan citerade standardverk Die neuen Lilien återges en karta över Martagonimperiet, vars geografiska utsträckning kuriöst nog nästan ett till ett överensstämmer med den typ av litteratur  jag alltid intresserat mig för:

L. regale ‘Album’. Den vita kungsliljan gjorde succé när den strax före första världskrigets utbrott introducerades i Europa, vid en tidpunkt alltså då de flesta experter menade att liljesläktet var kartlagt och att inga botaniska upptäckter av värde mer återstod att göra. Ernest Henry Wilson var en brittisk växtjägare som specialiserat sig på kostsamma exkursioner till Tibet och Lhasa där han hoppades finna i Europa okända vallmoarter. Mer eller mindre av en slump ”upptäckte” han 1903 kungsliljan i Sichuanprovinsens otillgängliga bergstrakter där den växte invid en krök av Minfloden. Han gav då order om att gräva upp hela territoriet, en skövling utan motstycke, och hemförde sedermera 6000 liljelökar till London. Redan vid nästa expedition – vid återkomsten till brottsplatsen – drabbades han av naturens hämnd då han hamnade i vägen för en lavin av sten och i ett försök att rädda sig hoppade (eller föll) från en klippa, varpå ena benet krossades. Olyckan bidrog till hans berömmelse och han stoltserade med att vara världshistoriens första ”liljekrympling”. För en sentida läsare är det roande att jämföra vad wiki skriver om honom på engelska (stor kolonialhjälte) och på tyska (ekologisk huligan).

It bears white, funnel-shaped flowers with a yellow throat, on elegant, long stems, with fine, grass-like leaves, skriver Carl Feldmaier. Och tillägger: Its heavy fragrance pervades the air on a still evening.

L. speciosum ‘Rubrum’. Japansk skönhet, känd i Europa sedan 1794 då Linnélärjungen Carl Peter Thunberg introducerade den i London. Stor favorit bland 1800-talets konstnärer som älskade att avbilda den säregna anatomin, de insektsliknande tentaklerna, bältet av vårtliknande förhårdnader på de sköra blombladen.

I en svensk handbok från 1927, den inte alltid helt pålitliga Boken om liljor, skriver författaren Axel Holzhausen att den som ämnar odla L. speciosum i kruka kommer att ha störst framgång om krukorna placeras på golvet under borden i kalla växthus. I samma skrift varnas läsaren för att den här specifika liljan kan attrahera bladlöss. Upprepade rökningar med tobak eller nikotinhaltiga preparat måste därför från början ske, helst innan bladlössen kommit och innan blomknopparna avancerat för långt. Just den sort jag själv odlar, Rubrum, är idag kanske mest känd för sin avläggare.

Black Beauty. Leslie Woodriff var liljevärldens Mozart, ett slarvigt geni som visste allt om harmonier och formfulländning men mycket lite om privatekonomi. Nära ruinens brant erbjöds han anställning av en kommersiell producent i Oregon. Kontraktet bestod av två delar; en tjusig, lukrativ sida där Woodriff garanterades konstnärlig frihet – han skulle enbart behöva ägna sig åt att förädla sina redan påbörjade liljehybrider – och så den ofrånkomliga baksidan. Bolaget skulle ta den eventuella vinsten på de korsningar Woodriff odlade fram. Och, estetiskt förödande, bolaget skulle också ha rätt att namnge framtida kreationer. Black Beauty, tillkommen på 1950-talet, blev Woodriffs största succé. Han gjorde det på sätt och vis självklara, korsade L. henryi och L. speciosum var. Rubrum, två liljor vars många likheter generationer av konnässörer redan fastställt. Men han lyckades förena den förras robusta, seglivade karaktär med den senares grace. Namnet Black Beauty förblir dock a disgrace. Som om Mozart (på Salieris inrådan) kallat sitt Requiem för ”Fonus”.

Leslie Woodriff. Historien om Woodriff kunde bara sluta på ett sätt: han blev själv lilja. Postumt. Närmare bestämt ytterligare en hybrid, denna gång en korsning av Black Beauty och White Henryi, utförd av en nästan lika legendarisk odlare vid namn Robert Griesbach. Här blir genetiken, åtminstone för en amatör, förvirrande, små variationer i en redan inavlad dna-pool. Resultatet ändå överväldigande: ett körsbärsfärgat kors (eller stjärna) mot en vit botten.

Ironiskt nog är detta en lilja jag själv aldrig köpt; den skickades felaktigt till mig när jag egentligen hade beställt en annan av Woodriffs hybrider. Misstaget upptäcktes inte förrän den blommade sensommaren 2018. Nu är jag glad att jag har den och att den växer intill en nära släkting.

Scheherazade. Som sagt, genetiken (eller släktskapet eller inaveln) är förvirrande och labyrintisk. Om Leslie Woodriff (liljan, inte odlaren) hävdas ibland att den är produkten av en korsning mellan Black Beauty och Scheherazade. Så är alltså inte fallet, utan Scheherazade var (som en kolerisk kännare av materien uttrycker saken) but a mere seedlingLeslie Woodriff introducerades på marknaden. Rätt ska vara rätt. Och rättsligt är det alltid knepigt att ha en förälder som är yngre än en själv. Scheherazade framodlades istället (omkring år 1990) av en annan mytomspunnen liljekreatör, LaVern Friemann, och är, förenklat uttryckt,  en korsning av trumpetliljan Thunderbolt och den allstädes närvarande Black Beauty – dock användes genmaterial från ytterligare en förälder, Rachel Pappo, för att åstadkomma Scheherazade.

Så många dna-redogörelser, så många genomtröskade faderskapsärenden; och i slutänden råder alltid slumpen. Faktum är att de plantor jag själv äger av den här sorten också i någon mån kom med storken. Vad jag egentligen en gång i tiden köpte var ett halvt dussin lökar av en vit orientalisk lilja och precis som med Leslie Woodriff upptäckte jag inte förväxlingen, de missvisande etiketterna, förrän Scheherazade slog ut. Sedan dess är hon stjärnan i ensemblen.

Mister Cas. Av de många hybrider Leslie Woodriff skapade var Black Beauty och White Henryi hans personliga favoriter. Den senare en klassiker, en tidig föregångare till den kategori som numera kallas OT eller orienpets, alltså korsningar mellan orientaler och trumpeter. Mister Cas är en avläggare eller vidareutveckling av White Henryi, ett förgyllt och subtilt fläckat gap under de vita blombladens bakåtrullade spetsar. Även den här fick jag av misstag. Nu är den så klart omistlig.

 

Muscadet. De orientaliska liljorna är resultatet av hybrider där dna från L. speciosum, L. auratum, L. japonicum och L. rubellum i otaliga variationer korsats med varandra. Resultatet är hänförande vackra men beklämmande kortlivade exemplar – orientaler är beryktade för att på sin höjd blomma tre somrar och sedan, utan förvarning, förtvina. Möjligen handlar det om utmattning, möjligen dukar de under av ansträngningen att producera så stora blommor med så komplicerad textur (de vagt tandade, i ytterkanterna krusade blombladen). Till skillnad från en del andra odlare är jag måttligt intresserad av hur liljorna luktar och förment väldoft är inget estetiskt kriterium för mig. För Muscadet är jag ändå benägen att göra ett undantag; som alla liljor doftar den starkast i skymningen och under nattimmarna och kompenserar då med sin raffinerade parfym för aningen att det allt tätare mörkret förebådar slutet på säsongen.

 

Tiger Babies. Vad liljorna och litteraturen hade gemensamt var den aparta könsfördelningen, en maktstruktur som föreskrev att den förkrossande andelen av publiken skulle bestå av kvinnor men att mästerverken skulle skapas av några få manliga genier. Judith Freeman var alltså en katt bland hermeliner när hon för drygt trettio år sedan framgångsrikt lyckades korsa L. lancifolium, den beryktade tigerliljan, och L. regale med varandra. Problemet med tigerliljorna var ju att de å ena sidan var virusresistenta och å andra sidan – detta är inte en anspelning på pågående debatt kring vaccinskepticism – själva ofta var bärare av för andra liljor högst fatala baciller; en omständighet som ledde till att tigerliljorna, säkert orättvist, ratades av kännarna medan blåögda amatörer planterade in dem i rabatterna och sedan undrade varför alla andra liljor tynade bort. Genom att korsa marodören med den troskyldiga vita kungsliljan lyckades Judith Freeman skapa en hybrid som till det yttre nästan är identisk med tigerliljan men utan tigrarnas smittohärdar.

Mina lökar inhandlades i Amsterdam en regnmulen dag under påskveckan 2017. Jag minns att det blåste, att jag tappade mitt paraply som kängurulikt studsade framför mig på trottoaren och att en bosnisk konstnär bosatt i Sverige dök upp ur ingenstans, ur diset över broarna och kanalerna, och berättade sitt livs historia – en lång, detaljerad redogörelse där ödet att hamna i Sverige bara var en av många missräkningar – medan regnet fortsatte falla och mina skor blev allt blötare. Först när Tiger Babies så småningom blommade konstaterade jag, utan minsta förvåning, att de också varit felmärkta, inte alls den sort jag egentligen velat inhandla. Ännu ett misstag som jag i efterhand är genuint tacksam för.

Forever Susan. Länge var jag skeptisk till de asiatiska liljorna, en typ av hybrider som erövrade världen under 1970-talet och som enligt mina fördomar främst tillkommit för att tillfredsställa floristerna och sluta som snittblommor i en vas på kontorshotellens spegelblanka receptionsdiskar. Men det man har många åsikter om och ringa erfarenhet av sysselsätter ofta omedvetet fantasin. Hösten 2017 föll jag till föga och beställde, luttrad  av alla felleveranser, från en pålitlig källa ett ganska stort antal asiatlökar. Namnet föreföll mig bekymmersamt (men kan man vänja sig vid Black Beauty kan man vänja sig vid allt): Forever Susan. När paketet anlände till mitt lokala postkontor, en spelbutik vid namn Lola, var det redan minusgrader i Roslagen och jag hade för länge sedan stängt av vattnet. Jag övervägde att vinterförvara lökarna i kylskåpet men grävde slutligen ned dem hos vänner med kolonilott i Skarpnäck. Jag minns att jorden där ännu var förbluffande lucker och att jag utan svårighet kom ned till nästan en halv meters djup. Jag gravsatte Susan, nu utspridd på ett antal plastkrukor, i den rektangulära grop jag skottat upp, skyfflade tillbaka jorden och hoppades att hon skulle överleva.

Who could hang a name on you? When you change with every new day. Susan (jag tycker man kan glömma epitetet Forever, det låter som något en trettonåring i ett inspirerat ögonblick klottrar på skolbussens säte just som den rullar förbi det lokala missionshuset) skiftade oupphörligen färg; de mörka stråken på bilden var lika svåra att fånga med kameran som att beskriva med ord. Schatteringar som ömsom skimrade i kastanjbrunt, ömsom tycktes nästan blå. A keeper, lärde jag mig att det skulle heta på engelska, de där sorterna man inhandlat på prov men sedan omgående bestämt sig för att behålla. Forever.

Black-Out. När man väl kapitulerat finns det plötsligt inga spärrar. Efter att ha införskaffat Susan utökade jag våren 2018 kollektionen med två andra asiater. En av dem var den mörkt rödglänsande Black-Out.

Enfärgade liljor blir ibland endimensionella, trista och förutsägbara. Vad som räddade Black-Out var kvaliteten på blombladen. Om orientalerna påminde om pergament (eller kanske damast) var det som om asiaterna gjorde sitt bästa för att imitera läder, kanske kalvskinn. Jag planterade dem precis intill stenmuren mot närmaste grannen, det gamla skomakartorpet.

Purple Eye. Den andra, nytillkomna asiaten. Här ser man tydligare karaktären av snittblomma, en sort som ursprungligen var ämnad för floristernas buketter snarare än att växa i lantligt belägna trädgårdar.

Ändå var jag förtjust i Purple Eye och utsatte den för ständiga rockader. Hela sommaren 2018 flyttade jag, likt en schackspelare som söker springarens ideala position, krukorna från en ruta till en annan. Det förblev oklart var sorten gjorde sig bäst. Potentialen likväl avsevärd, framförallt för egna framtida korsningar.

Detsamma gällde två andra asiater som jag, liksom så många andra sorter, fick med mig av misstag. I handeln vimlade det av gökungar, lökar som smög sig in bland dem man egentligen var ute efter och som först då de blommade avslöjade sin identitet. Den här vet jag faktiskt inte vad den heter, men jag är nöjd med den tobaksfärgade nyansen liksom med de bakåtrullade bladen. Vad den fortfarande saknar är ett unikt uttryck, men jag tror att man kan uppnå det genom att korsa den med Tiger Babies.

Mer problematisk, svårare att vänja sig vid var en smörgul sort som skulle kunna vara Yellow County. Jag är egentligen rätt bra på att identifiera liljor, men just gula av den här typen fanns i parti och minut och beroende på om de var framodlade i USA eller Nederländerna kunde samma sort gå under många olika namn.

Men även här gällde att om färgen var banal så var formen ändå löftesrik. Man ville behålla de bakåtrullade, mot spetsarna harmoniskt avsmalnande bladen men samtidigt föra in ytterligare en komplikation, ett mönster, en emalj, någonting som bröt sönder monotonin.

Slutligen, i kategorin absent friends – den enda lilja som inte återvände 2018 var den undersköna Rialto. 2017 dominerade den scenen med sina till synes fritt svävande vita stjärnor till blommor. I år höll den sig undan och när jag till sist grävde upp löken tyckte jag mig kunna se – men kanske var det inbillning – att stjälken kapats underjordiskt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s