Det feodala klappret från hästarnas hovar – Joseph Roths postuma revolutionsroman

Han hade börjat som reporter (enligt uppgift Tysklands bäst betalde), men sadlar snart om till fiktionen. Under det tidiga tjugotalet skriver han i snabb följd ett halvt dussin romaner. Ofta är det porträtt av vilsna unga män som återvänder hem från krigsfångenskap. Medan de högg ved på den sibiriska tajgan har en ny tidsålder tagit sin början utan dem. Imperiet är borta och ersatt av en hektiskt förbivirvlande värld av midnattsvarietéer och partimöten, börsklipp och soppkök.

Joseph Roths postuma roman Den falske profeten:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-pessimisten-joseph-roth-visste-vad-timmen-var-slagen/

UPPDATERING. Glömde påminna om att Roths samlade produktion är fritt tillgänglig på nätet. Exempelvis:

http://gutenberg.spiegel.de/buch/radetzkymarsch-4264/1

http://gutenberg.spiegel.de/buch/das-falsche-gewicht-4267/1

Annonser
Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , , | 4 kommentarer

Dagar av ensamhet: Ferrante före de fantastiska väninnornas epok

Det här är Ferrante före de fantastiska väninnornas epok: en författare av iskallt kalkylerade, nästan matematiskt beräknade kammarspel. ”En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelande min man att han tänkte lämna mig”. I öppningsmeningen anges tonen för det drama som ska berättas. Stora katastrofer och känslomässiga avgrunder avhandlade med knastertorr saklighet.

Recension av Elena Ferrantes Dagar av ensamhet:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/valnaden-fran-forr-flyttar-in/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | 3 kommentarer

Javier Marías: Ditt ansikte i morgon

Över tusen sidor spionroman; i Javier Marías tappning betyder det inte rafflande intrig eller snabba klipp mellan dramatiska spelplatser eller ens agenter som kedjeröker under bister tystnad medan de timme efter timme bevakar en viss port eller ett visst fönster på en sidogata i någon av Londons sömnigare stadsdelar.

Utan snarare motsatsen: ett berättartempo så sävligt att det (åtminstone i spionkontexten) nästan framstår som parodiskt; karaktärer som hellre än att förfölja rivaliserande agenter skuggar sina egna minnen eller tillbringar hela kapitel med att jaga de förbivirvlande kedjor av flyktiga associationer som anblicken av en viss kvinna i ett morgontidigt kök råkat väcka.

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-javier-marias-kammar-spionromanen-mothars/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Pang, där fick jag henne: Al Pacino och Kulturkvinnan

Den sorgligaste scenen i ”Gud­fadern” är den där Marlon Brando just gjort sorti och Al Pacino, dittills nästan en hygglig prick, en talangfull essäist i den folkbildande skolan, utses till näste Don Corleone. I filmen ser vi tablån genom en halvöppen dörr och ur hustruns perspektiv: hur den innersta kretsen samlas och paladinerna betygar sin vördnad genom att kyssa den nye anförarens hand. Sedan slås dörren igen.

Ibland tänker jag att debatten om Kulturmannen, denne förhärdade gangsterboss vars vita manschetter kontrasterar mot det sotiga hjärtat, åtminstone delvis handlar om den där slutna dörren. Bakom den finns bara konspirationer, de uråldriga och hemliga regelverken, beundran för rykande mynningar och kallt stål, de manligt kodade metaforerna: Luca Brasi sleeps with the fishes; kanoniseringen av vissa författarskap och exkluderandet av andra, askan från dyra cigarrer och det mjuka klirret av stipendiepengar.

I filmen står hon kvar en stund och stirrar på den där dörren: Kulturkvinnan i vars blick en sista reflex av den utopi hon levt i blossar upp och falnar, idén att hon och Al Pacino ingick i ett projekt där litteraturen var tvåkönad. Och kvinnors texter lika mycket värda som maffiatorpedernas. En illusion, så klart, hon borde vetat bättre.

Recension av Ebba Witt-Brattströms Kulturkvinnan och andra texter:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/de-litterara-avrattningarnas-rike/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , , | Lämna en kommentar

The Killing Fields


I morgon (söndag) spelar Tyskland VM-kval i fotboll mot Azerbajdzjan. I motståndarelvan återfinns den firade stjärnan och mittfältsstrategen Javid Huseynov (rivaliserande stavning: Cavid Hüseynov), en spelare som inte bara gjort över femtio landskamper utan dessutom bevisat sin obrottsliga lojalitet med tidsandan genom att faktiskt realisera vad många därute drömmer om, nämligen att mörda en journalist. Hur är det fotbollsspelarna gärna uttrycker sig? Vi lever våra drömmar . Huseynov dömdes ursprungligen till fyra års fängelse men då det visade sig att han, föga förvånande, ansågs tjäna sitt tjäna sitt land bättre på centrala mittfältet än som skräddare av postsäckar på någon av kriminalvårdens anstalter benådades han tämligen omgående.
I en tysk kontext påminner fallet om rättegången mot Chris Gueffroys kallblodiga mördare. Gueffroy, nitton år gammal, dog av en kula i hjärtat natten till den 6 februari 1989 då han försökte fly från den östra halvan av Berlin till den västra. Mördaren tilldelades omedelbart en orden samt en ”premie” på 150 DDR-Mark. Efter murens fall väcktes åtal mot de gränssoldater som varit inblandade i mordet. Det var en komplicerad process som varade i cirka åtta månader och väckte ilska internationellt (inte minst i Sverige där samtliga ledarsidor – SvD och Aftonbladet i ljuv samklang –  var överens om att åtalet var rättsvidrigt och att de misstänkta gärningsmännen för det första var oskyldiga och för det andra bara lytt order). För att sy ihop fallet Gueffroy med mordet i Azerbajdzjan: han som avfyrat det dödande skottet – kulan som träffade rakt i hjärtat – var också en firad fotbollsstjärna, framgångsrik anfallare i en av Brandenburgs uppåtsträvande klubbar. Jag minns stämningarna under andra halvåret 1991 när den regniga eftersommaren sakta övergick i blygrå höstdimmor och hur tränaren för klubben där mördaren spelade ständigt uttalade sig i media om att den (enligt honom) löjeväckande rättegången måste avblåsas eftersom laget behövde sin toppskytt, sin iskalle killer i straffområdet.

Publicerat i Tyskland, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kazuo Ishiguro

I had found the walled garden – containing the pond where Charles Emery´s body hade been discovered – in the lower grounds of the house…

Ett intressant, förbluffande, nästan omtumlande val. Jag tror att Jessica Gedin i tv-studion gjorde en riktig analys när hon sa att de senaste årens val präglats av ”kärlek”. Vill man skönja ett mönster, så kanske att Sv. Akad. (i sin outgrundliga visdom) inte längre – åtminstone inte i lika hög grad – premierar det representativa, alltså enskilda författarskap som samtidigt representerar något större (”Kina”, ”den latinamerikanska romanen”, ”postkonialismen” etc). Utan kandidaterna tycks nu väljas utifrån långt mer subjektiva kriterier där det viktigaste verkar vara vilket avtryck hos läsarna den aktuelle författaren efterlämnat. Banalare uttryckt: Sv. Akad. söker inte längre diplomatiskt eleganta lösningar utan premierar författare som skrivit väldigt bra böcker. Jag tycker att det blev uppenbart med Modiano, en författare som inte representerar något annat än den egna konstnärliga integriteten. Kazuo Ishiguro är ett val i samma linje.

Alla kommentarer framhåller nu The Remains of the Day och The Unconsoled som de stora mästerverken. Så är det kanske; min personliga favorit är When We Were Orphans, en roman som börjar som en pastisch (Evelyn Waugh, kanske) i 30-talets England men snabbt förflyttar sig till mellankrigsårens mörkt labyrintiska Shanghai. Faktiskt påminner den om Modianos De dunkla butikernas gata på så vis att huvudkaraktären är en privatdetektiv (a private consultant) för vilken alla de fall som kommer i hans väg (försvunna juveler, liken av noble gentlemen på botten av mossbevuxna guldfiskdammar) bara är en ouvertyr i väntan på möjligheten att lösa den kriminalgåta som hela tiden legat där och väntat: mysteriet kring den egna identiteten.

I år hade jag gärna sett att priset gått till Lászlo Kraznahorkai eller Olga Tokarczuk (för att inte tala om Adam Zagajewski), men Ishiguro är ett perfekt val därför att priset till honom återupprättar den aura av mystik och högt ställda förväntningar som förra året fick sig en rejäl törn.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Back on Boogie Street: Nobelpriset och spelbolagen

Det är den årstiden igen. När norra halvklotets alla pyrotekniker ställer undan utegrillen, hänger av grindarna och börjar mussäkra sina snart övergivna sommartorp vet man att eftersommaren är över och de mycket diskreta transaktionernas tideräkning börjat. De hektiska veckor då litteraturkännare världen över studerar oddsen, intalar sig att den enda smarta strategin lyder follow the money bara för att sen ändå spela på Jon Fosse, Haruki Murakami eller högoddsaren Donald Trump (1001 gånger insatsen).

Ladbrokes aktuella lista innehåller inget nytt eller sensationellt:

https://sports.ladbrokes.com/en-gb/betting/tv-specials/specials/other-specials/2017-nobel-prize-for-literature/225689183/

Om man får spekulera med hjärtat, väga det rimliga mot det önskvärda och söka destillera fram en balans, skulle min personliga topplista se ut så här:

1) László Krasznahorkai
2) Olga Tokarczuk
3) Mircea Cartarescu

Vad gäller Adam Zagajewski sufflerar intuitionen, en enveten föraning, att han av okänd anledning är borträknad, förmodligen sedan länge. Det tåget har gått och man vet inte varför; få hade förtjänat priset mer. Jag vet heller inte varför samma intuition insisterar på att placera årets pris i ett bestämt geografiskt område. Ungern, Polen, Rumänien. Om det betyder något även ideologiskt förtäljer inte magkänslan; den är bara väldigt säker i sitt kategoriska Go east.

Tills Akademien i sin outgrundliga visdom utsett en pristagare får man begrunda Leonard Cohens syn på de snurrande rouletthjulen:

The ponies run, the girls are young,
The odds are there to beat.
You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat

 

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | 1 kommentar

Angela Merkel lyssnar på rasande män

Det är 2005. Hon har precis vunnit sitt första val och kommer nu att bli Tysklands första kvinnliga regeringschef. Men innan den långa marschen genom karriärens slingrande korridorer är till ända återstår en sista prövning. Hennes motståndare, radikal socialdemokrat och certifierad feminist, kommer att lägga ut texten om varför det är bättre för landet att han sitter kvar (folket uppfattar det nämligen så att han segrat). Uttrycket mansplaining har ännu inte uppfunnits, eller åtminstone blivit allmän egendom, men Angela Merkel är ändå ett av de hårdast drabbade offren för detta fenomen. Hennes reaktion under Gerhard Schröders nästan sju minuter långa monolog är kanske inte originell, eller ens särskilt professionell, men fullt begriplig. Hon somnar. Ögonen visserligen öppna, allt liv i dem insomnat.

Året är 2017. Hon har precis vunnit sitt fjärde val. Innan den långa resan till Jamaica kan anträdas återstår en sista prövning. Hennes motståndare, radikal socialdemokrat och certifierad feminist, kommer att lägga ut texten om varför hon är en politisk nolla och varför han själv är den ende som kan rädda från landet från undergång. (Han har visioner, hon är bara en ”dammsugare” som fångar upp alla de briljanta idéer som produceras av honom och andra manliga politiker.) Uttrycket mansplaining är nu så slitet att det helst bör undvikas. Men det kan inte hjälpas: fenomenet går inte att beskriva på annat sätt. Fast på de tolv år som gått har hennes strategi genomgick en sublim förvandling. Numera somnar hon inte utan vaknar tvärtom till. Och ler då förväntansfullt, leendet hos en kräsen teaterhabitué som genomlidit två akter av en medelmåttig pjäs bara för att få njuta av ögonblicket då butlern kommer in och snubblar på mattan:

Länkar till dessa redan legendariska dueller finns i kommentarsfältet till förra inlägget. Båda innehåller stor dramatik, fantastiska monologer och subtil komik.

Publicerat i Tyskland | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Tysk höst 2017: om valvakor och stumma majoriteter

Nästan exakt tjugo år före Berlinmurens fall höll Richard Nixon ett uppmärksammat tal. Det var november 1969, Vietnamkriget pågick fortfarande och den amerikanske presidenten vädjade om stöd för sin politik. Han angav tydligt vem adressaten var, vem han ville bli förstådd av: ”you, the great silent majority”.

Tjugo år senare antog den där dubiösa retoriska figuren mänsklig skepnad då miljoner östtyskar tågade genom gatorna och skanderade: ”Wir sind das Volk”. Vi är folket – argumentet var så självklart och så förkrossande effektivt att DDR:s partiledning glömde alla inövade repliker. Det fanns inget att genmäla. Kraften i detta sakliga konstaterande ledde, nästan omgående, till att muren föll.

http://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-skal-att-se-ljust-pa-utvecklingen-i-tyskland/

Publicerat i Tyskland | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Tyska valet 2017: Weiter so, oder eher nicht?

Det fascinerande med dagens tyska val är att dramatiken – den som under valkampen lyst med sin frånvaro – i år börjar först då vallokalerna stängt och rösterna räknats. Då kommer Merkel att se sig om efter en ny koalitionspartner och denna gång blir det inte SPD. Något annat som jag här och nu – söndag, lunchtid – tycker mig se i kristallkulan är att opinionssiffrorna kan vara i underkant för FDP. Alla bedömare tycks överens om att AfD kommer att bli tredje största parti, men jag tror att om något parti kommer att överraska under själva valdagen så är det just FDP. Vad väljarna i så fall premierar är att FDP – som absolut enda parti – formulerat ljusa, attraktiva visioner av hur Tyskland skulle kunna se ut i övermorgon och om tio år.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3935879

Publicerat i Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

Emma Asp: ”Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte”

Det är rätt sent i Emma Asps ­debutnoveller. Ofta har det värsta redan hänt. Om andra samtidsförfattare målar dystopiska bilder av en värld på glid mot stupet, så är katastroferna – de små och stora haverierna, särskilt de mellanmänskliga – här redan historia. Återstår reträtten, flyktförsöken, avskedsbreven.

Löftesrik novellsamling:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/litterar-snapchat-snyggt-men-val-polerat/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt | Lämna en kommentar

Om sextanter och andra navigationsinstrument: replik om Thomas Mann

Om min (mestadels) välvilliga recension heter det, mot slutet av Gedins inlägg, att den ”tyder på en både historisk och litterär okunskap som är ovärdig vår kultur”. Så kan det givetvis förhålla sig. Men faktum är, vilket Gedin mångordigt och konsekvent förtiger, att jag uttryckligen kallade boken ”dokumentärroman”. Mycket tydligare kan man knappast ange att det rör sig om en subjektiv tolkning, material arrangerat efter författarens säkert godtyckliga men allt annat än ointressanta principer.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/hapnadsvackande-tolkning-per-gedin-fortiger-med-manga-ord/

Liljan på bilden  är den undersköna Rialto, en orientalisk solitär som visat sig förbluffande resistent mot liljebaggar, försommarens frostnätter och andra faror som lurar på nordliga breddgrader.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

The Amazing Family: Thomas Mann köper julklappar

Passionerat försvar för Thomas Mann & The Amazing Family:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/missvisande-och-nedsattande-om-familjen-mann-i-ny-biografi/

Bortsett från de många omrimligheterna (jag har aldrig anklagat Thomas Mann ”för att inte bara ha drömmar om pedofili utan dessutom för att inte fullborda dem”), bortsett också från att inlägget använder sig av den illvilliga och antiintellektuella strategi som numera är gemensam för vithåriga äldre herrar, självutnämnd höger och vänster samt näthatets unga stormtrupper, nämligen att misstänkliggöra alla referat (refererar man något som skrivits ska det alltid tolkas som att man är införstådd med utsagan), bortsett från detta och minst ett dussin andra felaktigheter uppskattade jag att ta del av Per Gedins personliga minnen av familjen Mann. Det är hans minnen, de är värdefulla, och ingen sentida författare kan ta dem ifrån honom. Dessutom är det ett stycke kulturhistoria, dessa vagt sepiafärgade hågkomster från den årliga tebjudningen för båda mina föräldrar i villan i Kilchberg vid Zürichsjön.

Samtidigt (och detta är inte kritik, bara ett vemodigt konstaterande) grumlas bilden av att den inte är ny. Originalitet är alltid svårt att uppnå; omedvetet imiterar vi andra, omedvetet imiterar vi (ofta) även oss själva. Redan medan jag läste texten tyckte jag mig höra ett eko av en annan, liknande (eller nästan identisk) text. När jag konsulterade DN-arkivet hittade jag det här:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/fel-bild-av-sigrid-hjerten-skymmer-hennes-minne

Den gången (januari, 2016) var det alltså ”fel bild” av Sigrid Hjertén som var problemet. Författaren Karin Johannisson hade, ungefär som Thomas Mann-biografen Tilman Lahme, dristat sig till att tänka samman kulturhistoria, sociologi, psykoanalys och ekonomi för att forma en bitvis ny bild av en känd konstnär. Per Gedin reagerade med bestörtning. Eller kanske rättare: med exakt samma retorik som i fallet Lahme/Mann. I polemiken mot min recension återfinns den oundvikliga formeln ”känner inte igen mig”, ett argument som i angreppet på Karin Johannisson subtilt varieras med orden: Den bild Johannisson ger av Hjertén stämmer föga överens med min. Sedan följer ett ettrigt stycke där den misshagliga skribenten (Johannisson, jag själv) pådyvlas alla möjliga intellektuella och moraliska brister, bland annat en osund närhet till de inblandade förlagens marknadsföringskampanjer. När detta är överstökat går ridån äntligen upp för den pastorala tablån: bilden av hur det egentligen förhöll sig. Thomas Mann som köper julklappar till familjen. Sigrid Hjertén i södra Frankrike med den gemensamma bilen på utflykt med några vänner.

Det är mycket vackert, lidelsefullt och efter avslutad lektyr förstår man hur fel Johannisson har (och hur vilse hon letts av feministisk teoribildning) när hon tror att Beckomberga och lobotomi med dödlig utgång automatiskt betyder privat olycka. Övertygande visar Gedin tvärtom att man inte bör övertolka: man kan vara dödligt lobotomerad och ändå väldigt nöjd med livet.

Jag har skrivit en replik på Gedins replik. Den kommer i morgon (fredag) eller möjligen på måndag i DN och berör inte punkterna ovan, utan något jag uppfattar som väsentligare. Nämligen traditionen (eller genren) Tilman Lahme skriver i, en typ av text som Gedin missförstår (eller låtsas missförstå).

 

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Den röda blazerns tidevarv: om Angela M

Ny svensk biografi om tyska förbundskanslern:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/kunnigt-om-merkels-tyska-host/

Mot slutet av artikeln kommer jag in på ett fenomen som fascinerade mig i början av sommaren, diskrepansen mellan de svenska och tyska återblickarna på Helmut Kohls karriär. Den bästa tyska artikeln på temat:

http://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2017-06/helmut-kohl-intellektuelle-nachruf

All the dreams we held so close. Tori Amos kommenterar höstens tyska val:

Publicerat i Tyskland | Märkt , , | 1 kommentar

The Amazing Family: om Thomas Mann och hans dysfunktionella dynasti av depressiva genier

Man vill inte veta vad som doldes i garderoben hemma hos mannen som upphöjde pressvecket till konstnärlig princip. Eller också är det precis vad man vill.

Tilman Lahmes porträtt av familjen Mann. En dokumentärroman om medberoende och nedvärvda neuroser:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/en-ren-familjeangelagenhet/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , | 3 kommentarer

Ave Maria

Bild | Posted on av | Lämna en kommentar

Sista sommaren: Om Giorgio Bassanis ”Den förlorade trädgården

En av förra seklets vackraste romaner. Och tillsammans med The Great Gatsby och Tjechovs Duellen världslitteraturens konstnärligt mest övertygade försök att gestalta skenbart ändlösa sommardagars melankoli.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/natten-sanker-sig-over-europa/

Mer om Bassani här:

https://jenschristianbrandt.wordpress.com/2017/06/26/wiener-bicycle-club-arthur-schnitzler-och-konsten-att-cykla/

På bilden avspeglas min arbetssituation denna obeslutsamma sommar då molnen skiftade mellan dur och moll och skrivbordet alltid var upptaget av den store virtuosen.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Skuggan över samtidsidyllen: Morden i Midsomer

Problemet som Barnaby denna säsong ställs inför är att just den där orörda platsen som Midsomer förkroppsligar nu blivit politiskt högaktuell. När vår tids folktribuner målar upp en bild av hur samhället hade kunnat se ut om inte globaliseringen funnits, om ingen någonsin in- eller utvandrat, om feminismen och individualismen och alla andra jobbiga ismer som bara ställt till det för verklighetens folk aldrig hade uppfunnits; då är det Midsomer som tonar fram. Ett paradis, säkert, för somliga; och ett helvete för andra.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-blodigt-paradis-for-populister/

Bild: ”The Usual Suspect” av Sally Brandt

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vackra solitärer, dova ideologier

http://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-forsvar-for-ratten-att-skriva-prunkande-romaner/

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Förlustprotokollen

Jag ser mig om, skrev Gunnar Ekelöf, och räknar mina segrar, så få, och mina nederlag, så många.

Förmodligen syftade han inte på sina insatser som amatörträdgårdsmästare. Men ändå: den där versen prasslar bland löven när jag går runt i trädgården och summerar säsongens förluster – denna aningen masochistiska syssla (att vilja skaffa sig en överblick och protokollera allt det som inte blommade) som kanske egentligen inte är något att ägna sig åt om man (även utan meditationer över allt som gick förlorat) hyser en viss disposition för vemod och melankoli. Och ändå: jag tyckte om de här förlustprotokollen. Att urskilja vad som försvann. Och vad som förorsakade förlusten.

Observationerna av det som är borta ger vid handen att jag hittills under vår och försommar miste:

till frostnätterna i sena maj: en lilja ”Rialto”
till mördarsniglarna, de skoningslösa: en lilja ”Black Beauty”
till vinden, som då den blåser från hafvet stundom knäcker de spröda stänglar: en L. martagon och en L. bulbiferum
till hare eller rådjur: åtskilliga tulpaner samt en blå riddarsporre ”Black Knight”

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Gnistrande dagar


Trots frostnätterna i sena maj brann de brandgula liljorna (Lilium bulbiferum) med större intensitet än tidigare somrar. Nytt för säsongen var inte bara den yppiga blomningen (med upp till 22 blommor på en och samma planta), utan också variationerna i form och utseende. Jag vet inte vad det berodde på – den nyckfulla väderleken eller kanske att ljusförhållanden sedan förra året ändrats i trädgården då grannens syrenhäck försvann – men det var som om många av brandliljorna bestämt sig för att överge sin traditionella design (den som på engelska heter raceme och på svenska möjligen, men bara möjligen, ”vippa”) till förmån för hittills oprövade, nästan geometriska former.

De brandliljor som inte påverkats av de nya ljusförhållandena (och som växte relativt skyddat för vind och markfrost) såg även i år ut som de alltid gjort – med blommorna utplacerade längs en vertikal linje:

Men alla de andra, de som kantade rabatten kring det gamla äppleträdet, experimenterade istället med horisontella blomställningar (umbel heter formen på engelska och jag tror att jag håller mig till den, eftersom jag uppfattar den svenska terminologin som snårig, vag och motsägelsefull). Blommorna satt alltså hopträngda, förvånansvärt tätt sammanpackade längs vad jag uppfattade som baslinjen i en stiliserad triangel där de ännu nästan gröna, omogna knopparna bildade (den imaginära) spetsen.

Vad man också såg var att brandliljorna inte längre (som tidigare somrar) blommade samtidigt. Utan många av dem avvaktade fortfarande, i en fördröjd och skeptisk hållning, på spaning möjligen efter det sommarljus som ännu inte riktigt visat sig.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , | Lämna en kommentar

Wiener Bicycle-Club: Arthur Schnitzler och konsten att cykla

Den 13 juni 1893 börjar Arthur Schnitzler på körskola. Han är då 31 år gammal, betraktas redan som den österrikiska litteraturens kanske största löfte, och fordonet han denna sommar ämnar lära sig behärska är cykel. Eller som det hette i dåtidens Wien: Bicycle. För att få trampa runt på en sådan krävs körkort och Schnitzler är en energisk, målmedveten elev; redan efter sex veckors undervisning klarar han uppkörningsprovet.
Som alla nyfrälsta vill han att omgivningen ska dela hans entusiasm och liksom han själv överge de trånga, hästdragna spårvagnarna och istället susa fram på två hårt pumpade däck. Förmodligen är han mycket övertygande; det dröjer bara några månader så cyklar nästan hela den österrikiska kultureliten.

Gästkrönika i SKMA Nyhetsbrev juni 2017. Om Schnitzler, Theodor Herzl och Giorgio Bassani (vars magnifika roman Den förlorade trädgården återutges av Modernista senare i sommar).

http://skma.se/blogg/2017/06/jens-christian-brandt-cyklisterna/

Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Världen av i går – temakväll på Goethe

Den 23 augusti arrangerar Goethe en temakväll om tyskt trettiotal, litterär nostalgi och renässansen för länge bortglömda (eller försummade) författare som Hans Fallada och Stefan Zweig.

https://www.goethe.de/ins/se/sv/ver.cfm?fuseaction=events.detail&event_id=20999179

Återkommer till det här arrangemanget då dagarna blir kortare och ferierna går mot sitt slut. Samtidigt vill jag redan nu säga att detta är något jag länge hoppats på, möjligheten att på lämplig estrad fånga upp tendenser av det här slaget och belysa dem ur oväntade perspektiv. Mycket fint initiativ av Goethe-Institutet i Stockholm. Wir sehen uns im Spätsommer.

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur | Märkt , , | 3 kommentarer

Sommarnationalism på nordliga breddgrader

”Hemma” kan betyda så mycket; ett diffust men vidsträckt territorium som inkluderar radion på fönsterbänken, men även krusbärsbuskarna eller båtbryggan nere vid sjön två kilometer bort.

I alla fall har folk alltid stövlat omkring i det där duggregnet som också är en del av svensk sommar och på spillningen i rabatten konstaterat att en räv flyttat in och vid åsynen av de halshuggna tulpanerna på snittet kunnat avgöra om det var haren eller rådjuren.

Med anledning av nationaldagen – min lovsång till svensk sommarnationalism:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/din-sol-din-himmel-dina-angder-grona/

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Koordinater i det förflutna: om Georges Simenon

”Två unga män hade en gång bott på denna gata, mittemot ett skrädderi. Det var på den tid då man ännu bar styva löskragar och cylinderformade manschetter – Maigret hade haft tvättbara, av gummi eller gummityg, han mindes dem fortfarande.”

Omläsning av en trio Maigretdeckare:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/kommissarie-maigret-gor-motvillig-entre-igen/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Grandios självbild

Apropå det delade Berlin. Svenska wikipedia gör en intressant tolkning av stadens topografi:

Publicerat i Berlin, Sverige, Tyskland | Märkt , | Lämna en kommentar

I afton kallt krig

 

I afton är det svensk premiär för det tysk-engelska tv-dramat Berlin – under samma himmel, en nostalgisk blick i backspegeln på kalla krigets delade Tyskland. Som titeln antyder är skådeplatsen Berlin, gränsövergångarnas och passkontrollernas i fyra rivaliserande sektorer uppstyckade stad. Vad som är häpnadsväckande – efter alla år, efter alla decennier – är att den egentliga huvudstaden fortfarande är så extremt underexponerad.
I nästan femtio år regerades Västtyskland från en småstad vid Rhenstranden, men obegripligt nog har författare och filmare aldrig brytt sig om att skaffa visum till detta fascinerande mikrokosmos. De enda författare som verkligen insett hur mycket litterär potential det fanns i Bonn var John le Carré och Wolfgang Koeppen – och den senare är (om jag förstått saken rätt) aldrig ens översatt till svenska fast många tyska litteraturkritiker rankar honom (före Böll och Grass) som den kanske skickligaste uttolkaren av efterkrigstidens Tyskland.
Citatet ovan är förstås upptakten till le Carrés A Small Town in Germany från 1968. Med reservation för den svenska översättningens lätta fyrkantighet (”som närmast liknade hårlösa möss”); det här är ändå en fantastisk blick. Och vilka bilder: ”en Balkanstad, pittoresk och gåtfull, överdragen med spårvagnsledningar.” Och: ”… ett mörkt hus där någon hade dött, ett hus klätt i katolskt svart och bevakat av poliser”.
I efterhand blir le Carrés teckning som graffitin i Pompeji: aktörerna är borta, vinstugorna och bordellerna ruiner, och allt som påminner om intrigerna, transaktionerna, dramerna är de där inskriptionerna i bortvittnade murar.
”… tystnaden följde efter dem som ett kölvatten”.

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , | 8 kommentarer

Helikopterrånet

 

 

Recension av Jonas Bonniers Helikopterrånet:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/mjuklandning-stark-thriller-om-ett-spektakulart-ran/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Trädgårdsnotiser i maj

1) Happiness, deklarerade John Lennon revolutionsåret 1968, is a warm gun. Man vet att man åldrats betänkligt när man många decennier senare ertappar sig själv med att tänka att lyckan är en rostig skottkärra full med hästskit.

2) Strödd över rosorna liknade gödseln flagnad förgyllning. Kanske kunde man ur den iakttagelsen utvinna en eller annan estetisk visdom, ett alkemistiskt credo: ville man skapa något vackert var det först nödvändigt att dra på sig gummistövlarna och uppsöka en hage där sävliga hästar föregående sommar sakta tuggat i sig stora mängder klöver.

3) I den nu gödslade rabatten noterade jag förra året på 1 maj ett demonstrationståg där tre tulpaner under blossande röda fanor tågade framtiden till mötes. Jag minns att jag såg dem och tänkte på Leonard Cohen: There were three of us this morning, I am the only one this evening… En profetisk association, för i år är det bara en av de röda tulpanerna som blommar: de andra stänglarna är kapade, halshuggna, med ett mycket vasst snitt. Rådjur, kanske. Eller hare.

4) Det amerikanska svaret på halshuggna tulpaner kallas camouflage gardening. Man döljer det man värnar om bakom en ridå av aromatiska dofter. Är det en tulpan, en lilja, som ska skyddas så planteras den bakom en förskansning av lavendel, timjan, salvia. Rådjuren blir då, det är åtminstone förhoppningen, förvirrade av ångorna och vandrar vidare.

5) Det finns, numera, en hel del teoribildning kring dessa kamouflageplanteringar. De stora strategerna anlägger sina trädgårdar som bastioner med yttre och inre fortifikationer, lager av doftmurar som ska stå emot nattliga, fyrbenta besökare. Vad som tilltalar mig är kanske likheten med den litterära estetik som ibland förknippas med exempelvis Roberto Bolaño och Ricardo Piglia. All intressant litteratur, brukade dessa latinamerikanska gentlemän hävda, döljer sin egentliga kärna, kamouflerar den och låtsas handla om något annat.

6) Ricardo Piglia skrev ett vackert manifest om hur varje novell gömmer inom sig en annan, hemlig historia; medan Bolaño (i novellen Ett litterärt äventyr) berättar om en författare som under en fest gömmer sig för en annan författare i en trädgård. De båda författarna heter ”A” respektive ”B”, men det är ”B” som är huvudpersonen och ”A” som håller sig gömd och när ”B” så småningom tar sig fram till den plats i den nattliga trädgården där han förmodar att ”A” hållit sig gömd hittar han ingen, men han är övertygad om att någon nyss varit där. Novellen utspelas i Madrid och trädgården tillhör (givetvis) ”en bildad och litteraturälskande” grevinna.

7) Medan jag funderar på om Piglias litterära manifest egentligen är en kamouflerad manual om trädgårdsodling får jag en ingivelse att genomsöka syrenhäcken. Så här års har man alltid problem med att de växter som, i en kamouflerad trädgård, skulle gömmas undan, skyddas från rådjuren eller hararna, själva befinner sig på flykt. Särskilt krolliljorna var begivna på det där; så fort de insåg att det fanns en värld bortom de välordnade rabatterna flydde de in i syrenhäcken, där de (kanske av rädsla för den framrullade skottkärran och dess mindre ädla innehåll) gömde sig bakom draperier av spindelväv och skira årsskott.

8) Mycket riktigt hittar jag två desertörer i syrenen. Man fick gräva upp hela tuvor och tålmodigt återbörda renegaterna till flocken. Säkert fanns det en sensmoral att utvinna ur det med: hur alla drömmar om flyktförsök var fåfängliga och alltid slutade med att man infångades. Och beströddes med en slev hästgödsel.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Je suis ett parfymerat knogjärn. Om antidreyfussarder och andra vålnader på den franska parnassen

Så var det redan kring förra sekelskiftet och så var det, i förbluffande hög utsträckning, under krigsåren och den tyska ockupationen: fransk antisemitism och fascism har alltid haft ett parfymerat stänk av litteratur. Eller annorlunda uttryckt: franska gåspennor har ofta förfogat över en specialmekanism med vars hjälp de snabbt kunnat omvandlas till knogjärn.

I morgondagens DN, men redan nu på nätet:

http://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-bara-i-frankrike-ar-fascismen-riktigt-gammal/

Kan bara understryka vikten av att ofta, helst en gång årligen, läsa om Patrick Modianos Place de l’Étoile.

UPPDATERING: Bättre länk till texten här.

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar